Kerstin Ekman: Hunden

bok

Kerstin Ekmans ”Hunden” har inte varit någon lätt bok att läsa för mig. Det är en smärtsam berättelse – för mig som nästan-hund i alla fall – den bortsprungna valpens ensamma kamp mot tusen faror genom en lång vinter och sedan unghundens hårda ovissa liv i ensamhet och vaksamhet och rädsla på fjället. Jag läste boken i ett drag med hjärtat i halsgropen, på ständig vakt mot vad som skulle hända i nästa ögonblick. Kerstin Ekman gör det otroliga och egentligen omöjliga – hon kryper in i hunden och tittar ut och lyssnar och vädrar ur ett hundhuvud och går på – ibland sargade, ibland muntra – hundtassar över markerna, blir blöt i hundpälsen, kliar sig bakom hundörat, känner hunger i hundkroppen och hon låter hundminnen fladdra igenom sitt omedvetna hundmedvetande:

Hans liv och minne var bilder i bilder som tändes och slocknade, flikar av storhimlade dagar, fräna doftstråk, lossrivna rop som singlade ödsliga mellan träden tills de fick fäste i en bild djupt inne i honom. De var tjutande mörker som blev grå dagning och en skruv av vass snö som drev honom tillbaka till hålan, hungerdygn då han darrade av köld och blöta, frossardagar med solen het på ryggen. Ut och in i dessa bilder rörde sig de andra vid myren: en vit långörad som flängde i hastiga krokar mellan träden, de väldiga grå bergen på höga ben som flöjde över myren, de skränande svarta, de små piparna och sysslarna i granarna, de tunga, svarta som hängde i björkarnas toppar, de grå som sydde spikraka spår från rot till rot. Han kom dem aldrig riktigt nära men hans minne var genomkorsat av deras löpor och vittringsband, deras rop och kvitter och de hesa skallen från någon osynlig som ibland gick nere vid sjön.

I den här boken eller i det här stycket hundpoesi är vittringsbanden och doftslingorna metern, tiden är nu-nu och minnet ett flimmer projicerat på myrens sviktande underlag. Människorna ser vi på utifrån: underliga, oberäkneliga, högljudda varelser som lämnar komplicerade doftspår efter sig.

myr

Och vi är nära marken, vi känner den under både händer och fötter. Vi känner lukterna, kylan, hettan, fukten, krypen. Vi lär oss ljuden från början igen – vinden, knäppet i kvistarna, fågelröster. Och vi känner markens djup. Som i ”Urminnes tecken” – det är också en bok att närma sig jordelivets innersta genom, en bok som får oss att innerligt förstå att vår jord är en sten täckt med ett tunt lager jord:

Om fjällets tätt sammanvävda och hopvuxna hud rivs opp och får sår, då blottas bergets skalle. Den är verkligen av sten. Men det är inte en enda sorts sten. Nej, berget är sammansatt och hopblandat av olika sorters sten som en gång tycks ha flutit omkring som vattnet i en stor älv. Stenen är ådrig och slöjig och på sina håll röd och på andra grå eller svart eller prickig. Här och där lyser den vit och halvt genomskinlig.

32 tankar om “Kerstin Ekman: Hunden

  1. Det är ju märkligt. Tänk, även jag läser just en bok av Kerstin Ekman som jag köpte i Helsingfors hos Akademen. Och jag njuter mycket av hennes rika språk. Så vandrar jag omkring där på fjällen, jag kan se allt framför mig, luktar dofterna och känner vinden – fast jag har aldrig varit däruppe…

  2. Hej Keri,

    vilken bok av Kerstin Ekman är det du läser? Och vet du förresten om ”Hunden” finns i tysk översättning?

