Lissen

En dag för inte så länge sedan gick jag genom Pilhagen förbi huset där Lissen bodde för många år sedan. Jag hade kameran i fickan, så jag tog upp den och tog en bild.

Han kallades Lissen och vi gick i samma klass. Under den hösten när vi började fyran lekte vi ofta hemma hos honom på eftermiddagarna efter skolan. Vi brukade vara ganska många, kanske nio-tio stycken, både killar och tjejer. Han bodde alldeles bakom skolan högst uppe i Pilhagen i den gamla kringbyggda gården där. På innergården hade vi byggt en hydda och där lekte vi allt möjligt, som ”sanning eller konke” till exempel. Det var spännande. Lissens föräldrar syntes inte ofta till, bara hans mamma ropade ibland från köksdörren att han skulle hämta sin tröja eller något sådant. Och en gång blev vi bjudna på smörgåsar, det minns jag.

En kväll i början av vintern ringde det i telefonen. Det var till mig, sade Mamma. Vem kunde det vara, barn fick nästan aldrig några telefonsamtal på den tiden, allra minst så sent på kvällen. Jag tog luren, det var Pia. – Lissen är död, sade hon, han har drunknat. Jag kunde inte säga någonting, ingenting kändes verkligt. När jag lagt på, gick jag och lade mig. Jag berättade ingenting för någon, för det gick inte.

Nästa morgon läste jag rubriken ”Han gav sitt liv för sin kamrat” i Hallands Nyheter. Det stod att det var på Påskbergsdammens is det hade hänt och att Lissen försökt dra upp den andre killen och att vattnet egentligen inte var särskilt djupt.

Jag visste att Lissen inte hade några syskon och hans föräldrar var redan ganska gamla. I dödsannonsen hade de skrivit ”Herren gav och Herren tog”.

Senare gick jag någon enstaka gång förbi gården däruppe i Pilhagen, men jag såg aldrig mer någon komma ut genom porten och aldrig mer såg jag Lissens mamma kika ut bakom gardinen i köksfönstret, som jag så ofta sett henne göra, när vi kom för att leka.