Blogg

Högt upp på Triestes ”insida” befinner sig kvarteret Colle di San Giusto. En gång var detta stadens centrum och idag finns här bland annat ett romerskt forum, en borg och katedralen San Giusto. (För övrigt är San Giusto Triestes skyddshelgon.)

Cattedrale di San Giusto

På kvällen den 16 juni gick jag upp på kullen tillsammans med mina triestinska vänner.

Vårt mål var den lummiga kyrkogården strax nedanför katedralen. Här firades Bloomsday med en livfull läsning på triestinsk dialekt av ett ”grav- och dödskapitel” i Ulysses.

Människorna satt eller stod tätt intill varandra i dunklet bland de tungt doftande träden. Dagshettan hade nätt och jämnt börjat lätta på sitt grepp, äntligen svettades man inte. Några strålkastare var riktade mot Lillo som läste och läste och blev till en triestinsk Bloom, vilket ju är helt rätt för Bloom att vara, kanske var det som ”triestino” Joyce hade tänkt sig Bloom från början. En intensiv glädje spred sig bland oss som var där. Till sist klingade gravkapitlet ut i liv, ”calda vita”, och applåderna smattrade under lövverket. Vi gick ner från kullen igen – under tiden hade vi blivit fler – och satte oss i en trattoria i en gränd inte långt från Piazza Cavana. Där åt vi massor med sardoncini marinati och drack ett lätt och lättdrucket vitt vin. Kvällen blev natt.

I kapitlet ”Om verklighetens tvetydiga natur – tankar kring, bland annat, Orson Welles liv och verk” i Mikael Enckells bok Perspektiv från andra sidan har jag fastnat i dessa raders grepp:

Det finns en kategori begåvningar, där ”gåvan” består av en osäkerhet och brist i fråga om båda de två ben den mänskliga varelsen står och går på: förtroendet i förhållande till sig själv (Vem och vad är jag?, delvis bortom de bilder och versioner man erbjudit och erbjuder sin omgivning) och tillit i förhållande till den tillbudsstående kunskapen om verkligheten (Vad är verkligt och sant? Går det att veta?). Begåvningen kan då sägas vara beroende av hur ”trogen” den talangfulla förblir dessa kärnupplevelser i sitt väsen och förmår bevara dem i centrum, utan att täcka över dem med alla de konventionella förfalskade schabloner, vilka gör så stor nytta i andra sammanhang.

Bärare av denna kategori av begåvning måste alltså – för att vara just detta – visa trohet mot den egna osäkerheten vad gäller dessa fundamentala ting, eftersom denna brist är en tillgång. Betyder bristen eller osäkerheten ett slags öppenhet? Och är det kanske mod man främst behöver för att uppnå eller bibehålla denna extrema öppenhet? Att aldrig sluta öppningen mot ovissheten med några trygghetsskapande eller trygghetssimulerande svar…

°°

PS Imorgon bitti far jag till Trieste för ett par dagar…