  3. Det är en deckare jag läser: ”Händelser vid vattnet”. De flesta deckare av henne finns ju även på tyska. (Tyskarna må tänka att det skrivs bara deckare i Sverige…) Men nej, ”Hunden” finns inte ännu i översättning. Har du kanske lust att översätta den boken? Vi har många ”nästanhund” här i Tyskland. Särskilt i Berlin. :-)

  4. Ja, svenska deckare har visst fått en väldig spridning i Tyskland. Jag har inget att säga om det, eftersom jag egentligen aldrig läser några deckare – jag lockas inte av genren, fast det finns ju en del böcker som är deckare utan att stanna vid det: ”Quer pasticciaccio brutto de via Merulana” av Carlo Emilio Gadda som jag läste nyss och skrev om här. Kanske är ”Händelser vid vattnet” också en deckare av ett sådant slag.

    Nej, jag kan inte översätta skönlitteratur *till* tyska, jag översätter bara till svenska (från tyska och italienska) – utom om jag samarbetar med någon som tar boken det sista och avgörande steget in i det andra språket. Så om jag trots allt skulle ge mig på en översättning av ”Hunden” till tyska, så aldrig ensam. Kanske vore det något att tänka på för dig och mig tillsammans – om du skulle ha lust – fast det är helt säkert ingen lätt sak. Språket i boken är mycket speciellt, hur enkelt det än verkar, inte bara för de dialektala, ålderdomliga och ”egenskapade” orden utanför själva tonen.

  5. Det är bara då och då jag läser deckare. Franska eller svenska är det för det mesta. Jean-Claude Izzo, Håkan Nesser, Leif GW Persson. Och nu alltså Kerstin Ekman.

    Javisst, jag tänkte fel – ditt första språk är ju svenska och det är ju till svenska du brukar översätta. Men jag vill hellre inte tänka eller prata om att börja ett helt nytt projekt just nu. Det finns ju en del som jag satt igång och de väntar nu på att bli färdiga…

  6. Fast ”Hunden”, om den översätts, kan säkert få en rätt stor läsekrets i Tyskland – större än i Sverige skulle jag tro. Förresten har jag sett att den finns på holländska, ”De Hond” heter den – förstås.

  7. Hm. Ja, det är nog tänkbart. Låt mig läsa boken först och sen ska vi se. Det låter lockande. För jag tycker om Kerstin Ekmans sätt att berätta och beskriva.

    Men just nu har jag lite svårt att koncentrera mig på något skriftligt. Idag eller i morgon eller i övermorgon eller om ett par dagar – kommer jag att bli mormor, Bodil!

  8. Ja, just det gör jag också: jag håller tummarna för Kati och barnet. Och vi hjälper lite till i den nya lägenheten fortfarande. (Det är märkligt tyst här utan henne…)

    Men nu har jag beställt ”Hunden” hos Bokbörsen. Den ska skickats till BE i Göteborg – så jag ska läsa den först i februari när han kommer hit igen. Sedan får vi se. Kanske fungerar det att översätta boken på två. Det blir spännande!

  9. ”Hunden” måste jag tydligen få tag i. Men vilka är de gråa, som lämnar sina spikraka spår mellan träden? Ekorrar?

    Och du, Bodil, har du tittat i min bok än?

    Andrew, som tre gånger i sträck har slagit ”_” när han ville skriva ”?”

  10. Det är väl kanske att märka ord men jag tycker det är litet väl lätt att etikettera ”Händelser vid vatten” som en ”deckare.” För mig är det en storslagen samtidsroman: en brutal skildring av det värsta med Norrland, ett avslöjande av den tidens flumekologi, inträngande psykologiska skildringar av huvudpersonerna (inklusive generationskonflikter och ”klassresor”), ett suveränt handskande med olika tidsplan osv. Naturligtvis finns ett (eller flera) brott med och spännande är det också. Det är en bok som jag läser om ibland och det gör man ju sällan med deckare.

    Boken finns översatt till engelska som ”Blackwater” och jag har spritt (spridit?) åtskilliga exemplar över världen.

    Ekman har ju skrivit mera renodlade deckare och även de är inte så pjåkiga. Jag tänker framför allt på ”Dödsklockan” , också det en Norrlandsskildring med älgjakten i centrum. Fin intrig.

  11. Keri,
    ja, vi kunde försöka med ett par provkapitel, fast den egentliga översättaren skulle väl bli du, eftersom det är du som helt och hållet kommer att kunna ” se igenom” den tyska versionen och ge den dess slutliga form. Jag kommer att vara den som står på gränsen mellan språken och tittar åt båda hållen.

