Blogg

Om flickan och vinet

Bodil Z 3 kommentarer

Under den här druvklasen som hänger från en vinranka på en sluttning ner mot den gröna Mrežnica läser jag en liten dikt av Friedrich von Hagedorn. Det är en dikt om mannen och hans förhållanden till flickan och till vinet. Dessa två vill gå skilda vägar och mannen befinner sig i valets kval. Flickan kan ge honom en större glädje men vinet är lättare att få. Bilden ovanför föreställer försöksvis flickan och vinet som ett.

Der Wettstreit

Mein Mädchen und mein Wein,
Die wollen sich entzwein.
Ob ich den Zwist entscheide,
Wird noch die Frage sein.
Ich suche mich durch Beide
Im Stillen zu erfreun.
Sie gibt mir größre Freude:
Doch öftre gibt der Wein.

Friedrich von Hagedorn (1708-1754)

En dag vid Mrežnica

Bodil Z Lämna en kommentar

Igår var Londi och jag vid den vackra floden Mrežnica från morgon till kväll tillsammans med vårt vanliga ”utflyktsgäng”. Det blev en dag av sköna gröna vatten och solsken silat genom lövverket.

Här är vi på väg mot vårt ”basläger” i morgonsolen:

Londi gled ner i vattnet direkt (och fort upp igen med grön ansiktsmask) medan Buba som vanligt var mer skeptisk mot det där med att sänka ner sin kropp i vattnet. Han badade faktiskt bara en gång och det av misstag. Han föll från en lutande trädstam han klättrat ut på.

Och detta platsen där vi höll till och som vi simmade upp till vattenfallet ifrån och sedan ner igen. Buba skällde högt så fort någon hoppade i vattnet. Det är därför den här scenen ser ut som den gör: Draženka håller honom i uppfostrande syfte i ena benet. Det hjälpte inte.

Londi simmade vant omkring och vi människor också. För mig kändes det lite som att simma i Vassbotten fast ytvattnet var varmare här.

Det var en upplevelse att sitta eller ligga i vattenfallen. Så mycket vatten och vattenbrus överallt.

Dagen gick med bad, solbad, skuggbad, läsning, måltider, samtal och slummer och ännu när kvällen kom låg värmen kvar och flodvattnet kluckade rofyllt och rogivande.

Det var nog ungefär så här jag tänkte mig de här gröna slingrande sydslaviska floderna, när jag då och då läste något om någon av dem förr om åren. Så här inåtvända och försjunkna i sig själva.

Sommarbilder från Norskens brygga igen

Bodil Z Lämna en kommentar

Också den här sommaren har jag simmat i Vassbotten vid Norskens brygga. Londi var inte med för hon hade en skadad tass. Jag cyklade ner ganska snabbt de här morgnarna. Med Londi brukar det ta längre tid eftersom det finns så mycket att lukta på längs vägen.

Vassen växte hög som vanligt om somrarna här och vattnet luktade sjögrönt och det var lika mjukt att simma i som alla andra somrar.

Och bryggan eller bryggorna lutar igen. Det spelar ingen roll hur många gånger de repareras. Efter några månader börjar de kränga och böja och luta. Och så ska det vara.

När jag simmar ut tittar jag alltid på skogremsan på andra sidan, hur den speglar sig och nästan blir mera skogsaktig under sjöns yta. Detta är inte min barndoms sjö, men det är en stor sjö i mitt liv.

°°

PS I Salongen finns en ny text.

Johannesbrödet och dess karat

Bodil Z 4 kommentarer

Johannesbrödträdet hör till de mytomspunna träden i vår värld. Trädet självt i sin eviga grönska där det står på en torr hård jord, men särskilt dess märkligt formade frukter talar till fantasin och inbillningskraften. I litteraturen finns detta träd redan i Gilgamesheposet och sedan förstås på många andra ställen: I Giovanni Vergas I Malavoglia finns på gården en mäktig carrubo. Och så här säger Fernando Pessoa en gång:

Ibland promenerade vi arm i arm under cedrarna och

johannesbrödträden och ingen av oss tänkte på att leva.
Vi trodde oss vara odödliga.

Igår blev jag rikligen beskänkt med johannesbröd från den vackra solöversköljda ön Hvar.

Jag kommer att äta dem – och mäta mitt guld med dess frön.

För ni känner väl till historien om sambandet mellan johannesbrödfröet och mätning av gulds renhet och massa? Ordet ”karat” kommer från grekiskans keration som betyder just johannesbrödfrö. Dessa frön är sinsemellan mycket lika också från frukt till frukt och en gång i tiden var man säker på att alla vägde exakt lika mycket. Och kanske gör de det. Vi är väl inte här för att räkna undantagen?

Här kan ni läsa lite mer och lite sakligare om den här karathistorien.