Blogg

Ada Negri igen

Bodil Z

Kanske minns några av er att jag skrev lite om den italienska poeten Ada Negri (1870-1945) någon gång förra sommaren. Det var Klara Johanson som först visade mig henne. Innan dess var Ada Negri inte mycket mer än ett namn för mig. Om någon vill titta så leder de här länkarna till:

Klara Johanson om Ada Negri

Några dikter av Ada Negri + mina försöksöversättningar.

Ada Negri

Förra sommaren när jag var i Italien köpte jag två sammanställningar av dikter ur ett flertal diktsamlingar av henne, men jag lyckades inte hitta någon komplett. I alla fall verkar hon vara på väg tillbaka in i den erkända italienska litteraturen efter att ha varit bortglömd eller förträngd sedan andra världskrigets slut. Efter att som ung ha kallats för ”la vergine rossa” kom hon senare att få namnet ”la musa fascista” och det förde till tystnaden om henne. Hur mycket av de här ideologiska dräkterna som är sanning har jag svårt att avgöra. Jag ser bara att många av hennes dikter handlar om nöd och umbäranden, om systerskap, om kvinnan och lidandet, om den kvinnliga konstnärens ställning i en värld av män.

Den här gången har jag valt dikten ”L’orgoglio” (Stoltheten) och som omväxling tänker jag inte försöka mig på att ge en översättning av den utan jag vill bara kommentera den lite liksom från sidan eller från botten.

L’orgoglio

Soffri in silenzio. Non chiamar nessuno
a numerar le lacrime degli occhi
tuoi. Sia pure grave il colpo che ti tocchi,
chieder coraggio ad altri è inopportuno.

Conta nel tuo segreto ad uno ad uno,
se vuoi, curva e prostrata sui ginocchi,
i singhiozzi del cor – ma non trabocchi
la piena mai, per la pietà d’alcuno.

È un’orribile cosa esser compianti.
Conquista in te, con la tua forza sola
di volontà, l’oblio del tuo cordoglio.

T’insegnerò, per disseccare i pianti
fiacchi e cangiarli in riso entro la gola,
un peccato magnifico: l’orgoglio.

Ada talar här till någon, kanske en syster. Hon säger till henne att bära smärtan ensam att inte be om medkänsla. Räkna gärna dina tårar och snyfningar, men låt ingen veta det. Stäng in smärtan i dig själv. Att vara ett offer för medlidande är ohyggligt.

Och i slutstrofen säger hon: Jag vill lära dig att förvandla den matta gråten till skratt. Jag vill visa dig en praktfull synd: stoltheten.

Omaggio a Bengt Holmqvist: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler!

Bodil Z

När regnet föll igår eftermiddag satt jag i köket och tittade ut på gatan. Plötsligt hörde jag en röst från det förflutna. Det var Bengt Holmqvist jag hörde tala och det han sa var något han aldrig sagt direkt till mig, men hans ord träffade mig för alltid. En sådan obetvinglig logik har jag sällan stött på – kanske aldrig.

En tid för lite mer än tjugofem år sedan bodde jag i andra hand i en ganska förkommen lägenhet på Alströmergatan i Stockholm. Jag kallade lägenheten det ”van-der-Speckska paläet” efter innehavaren av förstahandskontraktet. Mitt emot låg/ligger en liten judisk kyrkogård omgiven av höga järnstaket. En gång klättrade jag över det tillsammans med en man – vi gick omkring lite bland gravstenarna som också de verkade vara på väg genom det höga gräset.

En dag fick jag av min goda vän Tove, Bengt H:s dotter, höra att en viss stockholmspoet behövde en lägenhet för att vara ostörd och skriva i under någon månad – en stockholmspoet som kände Bengt. Jag var som så ofta annars just på väg till Italien så jag sa: Han kan låna min. Poeten i fråga kom dit och besåg lägenheten – jag tror inte att jag var med utan att jag bara lånade ut nyckeln. I alla fall sa han efteråt något nedsättande om den och tackade nej. Den var inget för honom. Då sa Bengt med ett strängt och liksom uppfordrande tonfall: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler!

Det var de orden jag hörde i eftermiddagsregnet igår: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler.

Edith Södergran: Sången på berget

Bodil Z 2 kommentarer

Jag läste Edith Södergran under kvällen igår och sparade den här dikten i minnet:

Solen gick ned över havets skum och stranden sov
och uppe på bergen stod någon och sjöng…
När orden föllo i vattnet voro de döda…
Och sången försvann bakom tallarna och skymningen
förde den med sig.

När allt var tyst, tänkte jag blott
att där låg hjärteblod på den kvällskumma klippan,
jag anade dunkelt att sången var
om något som aldrig återvänder.

klippor

jag anade dunkelt att sången var
om något som aldrig återvänder.

Och hur nordiska berget och klipporna än verkar och även om blodet var hjärteblod, så tänker jag på Orfeus’ sjungande blodiga huvud…

Strövtåg i försommaren

Bodil Z 4 kommentarer

Den här dagen går vi längre än vanligt, Londi och jag.

Londi

Vi vandrar söderut, nästan rakt söderut tror jag, tvärs igenom hela skogen. Vi följer en ny stig, den tar oss med förbi ett ängsullskärr. Och här – här har någon bott, kan det vara resterna av gården Sandbäck? Människor här valde alltid så vackra platser för sina gårdar och torp, ofta uppe på åsarna, platser där ljuset faller på rätt sätt, på ett sätt som kan göra också ett aldrig så tungt liv lite lättare. Jag tänker på Brudarebacken, på Hagatorpet, på Överby haga…

Sandbäck

Vi går ner mellan ekarna förbi jordkällaren som liksom har stannat kvar i den tid då gården var bebodd. Åtminstone med ena foten.

källaren

Från källaren följer vi en gräsväg – en sådan där väg som bara består av hjulspår och som har en gräsrand i mitten – ner mot fälten. Långt borta skymtar älven mellan träden – är det alar kanske? En liten nästan helt rak grusväg för oss till en vacker ängsliknande plats med en ruin med gräspäls upptill. ”Naglums kyrkoruin” läser jag på en liten skylt intill en grind i ett luftstaket.

Naglum

Vi strövar lite planlöst runt ruinen. Londi nosar och jag tittar. Glittrandet från vattnet där bakom lockar, motståndslöst dras vi dit – jag hoppar från tuva till tuva i den sanka marken, Londi halvkroppsbadar. Och där –

älven

Donaudeltat, tänkte jag mig så. Eller så:

vasskors

Här stannar vi. Kanske är det här bland vassen vi sitter och skriver de här raderna. Tangenterna är vasspipor eller vasspiporna tangenter.