Alpenpanorama

Till dagens morgongympa (5-10 minuter brukar jag hålla på, inte mer, annars skulle jag för länge sedan ha slutat med den) tittade jag på Alpenpanorama i 3SAT(kulturkanal med samsändning från Tyskland, Österrike och Schweiz), ett program som i direktsändning visar hur det ser ut på ett antal platser (mest skidorter) i Alperna och trakten där omkring; man stannar någon minut på varje ort, kameran glider runt lite i landskapet och man får veta temperaturen och en del andra väderfakta. Idag återsåg jag min barndoms sommarby just när jag satte på programmet:

En lätt och glättig alpmelodi, ett kamerasvep längs Sonntagshorns och Reifelberges kammar och vidare över Rauschbergs vitgråa framsida – och där, där är vägen ner från Buchschachen, vägen ner mot byn. Bilden flimrar till, dallrar några sekunder, försvinner till sist. Plötsligt är det en bergssluttning vid Zell am See som syns i TV-rutan i stället.

Från balkongen ser jag hur Schorsch med lite ojämna steg liksom obeslutsamt hastar iväg – går han snabbt eller långsamt? Han har sina vanliga knäbyxor av läder, ullknästrumpor och grova skor, den grå koftan har åkt upp lite där bak. Jag ser på axlarna och ryggen att han hostar men ljudet når mig inte. Så försvinner han nerför backen. Ingen här vet vart han ska eller hur länge han blir borta. – Kanske ett par dagar, säger fru Berger.

Schorsch var den av de tre bröderna Berger som skulle dö först. Han gifte sig aldrig och han bodde i många år i ett litet rum i sin äldre bror Ottos hus, det hus där båda eller egentligen, om vi ska vara noga, alla tre bröderna var födda. På nätterna hörde vi honom hosta genom stockväggen. ![Maria](/wp-content/maryHeart.jpg @alignleft) På vår sida av väggen hängde bilderna på Jesus och Maria – kanske hänger de där än – med lugna och vackra ansikten och blottade röda hjärtan – hans omlindat med törnen, hennes genomstunget av ett svärd. Schorsch hade fått malaria på Cypern under kriget. Efter det blev han sig aldrig mera lik, hade jag hört. Det var han som var det vackre av bröderna när de var unga, den som alla tittade på, berättade Mamma en kväll när vi satt där på den smala träbalkongen och åt vår kvällsmat. – Han kunde sjunga och han dansade…

Han rör sig klumpigt och ryckigt och hans ansikte är härjat och fårat, blicken på en gång orolig och trög. Men vissa sommarkvällar kan det hända att han med något livligt i steget kommer nerför trappan med dragspelet i famnen. Genom hinnan av trötthet och leda skiner en intensiv låga av livslust i hans ögon. Han sätter sig till rätta på bänken framför huset, lyfter upp dragspelet och spelar något lätt och glatt för oss barn. Nilla, min lillasyster, sitter på hedersplatsen bredvid honom och dinglar med benen.

Kommentera