Månad: september 2007

De flesta av mina skolböcker har tagit andra vägar än jag själv, men latinböckerna är kvar allihop och ibland öppnar jag någon av dem, till exempel när jag behöver någon kraftfull sentens att luta mig mot. Särskilt den första läroboken ”Schola latina” återvänder jag till gång på gång – också här under pausträdet har jag varit där och rotat.

Jag tänker nu bara bläddra lite för att se på några intressanta rubriker och på hur den här latineleven som jag en gång var hanterade omkring bland raderna. (Det här är alltså inte ett inlägg av något som helst allmänintresse.)

Romersk ordhållighet:

Är det skadligt att gå i skolan?

Texten om skolan slutar så här – på nästföljande sida: ”Låt vara att de stora skolorna bör undvikas, men man bör likväl inte helt och hållet undvika skolor. Ty det är en sak att undvika dem, en annan sak att välja mellan dem.”

Njutningslystnaden är själens fiende:

Ska jag vara ärlig så klarar jag inte längre av att läsa de här texterna – tråkigt nog. Men texten i länken här är lite lättare. Den är fortfarande fullt läsbar, men annars är det mest böjningsmönster och ordstammar och vissa fasta vändningar som finns kvar, fast det är å andra sidan sant att jag hade stor glädje av mitt latinska basordförråd när jag började lära mig italienska.

Det som sitter kvar allra bäst är en hög med sentenser och jag väljer en som kanske passar in här, möjligen på ett lite skevt sätt:

Non scholae sed vitae discimus.

Som ni kanske anar av rubriken så har jag nu gått omkring och funderat lite runt uttrycket ”det finns” – möjligen är sådana här funderingar ett hösttecken, ja, ja, det må vara hur det vill med det. Jag har lite snabbt i huvudet inventerat uttrycket i några språk jag är mer eller mindre nära bekant med och funnit att de alla använder olika verb som ”grundsten”. Se här: ”es gibt” (tyska), ”c’è” (italienska), ”hay” (spanska) och till det svenskans ”det finns”.

Mer systematiskt:

tyska: geben=ge
italienska: essere=vara
spanska: haber= ha (ursprungligen, i modern spanska heter ju ha ”tener” – egentligen ”hålla”)
svenska: finna

Jag tycker att det är spännande att så här relativt närbesläktade språk väljer så olika vägar för att närma sig existensen. Det är ur en vinkel något man har, ur en annan något som är (här), ur en tredje något man finner eller hittar och ur en fjärde något man blir given. Säger detta något betydelsefullt om något? Troligen inte, men det är ändå lite underhållande att låta tanken vandra runt bland de olika perspektiven.