Här är igen en dikt av Ada Negri – det är länge sedan sist. Under den följer sedan ett försök till en prosaöversättning. Och hade jag haft en bild på en vit ros som börjat tappa sina kronblad så hade jag satt in den…
Fine
La rosa bianca, sola in una coppa
di vetro, nel silenzio si disfoglia
e non sa di morire e ch’io la guardo
morire. Un dopo l’altro si distaccano
i petali; ma intatti: immacolati:
un presso l’altro con un tocco lieve
posano, e stanno: attenti se un prodigio
li risollevi e li ridoni, ancora
vivi, candidi ancora, al gambo spoglio.
Tal mi sento cader sul cuore i giorni
del mio tempo fugace: intatti; e il cuore
vorrebbe, ma non può, comporli in una
rosa novella, su più alto stelo.
Den vita rosen, ensam i sin vas av glas, låter i tystnaden sina kronblad falla och den vet inte att den dör och inte att jag ser den dö. Ett efter ett faller kronbladen; oskadda: obefläckade: det ena intill det andra med en lätt beröring lägger de sig ner och väntar uppmärksamt på att ett under ska lyfta dem upp igen, ännu levande och fästa dem vid den nakna stängeln. Så känner jag min flyende tids dagar falla på mitt hjärta: oskadda; och hjärtat skulle vilja, men kan inte, samla dem till en ny ros på en högre stjälk.
