Uppväxt på sovjetiskt barnhem

För några dagar sedan läste jag en tidningsartikel (SvD) om Ruben Gallego som nyligen tilldelats ryska Bookerpriset för den självbiografiska romanen ”Vitt på svart”. Jag blev väldigt uppskakad och gång på gång har jag tänkt tillbaka på det jag läste. Här är hans ansikte:

Gallego

Om jag inte hade läst texten bredvid bilden hade jag nog tänkt något i stil med ”han ser trevlig ut, lugn och harmonisk, intelligent och humoristisk”. Ja, i själva verket var det väl något sådant jag tänkte innan jag läste artikeln. Rubriken lyder ”Gallego lät sig inte knäckas”. Nå, under en sådan rubrik kan det ju stå allt möjligt om en människa som kämpar emot det ena eller andra svåra. Jag läste ingressen:

Han växte upp svårt handikappad, föräldralös och utlämnad åt vuxnas grymhet. Men han bara vägrade att låta sig knäckas. Sverigeaktuelle Ruben Gallego visar att livsviljan är större än allt.

Sedan följer de första raderna ur hans roman, som liksom tar andan ur mig, men ändå tvingar mig att samla mig:

Om du varken har armar eller ben, och dessutom föddes till den här världen som föräldralös – då är det avgjort. Du är dömd att vara en hjälte så länge du lever. Eller dra ditt sista andetag.

Texten löper vidare och jag får veta att boken handlar om Gallegos grymma uppväxt på olika barnhem i Sovjetunionen. Sedan följer ett avsnitt som snabbt skissar upp hans start i livet:

Ruben Gallego föddes 1968 på den sovjetiska nomenklaturans sjukhus i Moskva som barnbarn till det spanska kommunistpartiets dåvarande generalsekreterare Ignacio Gallego. Hans tvillingbror dog vid födseln och Ruben föddes svårt handikappad med en cp-skada. Efter att ha bott de första 1,5 åren av sitt liv på ett specialsjukhus med sin mamma fördes han till ett barnhem. Mamma Aurora fick senare höra att han dött, men på barnhemmet sa de att hans mamma inte ville ha honom och därför lämnat bort honom.

Jag minns tiden då förhållandena i de rumänska barnhemmen under Ceausescu-eran blev kända i Sverige – alla bilderna på de avmagrade och apatiska barnansikten sittande i rostiga spjälsängar utan sängkläder eller ens madrasser. Det var alltså så Ruben Gallego växte upp:

Handikappade och utvecklingsstörda barn lämnades bort till institutioner där de enligt Gallego rådde vidriga förhållanden, inte bara när det gällde mat och lokaler.

Sköterskorna på barnhemmet sa till Ruben att det egentligen var bäst för honom och för samhället om han dog. Men eftersom han levde i det bästa landet i världen hade han tur som fick mat, husrum och en utblidning. I det kapitalistiska USA avrättades nämligen alla handikappade med en giftspruta fick Ruben veta.

Berättelsen är påträngande och svår att befria sig ifrån och jag har sedan jag läste den gång på gång kommit tillbaka till den i tanken. Förutom de yttre trakasserierna lyckades personalen på barnhemmet liksom tvinga sig in i Rubens och de andra barnens själar – de fylldes med skam.

Jag kände skam när jag åt. Personalen på barnhemmet sa att vi handikappade skulle vara tacksamma och glada för egentligen tog vi maten från andra människor som behövde den bättre, kosmonauterna till exempel. Jag tyckte alltid så synd om de stackars kosmonauterna som svalt på grund av oss.

När han var 16 år flyttades Ruben till ett ålderdomshem, eftersom han var för gammal för barnhemmet. På ålderdomshemmet levde alla i skräck för att hamna på tredje våningen. Dit fördes de som ansågs alltför vårdkrävande och där lämnades de att dö liggande i sin egen avföring.

Jag låter några ord av Ruben – där han liksom summerar sin syn på livet – avsluta den här texten:

Jag hade inget val. Jag överlevde som ett djur överlever. Som jag ser det finns det ingenting som heter rättvisa. Antingen är man stark och klarar sig eller så är man svag och gör det inte. Om jag känner bitterhet? Jag växte upp med vuxna som talade om för mig att jag var värdelös och att det var mitt fel att jag var handikappad. Det får bli svaret på frågan.

Ruben

6 tankar om “Uppväxt på sovjetiskt barnhem

  1. Jag läste ut boken i söndags, skakad, omtumlad. Det är något av det starkaste som givits ut i Sverige på länge. Och trots allt det vidriga han berättar är det bestående minnet att ha mött en människa som förkroppsligar värdighet och stor mänsklig värme. Läs den!

  2. Thomas, jag inser nu ännu mer att jag måste läsa boken. Och det där du säger om värdighet och värme – det är det jag ser i hans ansikte på fotot här ovanför.

  3. På 70-talet (vill jag minnas) i Sverige kom det ut en bok som hette ”Maskrosbarn” och som handlade om barn som blivit värdiga, hela, hedervärda individer trots alldeles avskyvärda uppväxtförhållanden. Ofta handlade det om barn med missbrukande eller misshandlande föräldrar – fysisk som psykisk misshandel.
    När jag läser det här om Ruben Gallego, tänker jag precis som du på de hjärtslitande bilderna på de rumänska barnhemsbarnen och även på en BBC-dokumentär om barnhemsbarn i Kina, vilka ofta lämnades/lämnas att dö eller binds fast över en potta/svälts/vanvårdas. Vad ska man kalla människor som Gallego, som trots statlig, systematisk vanvård och psykisk misshandel blivit en värdig medborgare? Maskrosbarn låter inte tillräckligt starkt. De allra flesta människor går säkert under om de växer upp under så vedervärdiga förhållanden. Det är otäckt, vad vuxna människor kan ta sig till med barn.

    En liten sann historia från en bok som heter ”Varför växer gräset?” kommer upp till ytan.
    – Pappa, varför växer gräset?
    – Tja, för att det så gärna vill det, antar jag.
    Lång tystnad.
    – Pappa! Om nu gräset så gärna vill växa, varför klipper du det då?

  4. Jag reagerade också på fotot av Gallego innan jag visste vem han var. Det är sällan en människa har så stark utstrålning. Å andra sidan måste han ju vara exceptionell precis som Marita skriver.

Kommentera