Blogg

Sedan några år finns det i en av bokhyllorna här en liten antologi med dikter ur olika diktsamlingar av den lettiske poeten Alexandrs Čaks. Ibland tar jag fram den, som idag till exempel. Längst bak i boken finns ett efterord av Gennadij Ajgi (i Mikael Nydahls översättning). Jag läser lite ur det:

Det var för nästan ett halvsekel sedan. Dikterna handlade om staden, och staden var närmast ”avsides”, utan huvudstadsanspråk. Den som fanns ”i dikten” står än idag inför mig – liksom lysande hela den, likt gläntorna, likt öppningarna av ljus-och-luft ute i skogen! – Čaks’ stad, hans älskade Riga.

För Čaks stod det klart (så klart och enkelt som det brukar i ett i moraliskt hänseende gott liv) att det inte gavs någon annan ”hemtrakt”, något annat ”land”, utom denna stad. Och poetens kärlek till den var lika enkel, lika självklar som kärleken till de nära och kära i familjen. Allt, precis allt i den är lika enkelt, klart och kärt. Han kan ge minsta sak i den en klapp, så som man ger en god granne en klapp på axeln.

Egentligen var det en ganska banal sjömansvisa som lockade in mig i boken den här gången: Jag hade tänkt läsa ”Matros i lackskor” för er. Men så hamnade jag vid ett Rigastuprörs gråa plåtmakaron och valde stuprörsdikten i stället. Kanske kommer matrosen annan gång.

Stupröret

Stuprör,
du –
mina pojkårs första musikinstrument.
Fem våningar långa
gråa plåtmakaron –
under din talföra mun
växer kölden
ett glittrande isskägg –
den enda glass grabbarna får gratis.

Du –
vinterboning för flugor och tusenfotingar,
regnvattnets längsta tunnel
ner till den sluttande rännstenen,
ner till fimpar och äppelskal.
Varför sträcker du dig
uppåt längs husväggarna,
bräcklig och spröd
som mitt vemod?

Varför är du
lika mager och spenslig
som blommorna i mitt rum
och flickorna på moderna vykort?
Av samma öde drabbas nog alla
som strävar uppåt
från gatans larm och trängsel,
från livets billiga dästhet.

översättning: Juris Kronbergs
förlag: Heidruns

Sedan några veckor följer jag ett slags brevroman på nätet. Två röster talar med varandra, en svensk och en schweizisk. De talar om det dagliga, om konsten, litteraturen, livet, resor, om sig själva, om sina föreställningar om varandra.

De rör sig i ett slags vaga cirklar, ibland liksom snuddar de vid varandra, ibland blir avstånden tydligare. Kronologin svävar, datumen följer en egensinnig ordning, som ger en känsla av tidlöshet eller ett djärvt tidsöverskridande. Är det en kärleksroman? Är det en tänkares dubbla dagbok? Behöver jag veta detta? Nej. Kanske är det ett samtal mellan två själar. Detta är vägen dit. Språket i texterna är tyska.

Här är ett litet brevutdrag som i lätt ton mediterar utifrån en Medearelief på Basler Antikenmuseum:

Tragische Heldinnen sind bleich..

…Und das beste daran ist, dass tragische Heldinnen wirklich bleich sind. Man könnte darüber einen geistreichen Essay schreiben. Kannst du dir Jeanne d’Arc mollig und mit roten Wangen vorstellen? Nie im Leben! Oder Medea, die nun wirklich eine sehr tragische Gestalt ist. Es gibt im Basler Antikenmuseum einen spätrömischen Sarkophag, wo die tragische Medea auf einer Seite im Halbrelief dargestellt wird. Die ganze tragische Geschichte, wie sie ihre Nebenbuhlerin durch vergiftete Kleider hinrichtet und wie sie schliesslich in einem göttlichen Gefährt entschwebt. Es ist das schönste Stück im ganzen Museum, und manchmal gehe ich am Sonntagmorgen dorthin, nur um dieses eine Stück anzuschauen. Es ist ein ganzes Reliefband, die Länge des Sarkophages, also in ein einziges Stück Stein gehauen. Und wenn du links zu lesen beginnst, dann ist zuerst die Hochzeit Iasons mit Gauke, der Tochter des Königs von Korinth zu sehen. Medea schickt der Nebenbuhlerin ein mit Zaubermitteln vergiftetes Gewand, das beim Anziehen in Flammen aufgeht, so das Gauke und Iason, der ihr zu Hilfe eilt, verbrennen. Um die Rache an dem ungetreuen Gatten zu vollenden, tötet sie auch ihre beiden Kinder, bevor sie auf ihrem von Drachen gezogenen Wagen entflieht.

