Den här dagen av varma vårvindar och märkliga minnesglimtar vill jag se över vad jag läst hittills i år. Ja, böckerna jag översätter tar jag inte med – för att jag inte gör det. Nå, i början av januari avslutade jag ”Materada” av Fulvio Tomizza. Min Tomizza-läsning är en del av mitt försök att förstå den istriska frågan eller frågan om hur och varför nästan alla italiensktalande istrier försvann från halvön, men jag läser honom också för hans egenartade sätt att berätta. I ”Materada” är han precis som i ”La miglior vita” närmare människorna än man ofta är när man försöker återge historiska förlopp. Han är inne i dem och vet just så mycket och just så lite om deras tankar och handlingar som en människa brukar veta eller inte veta om sig själv. Om man tittar väldigt noga och länge på en händelsekedja så ser man ungefär lika mycket som när man ser in i någons ögon när näsorna snuddar vid varandra. Vetandet skjuts i bakgrunden och där får det irra eller vara säkert allt efter de inre impulsernas krafter. Framför och över allt annat står ett slags hjälplös upplevelse av ett skeende som rullar fram obegripligt och omöjligt att hejda och en vag, kanske förtvivlad, önskan om att det ska bli stilla, att rörelsen ska upphöra. Jag vill här helt kort låta er möta bröderna Francesco och Berto strax innan de lämnar sin by:
Dal mare veniva su un po’ di tramontana e portava con sé il profumo della terra arata: profumo di terra rossa, che non se ne trova un altro eguale.
Mio fratello respirò a pieni polmoni, poi abbassò la testa e disse: ’Partiamo, Franz. Saremo sempre dei disgraziati, come quegli altri. Partono proprio adesso che la campagna si fa ogni giorno più bella. Te la ricordi un’annata così?’
(Från havet kom en svag nordlig vind som bar med sig doften av nyplöjd jord: doften av den röda jorden, en doft som inte har sin like någonstans.
Min bror tog ett djupt andetag och sänkte sedan huvudet och sa: ’Vi ger oss av, Franz. Vi kommer alltid att vara arma krakar, som de andra. De ger sig iväg just nu när markerna blir vackrare från dag till dag. Har du någonsin varit med om en sådan årgång?’”)
”Materada” går inte att berätta, man måste läsa varje ord och ändå kommer man inte att kunna säga vad som egentligen hände.
Den andra boken jag avsluta i januari var ”Die Ringe des Saturn” av W.G. Sebald. Egentligen påbörjade jag den i slutet av 2019 och var först eller till och med ganska länge helt förhäxad. Jag förvånades över att jag väntat så länge med att läsa honom och jag gladde mig åt att jag hade så mycket kvar. Men så kom djupdykningen: medan han talar om Belgiens förfärliga kolonialhistoria med alla övergreppen på afrikanerna slirar han plötsligt iväg åt ett för mig oväntat håll. Han tycker sig se att det bland belgarna finns en särskild sorts fulhet och särskilda kroppsliga och själsliga deformationer, som knappast finns någon annanstans. ”Jedenfalls entsinne ich mich genau, daß mir bei meinem ersten Besuch in Brüssel im Dezember 1964 mehr Bucklige und Irre über den Weg gelaufen sind als sonst in einem ganzen Jahr.” Han tycker sig i de stackars puckelryggiga människor han möter i Bryssel se ett slags ”rättmätigt straff”. Här kan jag inte följa honom och jag förstår inte denna hjärtlöshet som väller ut över dessa livets olycksbarn. Efter detta läser jag vidare ”med höga tänder” och är hela tiden på min vakt. Sedan kommer alla olyckorna i början av 2020 och efter jordbävningen kan jag inte alls läsa Sebald, eftersom jag är rädd att han ska bli otäck igen. Lite pliktskyldigt återvänder jag till boken i januari detta år. Jag läser ut den och tackar lite avmätt för att det inte blev något mer av ”det där”.
