En nordisk sommarbild igen. Fåren på Hästhagabergen är alltid lockande att avbilda och grupperade så här verkar de berätta att fyra är fler än tre.
Blogg
Sommardagar i Varberg
Nu går sommaren mot sitt slut här i Zagreb också. Ja, det kan säkert vara över 20° om dagarna både en och två veckor till, men morgnarna andas höstlig svalka och solen står lägre. Visst kommer vi att kunna sitta i uteserveringarna ännu någon månad, kanske långt in i november, det beror på varifrån vindarna blåser, men det är inte sommar längre.
Jag kastar en blick tillbaka på den svenska delen av min sommar eller närmare bestämt på Varbergsdelen av den. Det föll en del regn, men kvar i minnet och på bilderna finns nästan bara solskensdagar, ingen hetta men värme.
Se här en måltidsbild från Höbacken:
Och här är havet vid Lilla Apelviken:
Höbacken igen, liten kräftfest i aftonsolen i juli månad:
°°
PS I Salongen finns en ny text. (Ja, jag vet att jag har lagt bilden där på sidan – väntar på hjälp.)
Hrelić – the movie
Kanske blir marknaden mer levande för er så här – trots den vackliga kameraföringen…
°°
PS Jag har besök några dagar så jag ligger lite lågt här.
Hrelić
För drygt två veckor sedan var jag för första gången på den stora vilda loppmarknaden Hrelić. Att jag inte tagit mig dit tidigare berodde väl mest på att jag tänkt att Londi skulle vara med och det verkade alltid för krångligt att ta sig dit. Nå, nu tog jag mig dit utan Londi och det var klokt både med tanke på folkmassorna och hettan. Hrelić befinner sig i Novi Zagreb på Savas sydsida och jag har ofta sett lämmeltåget dit utmed flodbanken från andra sidan, för det är så att marknaden sträcker sig långt utanför själva marknadsområdet, ja,faktiskt ända ifrån bron. Här säljs allt – från bilar till helgonbilder, från tamburiner till vitlök och rakija. Och här levs ett alldeles speciellt marknadsliv. Försäljarna är helt integrerade med varorna. En del ligger och vältrar sig i klädhögarna, andra sitter och dricker öl och vin på möblerna de vill sälja. Det myllrar av människor och en tät röstväv omsluter det hela. Jag hade ett exakt mål med min vandring. Jag ville ha ett nattygsbord, litet och lätt och av trä skulle det vara, enkelt men ändå med någon form av dekoration. Otroligt nog – eller nej, det var väl egentligen inte alls otroligt – så fann jag precis det jag sökte och nu står det här. Kanske visar jag det någon gång.
Här är några bilder – jag funderar på att klippa ihop några små filmsnuttar också, för det blir kanske lättare att förstå vad Hrelić är med rörliga bilder. Men det får bli en annan dag.
skylten på utskänkningsstället nära ingången
de där guldskorna…
vinet i flaskan bredvid vitlöksflätorna var nog hett fram på eftermiddagen
kanske får det vara en hjortkrona… eller en värja?
hemvägen – vy från bron
Om någon undrar varifrån Pappenheim kom…
Lite slarvigt sa jag härom dagen att Treuchtlingen skulle ligga i Schwaben. Det var nästan rätt men inte helt. Treuchtlingen ligger i Mittelfranken, ganska nära gränsen till Schwaben i väster, om det nu finns några gränser att tala om här. Språkligt ligger Treuchtlingen i en ”trestamshörna”:
Treuchtlingen liegt in einem Gebiet, in dem sich fränkische und bairische Dialektmerkmale mischen. Westlich von Treuchtlingen begegnen die fränkischen und bairischen Mundarten zudem dem Schwäbischen, weshalb auch oft vom "Dreistammesecke" die Rede ist.
I alla fall var detta platsen för en av Londis och mina övernattningar under vår färd från Sverige till Kroatien den här sommaren. Vi kom hit efter en intensiv resedag på 11,5 timmar med startpunkt i Lübeck. I min lakoniska resedagbok kan man läsa de här anteckningarna:
kväll i Treuchtlingen, promenad + bruschetta och öl hos byns italienare, skön luft, varmt men ändå friskt
18.8 fint rum med balkong (45 euro inklusive hund och frukost), omöjlig ”barnpersonal”, men snälla, ingen väckning, sen frukost, men OK, liten morgonpromenad i den stilla byn/småstaden
Här har vi Londi på vår eleganta lilla balkong:
En blick åt ena hållet:
Och en åt andra hållet:
Nu har jag läst att Gottfreid Heinrich Graf zu Pappenheim (1594-1632) är en av den lilla stadens söner. Ja, Pappenheim var general under Wallenstein under Trettioåriga kriget. Och det är om ryttarna i Pappenheims regemente man brukar säga: ”Jag känner mina Pappenheimare.”
≈≈
PS Salongen har återfunnit sin vanliga rytm.