På vägen ner mot Karls grav, kanalen här, blev vi stående under ett träd, Londi och jag. Vad var det som hängde så färgglatt däruppe?
Alla de andra träden är ju kala och grå, tänkte vi. Vad är det här för ett cirkusträd? Det är vildapeln i backen, viskade vinden… Fast egentligen var det alldeles vindstilla.
I de här dagarna av återblickar på DDR-diktaturen har jag plockat ner Die wunderbaren Jahre av Reiner Kunze från dess plats i bokhyllan. Den innehåller en rad korta prosatexter som vänder sig emot förtrycket i DDR. Kunze bygger texterna på samtal han haft med elever, lärlingar, arbetare, soldater i NVA (den nationella folkarmén) och med den egna dottern. Boken publicerades i Västttyskland och sedan gick det snabbt utför med Kunzes möjligheter att leva som författare i DDR. Han hotades med ett flerårigt fängelsestraff. Han ansökte då om utresa ur landet och tre dagar senare var han i Västtyskland ”för alltid”. Hans Stasiakt omfattar flera tusen sidor och en viktig informant förmodas ha varit den gode vännen Ibrahim Böhme, som var ledare för det östtyska socialdemokratiska partiet kort efter ”Wende”.
Jag har valt att läsa två korta texter ur bokens första del ”Friedenskinder” (Fredsbarn):
Siebenjähriger
In jeder Hand hält er einen Revolver, vor der Brust hat er eine Spielzeugsmaschinenpistole hängen.
”Was sagt denn deine Mutter zu diesen Waffen?”
”Die hat sie mir doch gekauft.”
”Und wozu?”
”Gegen die Bösen.”
”Und wer ist gut?”
”Lenin.”
”Lenin? Wer ist das?”
Er denkt angestrengt nach, weiß aber nicht zu antworten.
”Du weißt nicht, wer Lenin ist?”
”Der Hauptmann.”
Sjuåring
I varje hand håller han en revolver, på bröstet har han en leksaksmaskinpistol hängande.
”Vad säger din mamma om de här vapnen?”
”Hon har ju köpt dem åt mig.”
”Varför det?”
”Mot de onda.”
”Och vem är god?”
”Lenin.”
”Lenin? Vem är det?”
Han anstränger sig för att tänka efter, men han hittar inget svar.
”Du vet inte vem Lenin är?”
”Ledaren.”
…
Elfjähriger
”Ich bin in den Gruppenrat gewählt worden”, sagt der Junge und spießt Schinkenwürfel auf die Gabel. Der Mann, der das Essen für ihn bestellt hat, schweigt.
”Ich bin verantwortlich für sozialistische Wehrerziehung”, sagt der Junge.
”Wofür?”
”Für sozialistische Wehrerziehung.” Er saugt Makkaroni von der Unterlippe.
”Und was mußt du da tun?”
”Ich bereite Manöver vor und so weiter.”
Elvaåring
”Jag har blivit invald i grupprådet”, säger pojken och sticker skinktärningar på gaffeln. Mannen, som beställt maten till honom, tiger.
”Jag har ansvar för socialistisk militärfostran”, säger pojken.
”För vad då?”
”För socialistisk militärfostran.” Han suger in en makaron från underläppen.
”Och vad måste du göra där?”
”Jag förbereder manövrar och så vidare.”
…
PS Det håller på att uppstå ett litet samtal kring Heinrich Böll och hans författarskap i Salongen. Kanske är det någon mer som vill yttra sig…
Jag har under morgonen suttit och bläddrat i det praktfulla verket ”Meisterwerke des Expressionismus” som Magdalena M. Moeller givit ut. Undertiteln till verket är ”Gemälde, Aquarelle, Zeichnungen und Druckgraphik aus dem Brücke-Museum Berlin”.
Bilden på omslaget är målad av Karl Schmidt-Rottluff 1911 och den heter ”Roter Giebel”
Jag har valt ut fyra bilder som just i denna stund fängslar mig mest. Och jag tänker inte säga något alls om dem, utan bara inbjuda till betraktande. Om ni klickar blir bilderna större.
