En bonde gav sig en dag av mot staden Biella. Det regnade och blåste så förfärligt att det nästan inte gick att ta sig fram på vägarna. Men bonden hade ett viktigt ärende så han knatade envist vidare med sänkt huvud mot regnet och stormen.
Han mötte en gamling som sade: – Goddag! Vart är du på väg med en sådan brådska, min gode man?
– Till Biella, – sade bonden utan att stanna.
– Du skulle åtminstone kunna säga: ”om Gud vill”.
Bonden stannade, såg gamlingen i ögonen och svarade: – Om Gud vill, går jag till Biella: och om Gud inte vill, så måste jag ändå dit.
Nu var det så att gamlingen var Gud. – Då kommer du inte till Biella förrän om sju år, sade han. Ta nu ett hopp ner i det där kärret och stanna där i sju år.
Och bonden förvandlades i samma stund till en groda och tog ett skutt ner i kärret.
Sju år gick. Bonden kom upp från kärret, blev människa igen, klämde hatten på huvudet och fortsatte på sin väg till marknaden.
Efter ett par steg dök gamlingen upp igen. – Vart är du på väg, min gode man?
– Till Biella.
– Du skulle kunna säga: ”om Gud vill”.
– Om Gud vill, bra; om inte så känner jag till historien och till kärret kan jag gå själv.
Och något annat gick inte att få ur honom.
Det här är min översättning av den kortaste sagan i folksagosamlingen ”Fiabe italiane”. Det är den italienske författaren Italo Calvino som har samlat sagorna och skrivit ner dem och omformat dem från olika dialekter till italienskt riksspråk. Just den här sagan är hämtad från norra Piemonte, men det finns också varianter av den på andra ställen i Norditalien till exempel i Friuli.
Så att den som vill ska kunna jämföra översättningen med ”originalet” skriver jag ner Calvinos text här:
Un contadino scendeva un giorno a Biella. Faceva un tempo così brutto che per le strade non si poteva quasi andare avanti. Ma il contadino aveva un affare importante e continuava ad andare a testa bassa, contro la pioggia e la tempesta.
Incontrò un vecchio che gli fece: – Buon dì! Dove andate, buon uomo, così in fretta?
– A Biella, – disse il contadino, senza fermarsi.
– Potreste dire almeno: ”se Dio vuole”.
Il contadino si fermò, guardò il vecchio in faccia e ribatté: -Se Dio vuole, vado a Biella; e se Dio non vuole, devo andarci lo stesso.
Ora, quel vecchio era il Signore. – Allora a Biella ci andrete tra sette anni, – gli disse. – Intanto, fate un salto dentro quel pantano e stateci sette anni.
E il contadino si trasformò tutt’a un tratto in una rana, spiccò un salto e giù nel pantano.
Passarono sette anni. Il contadino uscì dal pantano, tornò uomo, si calcò il cappello in testa, e riprese la strada per il mercato.
Dopo pochi passi, ecco di nuovo quel vecchio. – Dov’è che andate di bello, buon uomo?
– A Biella.
– Potreste dire: ”se Dio vuole”.
– Se Dio vuole, bene; se no, il patto lo conosco, e nel pantano ci so andare ormai da solo.
E non ci fu verso di cavarne altro.
Underbar historia. Hittar man själv till kärret så… kunde den här texten med fördel användas i diverse teologiska diskussioner.
Ja, och visst är det också en härlig syn när grodan, som just blivit man igen, med ett stadigt grepp trär hatten på huvudet och styr kosan mot marknaden…
Det blev min godnattsaga, precis lagom lång och lagom tänkvärd efter en kväll med Evert Taube, Mona Malm och Lord Linley. Italo Calvinos böcker brukar först locka mig men efter halva boken tröttnar jag. Något säger mig att jag borde tycka om hans stil och hans idéer men det omtuggande gör mig nervös. Vilken bok rekommenderar du av hans romaner?
Jag har själv lite blandade känslor inför Calvinos böcker. Ofta är de så sinnrikt konstruerade att de för mig framstår som alltför konstruerade – med för lite kött och blod.
En bok som jag tycker är fri från det där alltför utspekulerade är ”Il barone rampante” – ”Klätterbaronen”. Sedan tror jag att Calvinos första roman ”Il sentiero dei nidi di ragno” (1947) – jag vet inte om den är översatt till svenska – kan vara bra. Jag har alltså inte läst den själv, men jag har den på min tänkta läslista. Jag läste nyss något om den som lockade mig.
Det här blev morgonens (sneda) leende. Jag har hört en liknande berättelse från Turkiet, med Nasreddin Hodja, men jag gillar den här gubbens attityd bättre.
Jag har också läst lite Nasreddin Hodja-historier, men jag kommer inte på vilken du syftar på (jag minns inte historierna så tydligt för det är länge sedan jag läste dem). Kanske blir det här för långt och jobbigt och mungiporna kröks plötsligt nedåt – men hur var det med Hodjas attityd?
Historien gick ungefär så här. Hodja möter någon på vägen och säger: ”Idag ska jag göra *a*, och om inte det går ska jag göra *b*.”
Vännen som han möter säger: ”Du ska inte vara så säker. Du borde säga ’om gud vill’.
Hodja: ”Varför det? Antingen kommer jag ju att göra *a* eller också gör jag *b*.”
Men naturligtvis inträffar alternativ *c*, att gud jävlas med Hodja för att lära honom en läxa. Han träffar dock inte gud personligen, och hans attityd efteråt är mest ”Oj då, så kan det gå”. Jag gillar den italienska gubbens kyss mig i arslet-attityd bättre.
Tack, Håkan! Elegant, där serverade du mig kärnan och jag vet mer än jag gjorde nyss.