Kära läsare!
Imorgon reser jag till Berlin med man och huund och pausträdet tar några dagars lov. På vägen ner kommer vi att övernatta i den lilla ”barockpärlan” Ludwigslust (observera det föredömliga språkurvalet i länken: franska, engelska, polska, svenska, ryska förutom tyska). På tisdag är vi här igen och då har jag nog något att berätta.
Bodil
Under de senaste veckorna har jag bland en hel del annat läst två mycket bra reseromaner på tyska. Med ”reseroman” menar jag en reseskildring som har skönlitterär prägel, där inte den exakta eller objektiva observationen kommer i första rummet utan där associationer och tankar kring det sedda eller det upplevda ofta är viktigare. Sådana reseskildringar rör sig i gränslandet mellan verklighet och fiktion.
Den ena heter "Letzten Sommer in Deutschland" (1997) och är skriven av den tysk-ryska författarinnan Irina Liebmann. Sträckningen på hennes resa beskriver i grova drag en lite hackig krok från Oder i öster till Schaffhausen och Rhen i sydväst. Liebmann har en vag plan som hon följer på ett lite trevande sätt. Mycket handlar om människor hon möter på vägen, en del av det hon förmedlar till läsaren kan beskrivas som fria tankeslingor kring det hon ser eller upplever. Hennes stil varierar mellan något som man skulle kunna kalla rinnande fri vers, som ger en känsla av en lite slingrande rörelse och mer kompakta stycken på ett slags normalprosa där hon och läsaren liksom stannar upp och på olika sätt lär känna platserna, deras utseende, deras historia, människornas levnadsvanor.
Den andra är en bok av den tyske författaren Wolfgang Büscher, ”Berlin-Moskau Eine Reise zu Fuß”(2003). Målet för Büschers resa är Moskva, det säger redan titeln och denna talar också om att det är till fots han ska ta sig dit. Hans resa skulle kunna beskrivas som en kamp, han har satt upp ett mycket svårt mål som han egentligen inte kan vara säker på att han når. Büschers resa är också något av en förvandling – vandringsmannen fjärmar sig mer och mer från den person han var vid resans början. Och vandrandet i sig ger resandet en ytterligare dimension – när man går till fots får man del av sådant som bara ilar förbi bilisten eller tågresenären.
Jag har funderat på om de båda böckerna inte också skulle kunna vara något för en icke-tyskkunnig svensk publik. Efter funderandet har jag vänt mig till några svenska förlag och föreslagit en översättning av dem. Hittills har jag bara fått två nejsvar, ett rent nej och ett lite mer kluvet nej – böckerna är bra, men intresserar nog inte svenska läsare. De andra förlagen har inte svarat.
I bokhandlarna i Sverige säljs nästan enbart böcker av nordiskt eller anglosaxiskt ursprung och det sägs att det är det den svenske bokläsaren vill ha. Vår bokmarknad är liten, vårt språk talas av en mycket begränsad samling människor. Det finns knappast någon ekonomisk drivkraft för andra länder att arbeta särskilt hårt för att lansera sin skönlitteratur här. Vill vi ha ett mer varierat utbud av böcker i Sverige, så är det vi själva som måste arbeta för det. Jag har här nämnt två tyska romaner, men jag hade naturligtvis lika gärna kunnat tala om franska, holländska eller rumänska romaner för att ta några exempel.
Londi och jag går förbi här nästan varje dag på våra skogspromenader. I det här huset bor Lennart (bilden är tagen i mars). Han har bott här i skogsbrynet i hela sitt liv och hans farfar och farmor bodde ungefär hundra meter inåt skogen i Hovmanstorpet. Lennart vet allt om djuren i skogen, om träden, om var svamparna finns och vem som bodde i Hagatorpet, Kasen eller Vrån eller på Brudarebacken. Inget av torpen finns kvar idag; det enda som syns av dem är de stora jordkällarna och lite rester av grunden på några ställen. Det som fanns kvar längst var Norskens hus på Brudarebacken. Det stod där till för några år sedan när någon eller några en dag kom dit och krossade rutorna och förstörde allt inne i huset. Var Norsken är idag vet jag inte, kanske klarade han inte att flytta från skogen till en lägenhet i stan eller till ålderdomshemmet.