Och här är ett annat – tidigare eller senare – om Bruegels Babels torn:

Der Turm Bruegels ist schon ein Renaissance-Turm, gross und die Welt sprengend. Eine wahre Attacke gegen Gott, gotteslästerlich, wie die Aufklärung auch, in ihren letzten Konsequenzen. Die mittelalterlichen Türme der Gotik sind dagegen bescheiden und brav, sehr menschlich und subaltern, runde Türmchen meist, die den Anschein des endlosen gottergebenen Zerfalls haben. Sie sehen in unseren modernen Augen ziemlich romantisch aus. Die Türme der Renaissance dagegen sind wie Capes Canaverals, hybride Installationen, die die Welt aus den Angeln zu werfen gedenken. Eigentlich sind sie skandalös. Aber schön! Ich liebe das Bild sehr, denn es gibt den Eindruck einer göttlichen Übersicht. Vom Himmel schauen wir hinunter auf diese Welt (dieser Gesichtspunkt ist vielleicht noch mittelalterlich und traditionell). So muss die Sache für den lieben Gott ausgesehen haben, als der Montag morgens das Fenster öffnete, um sein Bettzeug zu durchlüften und sein Nachthemd auszuschütteln. Wahrscheinlich ist er ziemlich heftig erschrocken, eine solchen Backsteinhaufen vor seinem Schlafzimmerfenster vorzufinden. „Skandalös", muss er in den langen Bart gemurmelt haben, und irritiert nach Petrus geleutet haben. Die babylonische Sprachverwirrung kann man durchaus als Rache Gottes gegen die menschliche Hybris verstehen. Aus Sicht des Allmächtigen ist wirklich nicht einzusehen, warum die kleinen Dinger, die Menschen, jetzt plötzlich in den Himmel klettern sollten?

…

Sitt vackra namn har ”brevromanen” hämtat ur den här Rilke-dikten:

Schlußstück

Der Tod ist groß.
Wir sind die Seinen
lachenden Munds.
Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
wagt er zu weinen
mitten in uns.

Igår hittade jag bland melodifestivalprat (2 sidor), ett reportage om att läsa snabbt (4 sidor, mest bilder i och för sig), mode och ”flickighet” (3 sidor) i SvD:s kulturdel en text av Elise Karlsson, som verkade handla om novellen. ”Boomen med korta texter blev inte lång” löd rubriken. Den läser jag, tänkte jag. Så här börjar den:

Litteraturkritiker och författare utropar med jämna mellanrum romanens död, men den lilla prosakusinen novellens hädangång föredrar man att tala om i bisatser. Som Erik Löfvendahl som i en recension häromveckan beskrev hur tidskrifterna inte längre gör plats för novellen. Eller Tommy Olofsson som i förra lördagens SvD beklagade att 90-talets novellboom inte följdes av något motsvarande under 00-talet.

Vad har det här stycket att säga läsaren? Att man talar om novellens hädangång i bisatser? Och att Erik Löfvendahl och Tommy Olofsson gör detta – talar om novellens död ”i bisatser”? Nå, kanske klarnar det längre fram. Så här fortsätter Karlsson:

Ändå poppar det upp ett antal novellsamlingar på den globala marknaden varje år.

Trots att man talar om novellens död ”i bisatser”? Och varför måste novellerna ”poppa upp” på en "marknad”? Men jag håller tillbaka gallan och läser lite till:

Storsäljande romanförfattare som Kazuo Ishiguro, Chimamanda Ngozi Adichie och Haruki Murakami ger sporadiskt ut samlingar som blir mer kritikerhyllade än lästa.

