Varför blir det som det blir?

Varför blir det som det blir? Både det gjorda, det tänkta och det skrivna. Om man blandade dagarna lite annorlunda, om det här var i förrgår och imorgon en dag förra hösten? Hur skulle det då vara? Inte det här livet. Inte den här människan. Inte den här texten. Eller om man vände blicken åt ett annat håll eller gick ut genom en annan dörr än den vanliga. Varför blir det som som det blir? Och varför kletar jag fast i sådana här frågor?

Jag läser en rad eller två i Heinrich Heines ”Geständnisse”:

Doch als das Werk fertig war, erfaßte mich bei seinem Anblick ein unheimliches Grauen, und es kam mir vor, als ob das Manuskript mich mit fremden, ironischen ja boshaften Augen ansähe.

4 tankar om “Varför blir det som det blir?

  1. Sådana tankar dyker upp. De gör så. Tillhör säkert det här att leva, vare sig man ägnar sig åt skrivande eller ej.

    Dina rader fick mig att tänka på dikten härnedan. Läste den ofta i min ungdom:

    Muserna

    Knappt var i den söta sömn jag fallen:
    på höga klara
    glänsande vatten
    sam mitt hjärta –
    då vaknar med ens så plötsligt, häftigt och skrämt
    mitt hjärta. –

    Varför vaknar mitt hjärta?
    Varför sover du ej, o du underliga hjärta?
    Vad tänker du – vad letar du bekymrat i ditt minne?
    Vad har stungit plötsligt – vad för tankar bittra?
    Den molniga framtids syn,
    har den i drömmen varslat?
    O låt det trasiga spöket gå!
    Du sömnrusiga hjärta – nu måste du sova!

    Ack, jag glömt – – jag glömt – – !
    Min själ står ju full med blommor!
    Jag har vandrat hela den sköna långa dag
    i de svävande Musernas mitt,
    i de svävande Musernas mitt!
    De fläktat mig om pannan och mitt huvuds hår
    med sin ljuvligt fläktande doft
    vid min vandring på bergens stigar högt upp över
    havet
    och på vägen i den dammiga branten.
    Och de räckte mig ett berusande vin till att dricka
    av sin röst och sitt leendes dagg, av sina ögons
    mörktstrålande kärlek.

    Ty mig älska de svävande Muser.
    Ack, min själ står ju full med blommor,
    ack, min själ doftar ännu av de olympiskas närhet,
    min själ är så saligt svällande tung
    som av guld och tunga diamanter.
    Hur kunde jag sova?

    (Vilhelm Ekelund)

  2. Agneta,

    tack för dina rader och för Ekelunds dikt mitt in i detta underliga liv, det som vi lever både du och jag och alla andra här i världen.

  3. Hej,
    har just läst en fantastisk liten bokpärla av Gilles Rozier ”Kärlek utan motstånd” och får lust att citera från denna således från inl. av kap 2:
    ” Jag undervisade i tyska, ett fint yrke. Ett vackert språk, idealiskt om man vill främja de goda elevernas skarpsinne. Jag älskade litteraturen. Jag hade läst allt, Lessing, Goethe, Schiller och Kleist, Kant, Nietzsche, Hölderlin, bröderna Grimm, Schelling, Brentano, von Arnim, von Chamiss, Hoffman, Heine, Buchner, Lou Andréas-Salomé, Schnitzler, Hoffmanstahl, Rilke, Werfel, Wedekind, Lasker-Schuler,Trakl,Döblin,Kafka, Remarque, Von Horvath, Junger, Musil,Hesse, Wassermann, Zweig, Kästner, Benn, Brecht för att nu bara nämna några.Mitt bibliotek hörde till de finaste i staden. Thomas Mann intog en hedersplats.”

    Bodil, jag antar att du är bekant med ovan nämnda författare.
    Hälsningar den ofarliga röda

  4. Hej Sonja,

    jag får visst ta reda vem Gilles Rozier är. Tyvärr vet jag alltså inte det. Du tycker alltså att jag ska läsa ”Kärlek utan motstånd”. Om du inte hinner säga något här om boken får jag försöka läsa något om den.

    Och du kallar dig ”den ofarliga röda”? Hm.

Kommentera