    Andrew,
    de grå som sydde spikraka spår tänkte jag mig som skogsmöss, men egentligen vet jag inte. Fast visst ser musspåren i snön ofta ut som sömmar, så regelbundna och fina som de är.

    Nej, jag har inte tittat i din bok ännu, min tid har varit så fullproppad av annat, men jag har den i tankarna för jag är nyfiken på den. Lustigt nog var jag förresten inne i Lilla Edet för första gången i livet för några dagar sedan.

    PS Är det något med min sida som gör att det är svårt att skriva frågetecken?

  12. Bengt O.,

    javisst är det lätt att etikettera en bok som deckare pga ett brott och spänningen i hela boken. Men det är ju ofta det som händer. Tyvärr. Och så håller jag med dig att Kerstin Ekmans ”Händelser vid vattnet” är mer än ”bara” en deckare. Jag är mycket imponerad hur hon allt detta beskriva: händelser, personer, miljön… ”Es ist ein Sogbuch”, skulle jag säga på tyska. Och ”Sogbücher” brukar även jag läsa om. Men inte deckare.

  13. Kerstin Ekmans hela författarskap är nog ungefär det enda som kan få mig att gråta i den svenska litteraturen, oöversättlig som Fröding, egensinnig, vetgirig, påhittig – allt vad svenska språket innehåller och mer därtill har hon gjort till sitt.

    Hunden är ett spännande experiment, och när jag sett dina (halbra;)) Londibilder bland dystra träd har jag ofta tänkt på Ekman.
    Att traska runt i skogen mol allena och få ut något av det!?

    Ni måste allihop även läsa Herrarna i skogen, för där får man en sorts intellektuell karta över resten av författarskapet. Där går Ekman igenom varenda växt, vartenda kryp, vartenda spår, man kan hitta i skogen och hon lägger bilderna över ett raster av århundradenas tänkande kring skog och mark. Där finns franska gobelänger och enhörningar lika mycket som skandinaviska rövare som rör sig i det Ordlösa, utanmarkerna. Ställena utan namn.
    Men där finns också hennes själsfränder skulle jag vilja säga, Linné och gänger, de Stora Svenskarna – som ju i regel är naturvetare.

    Just Kerstin Ekman får mig att tänka att Sverige faktiskt borde vara större, hon borde läsas av fler, hon är instängd lika mycket i ett litet språk som i de där självvalda myrmarkerna som hon får ut så mycket av.
    En anakronism och en omöjlighet, en renässansmänniska i Helsingland, typ.
    Av alla ställen.

    Händelser vid vatten är, som du säger, Bengt O, en lysande roman och vad jag förstått så var det den och ingen annan bok som bande vägen för ”det svenska deckarundret” i Europa.
    Min svärfar läste den på sjukhuset och kände sig fullkomligt dépaysé som de säger här, Vilse i pannkakan? kanske man kan säga.
    Bortanför det mesta av det han kände till.

    Och det är väl det som är både storheten och själva begränsningen, detta finns bara här, nu mellan pärmar, men jag uppfattar det som en sällsam kombination av natur och kultur, språk på jungfrulig mark.

  14. Oj, så mycket skriv och stavfel det blev. Nåja, tant pis. Hoppas att det går fram ändå.

  15. Bodil, ja, låt oss försöka med ett par sidor eller kapitel. Efter Thomas’ Ölandbok förståss. Men den har jag nästan klar.

  16. Lustigt, just det enda jag läst av KE är Hunden. Tyckte också om den, grep tag på ett så annorlunda sätt med sitt berättarperspektiv.
    Länktips för den som söker den mer kriminellt belastade KE: http://www.schwedenkrimi.de/ekman_biografie.htm
    Här finns säkert massor om alla exporterade thrillergillare. Själv? Nej, tack.

  17. Nej, Bodil, det är inte ditt fel med frågetecknen. Problemet är att tangenterna för ”?” och ”_” byter plats mellan Engelska och Svenska tangentbordsinställningarna eller hur man nu säger ”keyboard layout” och mina fingrar hänger inte med.