OK, trots att vi talar i bisatser om novellens död poppar det upp noveller på marknaden och storsäljande romanförfattare ger ut novellsamlingar som blir mer kritikerhyllade än lästa. Den karlssonska texten blir mer och mer besynnerlig. Var ska vi till slut hamna efter ett sådant anlopp?

Karlsson går (djärvt?) vidare:

Det verkar till och med dyka upp kapabla novelldebutanter med jämna mellanrum, som Petina Gappah som förra året vann The Guardians debutantpris för ”Sorgesång för Easterly”.

Trots att det bara talas i bisatser om novellens död?

Karlsson påbörjar ett nytt stycke:

Fast i sammanfattningen av det svenska litterära 00-talet nu vid årsskiftet var novellen märkligt frånvarande.

”Märkligt frånvarande” – trots att Petina Gappah vann The Guardians debutantpris?

Avsnittet fortsätter:

Poesin fick sina översikter och romanerna sina listor, novellen på sin höjd en parentes.

I stället för bisatser kanske?

Men texten är inte slut än:

Detta trots att några av decenniets mest intressanta texter var noveller.

Med Alejandro Leiva Wengers ”Till vår ära” från 2001 gick startskottet för den språkexperimentella prosaexplosionen. I samlingen fanns grunden till mycket av det som andra författare skulle utveckla i romanform under de kommande åren: betydelsebärande grammatiska förskjutningar, texter som bild och ljudlek, gestaltningen av karaktärernas inre genom språket.

Visa mig en sådan här ”betydelsebärande grammatisk förskjutning”, please! Och vari består det experimentella eller nya, när en författare gestaltar ”karaktärernas inre genom språket”?

Låt oss läsa vidare:

I Kajsa Sundins OEI-debut ”Definition” från 2007 befinner sig texterna i en retsam gråzon mellan dikt, kortprosa och novell, söker sig bort från just definitionen. Den flytande formen i Sundins texter påverkar meningen, får oss att ifrågasätta och omkonstruera den berättelse som förmedlas.

Ja, nu är vi snart inne i en annan ”retsam gråzon” vill jag mena och jag frestas att omkonstruera det hela.

Vi är framme vid det tredje och sista stycket:

Mest typiskt för den svenska novellens utveckling under 00-talet är kanske Jerker Virdborgs författarskap. Virdborg debuterade med de välslipade novellerna i ”Landhöjning två centimeter per natt” 2000, men har sedan dess övergått till att använda sig av samma förtätning och isbergsteknik i romaner med ett bredare tilltal.

Virdborg använder sig alltså av isbergsteknik med ett bredare tilltal. Betyder ”bredare tilltal” att han skriver romaner i stället för noveller, som har ett ”smalare tilltal”?

Tillbaka till den karlssonska texten:

Också tre av de mest hyllade 90-talsnovellisterna Hans Gunnarsson, Cecilia Davidsson och Ninni Holmqvist har under 00-talet övergått till romanformen, även om de då och då återkommer till novellen.

Ingen kommentar. Nu går vi in på upploppet:

Och visst förstår man oviljan att fastna i novellfacket, vem vill associeras med med ett format som knappast ens kvalificerar en för litteraturhistoriens fotnoter?

Nej, nu kan jag nog inte skratta längre. Vad är detta för tanklöst nonsens? Vad är det för en instrumentell och fullständigt själlös syn på litteratur?

Så här lyder slutraderna:

Att man framöver skulle få se en svensk Alice Munro, någon som i lugn och ro tillåts bygga hela sitt författarskap på att utvinna insikter genom att teckna människoöden i korta och koncisa berättelser, känns inte särskilt troligt.

Phhhh.

Vad är det Elise Karlsson berättar i den här texten? Nästan ingenting alls. Det hade räckt med rubriken: ”Boomen med korta texter blev inte lång”. Man kan bara hoppas att boomen för den här typen av kritikertexter snart är över.

…

PS I Salongen finns en text om noveller.