Buona domenica!
”Blauer Mond” (1920) av Karl Schmidt-Rottluff
”Zirkus” (1911) av Max Pechstein
”Oluf Samsonsgang in Flensburg” (1913) av Erich Heckel
”Vareler Hafen” (1909) av Karl Schmidt-Rottluff
…
Salongen har idag publicerat en kort text som associerar kring Heinrich Böll och samtidigt inbjuder läsarna att göra samma sak.
Idag vill jag peka på två kommande Ionesco-evenemang i Stockholm. Jag kommer inte själv att ha någon möjlighet att komma, men kanske kan detta locka någon som har möjlighet. När jag ändå pratar om detta vill jag passa på och inflika ett litet Ionesco-citat:
Mirabellträdet
Ett mirabellträd tröttnade på att hela tiden göra mirabeller.
Då tänkte det göra något annat: plommon. Det ansträngde sig ett år, ansträngde sig två år, ansträngde sig sju år och lyckades inte.
Sensmoral: Det omöjliga är inte möjligt.
(översättning Dan Shafran)
…
Här följer ett utdrag ur Rumänska kulturinstitutets programtext:
I år skulle Eugène Ionesco ha fyllt 100 år. Det firar Rumänska kulturinstitutet med samtal i sina lokaler och en ny uppsättning av pjäsen Stolarna på Strindbergs Intima Teater.
Rumänskfödde Eugène Ionesco (1909 – 1994) var en av de främsta representanterna för vår tids litterära revolt, en av profeterna för formernas, andens och språkets upplösning i den absurda, meningslösa värld som faller sönder inför våra ögon.
Lekens regler, spelets hemligheter
Tisdag 24 november, kl. 18.30
Rumänska kulturinstitutet, Skeppsbron 20
På svenska. Fri entré!
Magnus Florin, chefsdramaturg på Dramaten, samtalar med kritikern och författaren Leif Zern om en av 1900-talets mest inflytelserika dramatiker, författaren till bland annat Den skalliga primadonnan, Noshörningen och Stolarna. Björn Granath, skådespelare vid Dramaten, deltar i samtalet och framför passager ur Ionescos dramatik och även något ur hans övriga författarskap. Tonsättaren och musikern Sten Sandell deltar musikaliskt och ansluter sig på sitt sätt till samtalsämnena.
Stolarna
En komisk tragedi av Eugène Ionesco
Översättning, regi: Anna Pettersson och Hannes Meidal
I rollerna: Anna Pettersson och Hannes Meidal
Premiär torsdag 26 november, kl. 19.00
Spelas t o m den 16 december
Strindbergs Intima Teater, Barnhusgatan 20, Norra Bantorget
Ibland går vi ner till floden (Göta Älv), Londi och jag. Det är ganska långt dit. Vi går genom skogen och över fälten och så uppför en stenig åsräcka med skogsdungar och småkärr.
Vi undviker så långt möjligt de fula hyggena. Så bär det av nedför vid Sandbäck, som sedan länge bara är en husgrund, en ladugårdsgrund och en jordkällare. Vi följer en liten grusväg och står efter en stund framför den ”enskilda” grinden till Naglums kyrkoruin (från 1300-talet).
Vi går in – inte genom grinden utan vid sidan av den – och prasslar sedan omkring bland löven inne i kyrkan.
Vi slinker ut åt flodsidan och går ner mot vattnet. Jag kastar pinnar och Londi simmar ut och hämtar dem som inte fastnar i vassväggen.
Så vänder vi om och går förbi ruinen igen.
Och så klättrar vi upp på åsen igen. Jag tittar över hygget strax bakom golfbanan och tänker att snart blir det nog värre. Snart behöver kommunen skövla mer skog för att betala sina växande skulder. Vi har inte bara ”Arenan” – detta under av fulhet, som ser ut som en jättelik slutanvänd hangar – vi har också en ”Toppaffär”.