Detta är ett nytt försök till ett upprop för Sveriges bibliotek. Jag ber alla som vill bevara alternativt återupprätta bibliotekens kvalitet att ge sitt stöd åt uppropet och göra sina röster hörda.
Jag börjar med att läsa upp ett ställe i bibliotekslagen:
”Sveriges nuvarande bibliotekslag (2013:801) trädde i kraft 1 januari 2014, och sätter ramarna för verksamheten vid landets offentligt finansierade bibliotek.
I lagen står att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Lagen knyter på så sätt an till hur bibliotekens grundläggande uppdrag uttrycks i internationella sammanhang, till exempel i IFLA:s och Unesco:s olika biblioteksmanifest.”
Låt oss nu se hur det går till när biblioteken utökar sitt bokbestånd eller fyller på med nytt i sina hyllor: Bibliotekstjänst är ett företag med stort inflytande över de svenska bibliotekens bokinköp. Företaget har en stab av lektörer som recenserar nyutkommen litteratur. Recensionerna eller omdömena som på senare tid kommit att få sin tyngdpunkt i sifferbetyg efter en skala från 1 till 5, är en vägledning för bibliotekens inköp. Se här den beklämmande skalan:
Det här med sifferbetygen är i sig ett besynnerligt eller tvivelaktigt sätt att försöka sig på att mäta böckers värde. Jag minns att jag under min tid som recensent på Btj fick bakläxa för att jag inte hade motiverat betyget 5 tillräckligt väl för en av Andrzej Stasiuks romaner. Jag blev arg och skrev att det här är världslitteratur och jag skäms för att ge Stasiuk betyget 5. Ännu mer upprörd blev jag när jag skulle motivera betyget 5 för en diktsamling av Wisława Szymborska. Detta med sifferbetygen är ett allvarligt tecken på förflackning och till saken hör att Bibliotekstjänst inte har några betygskriterier. Så här svarar marknadschef Annika Ahlgren på min fråga om detta:
”Vi har inte kriterier definierade för de olika betygen och för de genrer som lektörerna recenserar. Det skiljer sig mycket åt beroende på vilken genre som recenseras – barn/ungdom/fack/skön.
Recensionen är ett sammantaget omdöme som sedan sammanfattas i ett betyg som bygger på helhetsupplevelsen. Vi litar till den professionella bedömning som den enskilde lektören, inom sitt specialområde, gör efter att ha läst, recenserat och sedan bedömt helhetsupplevelsen. Sambandet mellan betyg och recension ska framgå av texten, och är med tanke på längden på recensionen en mening eller två.”
På senare år har fler och fler seriösa recensenter lämnat företaget och idag är nivån på recensionerna ofta låg. När jag efter att ha läst en svag recension skrev till marknadschef Ahlgren på företaget och frågade hur man gör för att överklaga fick jag först bara ovidkommande pladder till svar:
”I vårt arbetsflöde när vi producerar BTJ häftet var 14:e dag, jobbar erfarna redaktörer med att göra ett urval av inkomna titlar och att sedan välja specialister bland mer än 600 oberoende lektörer, som på uppdrag av våra redaktörer tilldelas lektörsuppdrag. Detta innebär att läsa och att recensera titlar som kommit med i vårt urval av för att ingå i inköpsvägledningen till våra kunder biblioteken. Lektören har sin fria åsikt, i egenskap av sakkunnig och med gedigen erfarenhet inom sitt specialområde.”
Jag svarade att jag inte tyckte detta var något svar på min fråga om hur man överklagar och så tog jag upp mitt konkreta ärende:
”Den recension som jag vänder mig emot behandlar en samling berättelser av den tyske romantikern E.T.A. Hoffmann (1776-1822), som inte bara är en av de allra främsta inom tysk romantik utan inom romantiken över huvud taget och man kan utan att överdriva säga att han hör till världslitteraturens stora. I recensionen som jag för in här i nästa stycke kan man bland annat läsa att ”Hoffmanns språk är litterärt men med dagens ögon en smula svårsmält”. ”Litterärt”, ”dagens ögon”, ”svårsmält”? Mot slutet skriver lektören: ”Magnetisören och andra berättelser är kanske mest intressant ur ett (skräck)litteraturhistoriskt perspektiv. Då är den å andra sidan enormt läsvärd.” Och det hela får betyget 3 även om översättningen sägs vara bra och förlaget får lite beröm för sin utgivning. Jag förstår inte hur lektören samtidigt som han har problem med Hoffmanns språk ändå tycker att översättningen är bra. Och vad ska det här med ”litteraturhistoriskt perspektiv” i kombination med ”enormt läsvärd” betyda?”
Och här är recensionen jag vände mig emot:
”Ernst Theodor Amadeus Hoffmann var både kompositör och författare. Idag är det sitt författarskap han är mest känd för. Bland annat ligger han bakom kortromanen Fröken Scuderi, från 1819, som brukar lyftas fram som litteraturhistoriens första deckare. Mest känd är dock Hoffmann för sina berättelser om det övernaturliga och han anses vara en av litteraturens tidiga skräckmästare. Han verkade inom romantiken och var mycket skicklig på gränsöverskridande berättelser. I Magnetisören och andra berättelser samlar Hastur förlag fem av dessa. Hoffmanns språk är litterärt men med dagens ögon en smula svårsmält även om översättare Bodil Zalesky gjort ett bra jobb. Därtill har hon skrivit ett läsvärt förord. Magnetisören och andra berättelser är kanske mest intressant ur ett (skräck)litteraturhistoriskt perspektiv. Då är den å andra sidan enormt läsvärd. En eloge till förlaget som ger ut gamla och i viss mån glömda klassiker.
Helhetsbetyg: 3”
Och detta oskick pågår dag ut och dag in, vecka för vecka, månad för månad, år för år och bibliotekarierna låter sig vägledas av de här ofta okunniga utlåtande och i ännu högre grad av sifferbetygen som ofta har ett oklart samband med texterna.
En av de litterära kategorier som far särskilt illa av hanteringen är klassiker och det kan till och med hända att Bibliotekstjänst inte alls vill recensera dem. Angående nyöversättningen av Georg Büchners ”Woyzeck”, som för övrigt aldrig översatts till svenska i just denna version skriver marknadschefen på Bibliotekstjänst Annika Ahlgren så här:
”BTJ recenserar inte verk som inte passar in i utbudet för Sveriges bibliotek, klassiker som redan är kända, eller titlar som inte håller tillräckligt hög kvalitet.”
Vi får här förmoda att Ahlgren räknar ”Woyzeck” till kategorin ”klassiker som redan är kända”, men resonemanget är i sammanhanget märkligt. Skulle alltså en nyöversättning av en version av ”Woyzeck”, som aldrig tidigare översatts till svenska inte ha någon rätt att recenseras av det här inköpsinstrumentet?
Detta får vara nog som bakgrund, andra kanske vill fylla i.
Jag har vid sidan av att göra detta upprop bestämt mig för att vända mig till följande institutioner som jag föreställer mig kan vara intresserade av att arbeta för att de svenska biblioteken ska kunna fortsätta vara bibliotek värda namnet:
Kungliga Biblioteket
Svenska Akademien
Statens kulturråd
