Idag läser jag början av en novell av Wolfgang Borchert här:
Min bleke bror
Aldrig hade något varit så vitt som den här snön. Den var nästan blå av vithet. Blågrön. Så fruktansvärt vit. Solen vågade nästan inte vara gul inför denna snö. Ingen söndagsmorgon hade någonsin varit så ren som denna. Bara längst bort stod en mörkblå skog. Men snön var ny och ren som ett djuröga. Ingen snö hade någonsin varit så vit som den här denna söndagsmorgon. Ingen söndagsmorgon hade någonsin varit så ren. Världen, denna snöiga söndagsvärld, skrattade.
Men någonstans fanns det ändå en fläck. Det var en människa som låg i snön, hopkrupen, med ansiktet mot marken, i uniform. Ett lumpbylte. Ett lumpigt bylte av hudslamsor och benbitar och läder och tyg. Överallt svartröda stänk av fasttorkat blod. Alldeles dött hår, perukaktigt dött. Hopkrupen, det sista skriket blev skriket in i snön, som ett ylande eller en bön kanske: En soldat…
Och detta är originaltexten:
Mein bleicher Bruder
Noch nie war etwas so weiß wie dieser Schnee. Er war beinah blau davon. Blaugrün. So fürchterlich weiß. Die Sonne wagte kaum gelb zu sein vor diesem Schnee. Kein Sonntagmorgen war jemals so sauber gewesen wie dieser. Nur hinten stand ein dunkelblauer Wald. Aber der Schnee war neu und sauber wie ein Tierauge. Kein Schnee war jemals so weiß wie dieser an diesem Sonntagmorgen. Kein Sonntagmorgen war jemals so sauber. Die Welt, diese schneeige Sonntagswelt, lachte.
Aber irgendwo gab es dann doch einen Fleck. Das war ein Mensch, der im Schnee lag, verkrümmt, bäuchlings, uniformiert. En Bündel Lumpen. Ein lumpiges Bündel von Häutchen und Knöchelchen und Leder und Stoff. Schwarzrot überrieselt von angetrocknetem Blut. Sehr tote Haare, perückenartig tot. Verkrümmt, den letzten Schrei in den Schnee geschrien, gebellt oder gebetet vielleicht: Ein Soldat…
Snart är den här intensiva Borchertperioden i mitt liv slut. Jag har sett och förstått att det han skriver håller för ett oändligt läsande, ja, till och med för den här översättarläsarens hejdlösa obarmhärtiga ändlösa läsgrävande. Och aldrig har jag känt mig så nära hans texter som nu. Men nu är översättningen färdig eller i alla fall så gott som färdig. Jag bävar lite för hur det ska bli efteråt.
• • •
Imorgon börjar bokmässan i Göteborg och jag blir borta från pausträdet för ett par dagar. För den som är intresserad kan jag berätta att jag tillsammans med Jelena och Håkan kommer att befinna mig på tidskriftsmonterns scen (B:04:04) klockan tre imorgon. Vi kommer att läsa ur översättningar vi har gjort eller håller på med: Håkan läser något av Karl Kraus, Jelena läser något av Johann Nestroy och jag läser en novell av Wolfgang Borchert.
PS I samband med bokmässan har Salongen tillsammans med fem andra nättidskrifter nominerats till Årets Nättidskrift 2007. Priset till vinnaren kommer att delas ut på fredag kväll.