Lennart kan svara på alla mina frågor om skogen, om älgarna till exempel – just nu finns det bara två kvigor här i vår skog och det lär dröja innan det kommer någon tjur ner hit från Dalsland, säger han. Han vet också vilka rävar som lever här och varför den ena var så tam; den där som en dag blev överkörd ute på 45:an. Rådjurskiden har nästan ingen lukt, säger han. Ibland berättar han om annat, till exempel om de olika sotare som funnits här i trakten. En var "en rödhårter en, men han var noga”. Efter tsunamin berättade han för mig att han fått ett SMS från Buppiri, ”hon är ju där nerifrån”, så han visste att hon var i säkerhet.
Lennart får mig ofta att tänka på de egensinniga människor som befolkar Tage Aurells berättelser.
Igår kväll hittade jag en intressant kommentar till det inlägg i skoldebatten jag förde in i bloggen den 24.4. Här är kommentaren:
”Det där dumma resonemanget känner jag igen. Min dotter läste en internationell plugglinje på gymnasiet, International Baccalaureate, där ambitiösa och studieinriktade elever samlades och pluggade hårt. Betygen sattes av lärare i andra länder och världsdelar, proven skickades runt till olika ställen för att de skulle bli så rättvisa som möjligt. Konstigt nog fick eleverna bra betyg, vilket Skolstyrelsen tyckte var orättvist. Därför bestämde de att sänka värdet på IB-elevernas betyg i jämförelse med de vanliga svenska.
Därför har nu till exempel en kille från min dotters klass jättesvårt att ta sig in på läkarlinjen, och IB-klasserna krymper för att färre vågar gå där (satsa stenhårt tre år i en annan klass är smartare taktik och ger idel MVG). Antagligen försvinner IB snart, åtminstone i Umeå. Det är kanske det man vill?
Jag blir så innerligt trött på denna fördumning som brer ut sig över skolorna, hur småungar ska sitta och “forska” själva och hur kunskap hela tiden nedprioriteras. (”vaddå, man kan ju googla”)”
Det här är allvarligt.
Först ska jag förklara ”talko”: Ett ”talko” är, har jag fått veta, en typ av samarbete som ”när till exempel byborna tillsammans flyttar en trädstam eller gräver ett dike”. Om några läsare av denna text känner sig lockade att fylla i de många luckor jag lämnar i min Numminensak här, så skulle det kunna bli ett härligt talko.
Igår kväll var det Numminen här för hela slanten – Tractatussviten och förmodligen något annat också, jag hittar inte cd:n nu; förresten är den en gåva från Agnes. I mitt huvud ringer och bankar fortfarande ”Was man nicht wissen kann, darüber muß man schweigen”. Igår slog vi upp sista sidan i Wittgensteins ”Tractatus Logico-Philosoficus” i den engelska version vi har i bokhyllan. De engelska slutorden lyder: ”What we cannot speak about we must pass over in silence.” Snyggt, men den tyska texten är direktare.
Hela albumet (eller är det två olika?) bildar en vildvuxen enhet, med ett sammelsurium av musikstilar och texter, filosofiska och absurdistiska och vardagliga, på tyska, finska, svenska, engelska och italienska, ett virrvarr av variationer på den märkliga Numminenvarelsen, Mauri Antero, inget dåligt namn förresten. Han sjunger ”Dägä” (ett ord för dada enligt min man) på en pedantisk-ironisk tyska – i den här raden når han en speciell pedantisk höjdpunkt: ”Der Rhythmus des Rocks löst Probleme, wenn man ”dägä” singt.”
Numminen rapar sig igenom en hel låt. Egentligen tycker jag, om jag försöker vara ”objektiv", inte att rapsången ”ger något”, men det envisa, fåniga rapandet trycker på något slags nöjesreceptor hos mig och ju skränigare och onaturligare rapandet blir desto hårdare blir det trycket och när det hela övergår i rena rapskrik grips jag av en euforisk hysteri. Rapet är nog en variation på ”dägä”…
Kanske kan man sammanfatta Tractatussviten med ett enda ord, ett fascinerande finskt ord: ”on”. ”On” betyder ”det är” och kan användas som en självständig fras. Exempel: Två människor sitter mitt emot varandra, den ena säger ”on”, den andra svarar ”on”.
Was man nicht wissen kann, darüber muß man schweigen. On.