Nästa bok var ”Röda korset” av den belarusiske författaren Sasja Filipenko i Mikael Nydahls översättning. (Jag läste den som pdf så jag har gjort mitt eget omslag.) Eftersom jag kommer att skriva om den här boken senare, så vill jag bara ge några inblickar. Genom en mycket gammal kvinna får vi se en del av Sovjetunionens historia. Vi får veta att sovjetiska soldater sviker sitt land om de blir tillfångatagna. Därför får breven från Röda korset aldrig några svar när man därifrån föreslår hjälp vid fångutväxling eller med förnödenheter åt sovjetiska fångar i Tyskland. De sovjetiska fångarna är ”desertörer”. Vi får inblickar i de sovjetiska strafflägren med kommentarer om detaljer i rutinerna där:
Klargörande gällande frågan om proceduren vid avlägsnande av tandproteser av guld hos avlidna fångar.
– Tandproteser av guld hos avlidna fångar skall avlägsnas.
Och så ser vi i bokens nu (2001) i Minsk hur en och annan kan tänka:
– Allt har de stulit, allt! Som tur är har vi vår Lukasjenko, han är våran batka, och han kommer att se till att det blir ordning och reda igen! Och Ryssland skulle behöva en Stalin! Han skulle rada upp dem mot väggen allihop, och så skulle saken vara klar!
Och den sista boken, den jag läste ut igår kväll, är ”Under tidens yta” av Jonas Ellerström. Undertiteln är ”En annorlunda poesihistoria” och det är sant att det är det. Under första delen av min läsning ser jag två av bokens skikt. Det ena är det uppenbara, det som väl är själva boken, en vandring mellan diktsamlingar av mindre kända svenska 1900-talspoeter och delvis också mindre kända diktsamlingar av mer kända poeter. Det andra är en ljusblå, i nattlampans sken inte helt synlig – gång på gång har jag bullersamt slagit huvudet i den alltför vackliga lampskärmen och Miki har flugit upp –, linje med kända poeters debutsamlingar, Nobelpris till poeter och tidpunkter för grundandet av den ena eller andra poesitidskriften. Några bilder finns också, till exempel ”Snömannen vandrar” av Bo Grandien. Bland alla dikterna i boken vill jag citera ett litet stycke ur en av Ivar Conradson i ”Friska sorgens källa”:
Ensam få färdas dig,
tysta vackra väg.
Ingen tänker nu på mig.
Egentligen är det de två första raderna som tar andan ur mig, men den tredje får vara med.
Men nu vill jag berätta vad jag upptäckte efter ungefär halva boken, något som gjorde att läsningen plötsligt blev helt annorlunda. Jag såg en läsare gå omkring i städer, mest i Lund, och allra mest såg jag honom i trappuppgångar, jag föreställde mig trapporna av trä, lite som i de gamla husen längs Korzo i Rijeka. Ibland såg jag ett gult ljus med lite singlande stoft och det var sommar i staden och nästan ingen var där utom läsaren. Han träffade ibland någon – helst gammal – poet eller poesiöversättare, oftast en dam och han samtalade med henne:
Under något år för redan länge sedan bodde jag i trappuppgången intill Estrid Tenggren, en av Sveriges finaste översättare med italienska som specialitet. Jag minns långa samtal, en obruten nyfikenhet och en livslång, självklar kärlek till litteraturen som gjorde stort intryck på mig under dessa studentår, då uppmärksamheten flackade men det började stå klart att ordet skulle komma att befinna sig i centrum också för min tillvaro.
Ja, det händer mycket i den där tredje boken när man väl ser den och nu måste jag naturligtvis börja från början för att se vad det var jag inte såg först. Och nu säger jag detta, även om det kanske är ett dumt slut på det här: När jag läste avsnittet om Anne-Marie Berglund blev jag lite rörd av några passager där. Och nej, jag kan inte berätta vilka.