  18. Karin,
    ja, nu när jag läste ”Hunden” så tänkte jag mycket på mina ”hundmarker” här, även om de inte alls är så nordliga och vidsträckta som Kerstin Ekmans jämtska skogar och fjäll. Och ”Urminnes tecken” har jag haft med mig länge på skogsstigarna. Den tidiga morgonbilden från kärret här bakom som jag tog för någon vecka sedan fick mig också att tänka på Ekman – det var alltså innan jag läste ”Hunden” och nu verkade den ha en plats att fylla.

    Michael,
    tack för länken.

    Keri,
    det ser ut som om det finns ”risk” för att ”Hunden” redan är under översättning till tyskan.

  19. Ja, Bodil, det antog även jag redan. Men jag vet inte hur man kan få reda på om översättningen är på gång någonstans.

  20. Tycker enormt mycket om Kerstin Ekmans sätt att skriva och har läst det mesta – dock inte ”Hunden”, av någon anledning. ”Händelser vid vatten” är oerhört suggestiv och man dras ibland motvilligt in i händelser eller personligheter man helst inte vill kännas vid. Tyckte mycket om trilogin ”Vargskinnet” som spände över flera generationer. Även hennes tidigare trilogi ”Häxringar”, ”Springkällan” och ”Änglahuset” är mycket välskrivna. ”Herrarna i skogen” har jag tänkt läsa, men har inte hunnit riktigt. Efter alla dessa positiva reaktioner, inser jag att jag även bör läsa ”Hunden”. Hon tillbringar ju mycket tid i skogen med sin hund (sina hundar?) och känner den väl. Lite som du, Bodil som ibland låter oss njuta av vackra naturbilder – med och utan hund.

    Beundrar också Ekman för hennes civilkurage att avsäga sig allt arbete i Svenska Akademien för att de vägrade ställa sig bakom Salman Rushdie när han fick en fahtva? över sig från ayatollorna efter att ha skrivit ”Satansverserna”. Fast inställsam och feg är hon ju heller inte i sitt författarskap…

  21. Marita,

    ja, läs ”Hunden” – även om man som läsare inte som jag råkar vara ”nästanhund” redan, så driver hon den som läser den här boken in i hundskinnet och man rör sig i boken/skogen som om man vore jagad och hela tiden måste vara på sin vakt. Hon låter en känna hur det är att vara ett vilt djur, ron finns bara i korta stunder, mellan farorna och umbärandena.

    Och själv ska jag försöka välja min nästa Ekman-bok.

  22. Kan vi vidga diskussionen litet och ta upp ”det svenska deckarundret” i Tyskland och andra länder? Ekman är ‘hors classe’ men vad har vi i övrigt? Jag tycker att Mankel är rätt bra faktiskt även om han överdriver en hel del men det är ju i alla fall fråga om fiktion. Bäst är Nesser tycker jag. Nu skall jag provocera litet: resten är skräp. Camilla Läckberg, Åsa Larsson och framför allt Stieg Larsson det är ju bara pinsamt. Den berömde Edwardsson är väldigt ytlig tycker jag.

    Jag läser gärna deckare. Mest håller jag mig till de klassiska men av de nutida tycker jag att P.D. James och Ruth Rendell håller hög klass. Sen gillar jag Donna Leon: hon är väl inte så djup och skriver mest bestsellers men som sådana tycker jag att att de är skyhögt överlägsna det svenska motsvarigheterna. Det finns också mycket trevliga österrikiska (eller är det tyska?) förfilmningar av hennes böcker.

    Ja, som sagt, det här var litet provokativt men det vore kul att höra vad andra tycker?

  23. Jag läser ju i och för sig knappast några deckare, jag lockas helt enkelt inte av genren. Råkar jag någon gång tycka om en deckare, så är det för att det egentligen inte är någon deckare. Trots detta vill jag säga något kort – innan jag lämnar ordet till dem som vet mer – om Donna Leon. Jag läste en snutt i någon av hennes Venedig-deckare en gång: Hennes Venedig tedde sig för mig som ett slags Hollywood-Venedig.

    En annan sak Bengt, om jag får vara impertinent: Heter det verkligen ”förfilmning”? Är inte detta en ganska kraftig germanism? Egentligen har jag förstås inget emot den, men jag tycker det är roligt att räcka lång näsa, när någon annan än jag gör sig skyldig till något sådant här.

  24. Jag tycker BO tar upp en intressant fråga, varför slår svenska deckarförfattare igenom så i Tyskland (och brittiska dto:n i Sverige)? Jag orkar själv inte med genren, men det vore värt en undersökning att få reda på om det handlar om mer än den ofta nämnda formen för (underförstådd) samhällskritik. Eller handlar det om en slags romantisering av det nordiska – jag tänker på ylledraperade filmer som går på tysk TV med pseudonymen Inga Lindström som upphovsperson och tysk intrig och tyskt tal på svensk mark – eller det faktum att Sverige blivit en viktig marknad för köp av fastigheter för permanent eller sommarbruk? I så fall skulle deckargenren kunna fylla en viss perifer funktion, som ett slags svar på en längtan bort, till ”mystiken” som allt fler får chansen att uppleva här. Hm. Jag tror inte heller att de svenska deckaristerna håller så hög klass. Läckberg har jag försökt läsa/se, men jag orkar bara ett par sidor/minuter. Uselt.

    Filmatisering, försvenskning, anglifiering, norvegismer (gör jag mig som S-länare skyldig till), latinisering – let’s call the whole thing off…

    I kategorien översättningar som vi hade slutat hoppas på: Hegels ”Phänomenologie des Geistes” lär komma under våren. Snacka om thriller. Sverige kommer att stanna av under dagar…

    Nu är vi väldigt långt från KE, tror jag.

  25. Heter det verkligen “förfilmning”? Ja, nu heter det det 😉

    Jo, jag glömde Liza M. men jag har bara läst hennes första bok och det var så länge sedan att jag glömt hur den var. Sedan har Bodil rätt om ”Hollywood-Venedig” men det är rätt bra ändå tycker jag, sammanhållet och välskrivet. Och så finns det en karta över V. i varje bok, sånt gillar jag.

    Deckare som samhällskritik – en dam som hette Kärrholm tror jag doktorerade för något år sedan på något liknande men jag har hennes bok i Wien och den gjorde inget bestående intryck på mig. Kul också att Michael tog upp Inga Lindström – min favoritserie när jag behöver påminnas om hur fint det är i Sverige. Särskilt vädret.

    Det är ju eskapism naturligtvis. Det finns som regel en hjälte eller hjältinna som kämpar mot det onda och reder ut det hela och så går det bra på slutet. Men någon sorts stil och trovärdighet får det ju finnas och det saknas som regel i nutida massproduktion.

    Bodil och andra får ursäkta att jag drog det här så långt från KE.

  26. OK, Bengt,
    då har vi fastslagit att ”förfilmning” ingår i svenskan. Bra.

    ”Hunden” och andra av Kerstin Ekmans böcker tar nog ingen skada av att vi hamnat ”en bit bort” och Kerstin Ekman själv skulle nog, om hon råkade titta in här, tycka att det var ganska lustigt att hennes vildmarksskildring kunde föra oss till både Hegel och Hollywood-Venedig.

  27. Hej!

    Jag har läst det mesta av vad ni har skrivit här och tycker att ni har många intressanta frågeställningar. Själv har jag precis börjat på en litterkurs och som första uppgift ska vi analysera berättarperspektivet i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”. Har ni några tips att ge mig?

    Mvh,

    gröngölingen :)

  28. ”Gröngöling”,
    jag vill inte göra dig besviken, men inlägget här är ganska gammalt och de som var med och samtalade här då, kanske inte har sitt intresse riktat hitåt just nu. Och själv har jag tyvärr inte läst ”Händelser vid vattnet”. Lycka till ändå – och kanske dyker någon som kan hjälpa dig upp här i alla fall.

Kommentarer avstängda.