Blogg

Hela skogen dånar av jättelika maskiners vrålande. Det knakar och knäcker i buskar som bryts, körs över och mals ner.

För en liten tid sedan hörde jag ordet ”slutavverkning” och att det var här i skogen den skulle ske. Det lät för mig som ”världsundergång” eller ”utrotning”. Hoppas det dröjer, hoppas det dröjer åtminstone lite till, tänkte jag. Men nu är de här, maskinerna och männen sitter inne i dem som vore de delar av dem. Allt ska bort, för kommunen behöver pengar och då gäller det att rycka upp vartenda träd som finns på en gång. Allt genast, sedan inget, efter oss… vem bryr sig. Londi och jag springer framför – vi känner oss som rådjur, harar eller älgar – för att en sista gång följa stigarna innan de rivs upp ända ner till berggrunden, innan de sköljs över med lera och modd. Jag plockar i svindlande fart av mina trattkantarellställen innan de försvinner för alltid.

Blanka färggranna jättemaskiner tränger in från alla håll, trampar ner och rycker upp.

träden här på bilden står nog inte längre och marken under är säkert ”avsjälad”

Leran strömmar ur de gigantiska dubbla hjulspåren. Ner i kärren rinner den tjocka illaluktande geggsmörjan. Varför luktar det egentligen så konstigt? Det luktar inte skog längre.

Här gick vi för bara någon dag sedan. Nej, det var väl inte så vackert på just den här platsen då heller, för här har de kört förr, gång på gång. Hela marken här befinner sig under en nästan rytmiskt återkommande misshandel. Den är sjuk och söndertuggad och nu löper stora öppna sår långt långt in bland träden, träd som väl snart mejas ner. Slutavverkning är det ju.

Jag ser små vilsna rådjursspår i lervåden. Vart ska de vilda djuren ta vägen?

Vattnet i maskinspåren har en underlig färg. Hur ser det ut här imorgon?

Hemma läser jag Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen” igen. Nu är det inte de förtrollande avsnitten ”Den lövgröna skogen ” eller ”Varelserna” jag läser, nej, nu läser jag ”Katastroferna”:

Folket i bygderna fick lära sig ett nytt ord: KALHYGGE. Det blev så småningom ett mycket laddat ord. Man kunde säga om någonting helt annat att det var ett kalhygge. I hjärnan. I skolan. I vår civilisation.

Jag tänker igen på de brutala jättemaskinerna och deras ödesdigra spår genom skogen eller det som varit skogen. Och det går inte att hindra den här skövlande framfarten, inte ens med tanken. Kommunen behöver pengar för att bygga jättestora idrottsarenor på förgiftad mark – nej, det visste vi inte, men nu blev allt plötsligt ännu dyrare. Lösningen är: SLUTAVVERKNING.

Jag går in i Kerstin Ekmans katastrofavsnitt igen:

Nu var avverkningsmaskinerna så effektiva att de kunde ta ut hela trädets volym ur skogen. När man till slut tog också barrmassan med sig innebar det att all potentiell näring försvann. Nu måste man gödsla. Och skogen växte så det brakade; skog som gödslas vart femte eller sjunde år växer femtio procent fortare. Men det var näring till döds. Nitraterna och fosfaterna rann ut i bäckar, åar och sjöar – som försurades.

Precis samma process pågår på ett kalhygge, fast ”naturligt”, om man kan använda ett sådant ord om en så förvriden process. Solvärmen som när träden är avverkade kommer åt att värma upp markytan frigör kväve och andra näringsämnen. De rinner bort med regnen, de når sjöarna – som försuras. Livet kvävs.

•
•
•

Här finns, undanträngda till botten av sidan, lyckligare texter om skogens liv och ur Kerstin Ekmans bok:

Herrarna i skogen (1)

Herrarna i skogen (2)

Soliga dagar i början av september är kanske de vackraste som året ger. Det finns ett litet vemod men inget tungsinne. Vi går med ganska lätta steg, Londi och jag, ner genom hagarna mot sjön.

Himlen har en tunn blåhet som inte längre hör sommaren till och skuggorna faller långa. Det knakar svagt om kvistar och grenar vi trampar på och hallonbuskarna river lite i skinnet. Vi hoppar över det svåra diket och går förbi tegelbruksruinen och så är vi framme.

Ingen behöver väl undra varför den här sydligaste viken av Vänern heter Vassbotten.

Ja, och det här är Norskens brygga, vår badplats här vid sjön. Den bryggan har ni sett här förr.

Vattnet har blivit kallare igen och nu krävs den där lilla viljeansträngningen för att tvinga sig ner, inte för Londi, men för mig. Hon har ju sin dubbla kappa av överpäls och underull, en underull som egentligen aldrig blir våt. Hon rinner fram i vattnet, makligt men ändå snabbt, och hämtar pinne efter pinne.

Det känns helt annorlunda att simma ut i sjön nu än för bara en knapp månad sedan. Nu är det tydligt att vattnet och jag är skilda ifrån varandra, att det liksom pågår en liten kamp mellan oss när jag simmar ut i det. Under den varma tiden i början av augusti brukade vi komma hit fram mot kvällen och jag brukade simma med slutna ögon rakt in i solljuset. Hela världen var varmt ljusröd, jag hörde och kände vattnet klucka dovt och den mjuka gröna sjölukten gick in i mig och det var som om jag guppade omkring på en jättestor lite slappt pumpad boll, jordklotet kanske, och jag var i sjön och sjön var i mig och sjön och jag var ett. Ibland gläntade jag lite snabbt på ögonen och då såg jag fyra färgfält: himlens blåa, ett mörkgrönt fält för skogen och ett smalt ljusare grönt lite flimrande stråk för vassen och sedan guld och guldglitter, solen över vattnet, men med en blinkning var det röda tillbaka. Nu är allt återställt till sin vanliga begripliga gestalt igen och sjön är sjö och jag är jag. Och Londi är Londi, fast det var hon väl hela tiden.

Efter badet sitter jag en stund på bryggan och Londi rullar sig i gräset. Sedan följer vi stigen tillbaka upp genom hagarna igen: