Disputation i Uppsala

I torsdags och i fredags var jag i Uppsala med min goda vän Christine för att följa en disputation inom ämnesområdet tysk språkvetenskap; Christine skriver om språkinlärning i sin avhandling och hon ville därför se en disputation i ett närliggande ämne. För mig var det intressant mer i största allmänhet och dessutom ville jag återse platsen för fjolårets stora händelse i mitt liv.

På torsdag eftermiddag höll opponenten, Ernst Apeltauer från Flensburg, ett seminarium om en studie han har gjort av andraspråksinlärningen hos turkiska barn i en förskola i Kiel. I korthet var det så att barnen lärde sig tyska genom att träna både sin turkiska och sin tyska parallellt; i träningen ingick även läsinlärning på båda språken. (På köpet lärde jag mig två ord på turkiska: ”elma” (äpple) och ”kelebek” (fjäril).)

Lite snopet kändes det väl när vi upptäckte att den rumänientyska författarinnan Herta Müller var i Stockholm och intervjuades av Ingrid Elam i Kulturhuset samma kväll och att vi inte hade den minsta chans att hinna ner i tid. Nåja, man kan inte ha allt…

På fredag eftermiddag var det så dags för disputationen. Avhandlingens namn är ”Formeln und Routinen – Zum Genuserwerb italienischer, portugiesischer und spanischer Gastarbeiter mit Deutsch als Zweitsprache” och den är en tolkning av delar av det material som finns samlat i den i språkvetenskapliga kretsar bekannta ZISA-studien, som just undersöker inlärningen av tyska bland italienska, portugisiska och spanska gästarbetare under 1980-talet i Ruhrområdet. Respondenten, Egmont Mika, verkade märkligt oberörd under hela disputationsförloppet.

![jag](/wp-content/254.jpg @alignleft)Idag är det exakt ett år sedan min egen disputation. Mitt avhandlingsämne var litterärt och titeln lyder ”Erzählverhalten und narrative Sprechweisen – Narratologische Untersuchung von ’Effi Briest’ mit Schwerpunkt in den Dialogen”. I korthet skulle man kunna beskriva den som en undersökning av den tyska realisten Theodor Fontanes berättarteknik med utgångspunkt från ett par viktiga narratologiska teorier. Det ställe i min avhandling som ironiskt nog fått mest uppmärksamhet under året som gått är de två sista radera i förordet, där jag tackar min hund:

Diese Arbeit ist zu großen Teilen im Wald entstanden, während der Spaziergänge mit Londi, meiner treuen Labradorhündin. Wie dankt man einem Hund?

5 tankar om “Disputation i Uppsala

  1. Nå, känner henne gör jag väl inte, men jag har läst henne intensivt och speciellt ”Niederungen” är en bok som jag aldrig riktigt lämnat. Miljön är fascinerande, språket är särpräglat med ibland mycket märkliga bilder. Jagberättaren uttrycker inga som helst känslor trots allt förfärligt som händer (det blir läsarens sak att känna) och försvinner liksom ställvis in under berättelsens hud.

  2. Ett minne av en vän
    Idag för ett år sedan disputerade Bodil i Uppsala. Hon skulle bl.a. försvara sin upptäckt att en berättare i en roman kan ha stort inflytande på det som sägs av en romanfigur i en dialog, en insikt som öppnar ett nytt undersökningsfält för den framtida narratologiska forskningen. Dessförinnan hade dialogen framstått som ett ”corpus alienum” i berättelsen, något som egentligen hör hemma i ett drama eftersom figuren här träder fram och talar själv och direkt, precis som den skulle göra på scen. Bodil visar att berättaren i Fontanes` Effi Briest blandar sig in i figurens repliker på ett mycket skickligt sätt. Han lägger ut ett spår som bara den uppmärksamme läsaren kan förnimma. Så lämnar figuren, genom att yttra sig om något som just för tillfället inte har någon större mening, i själva verket information om betydelsefulla kommande händelser. Denna information kan figuren omöjligen ha i det ögonblick den yttrar sig – alltså är det berättaren som ”vet” mycket mer och låter oss läsare veta det genom figurens ord.
    Detta var en starkt förenklad och ofullständig sammanfattning av Bodils forskningsresultat. Den intresserade må läsa själva avhandlingen. Jag tog upp det för att illustrera vad som var anledningen till att Bodil satt i ett människofyllt rum på Uppsala universitet för ett år sedan och trädde i disput med sin opponent. Vi i publiken delar upplevelsen om stundens dramatik när vi höll både andan och tummarna i hopp att allt skulle gå bra. För Bodil betydde denna stund slutet på ett intensivt arbete som pågått under fyra år och som just utmynnat i hennes avhandling.
    Bodil, nu på årsdagen vill jag passa på att gratulera dig en gång till!

Kommentera