Blogg

Och så blev det höst

Plötsligt steg hösten in och temperaturen föll med 15 grader i ett ryck och Londi och jag inrättar oss efter den nya årstiden. Jag har surkål i hönsgrytan i stället för paprika och värmen är på i lägenheten. Solenskenet finns där ofta, men i skuggan och om kvällen och natten är det kallt. Londi går ivrigare igen och orkar längre och om nätterna ligger hon allt oftare i fotändan – och ibland lite högre upp – i sängen. Det är filmfestival men jag har svårt att hinna se något. Kanske går jag på Roy Anderssons film om den existentiellt funderande duvan och detta inte bara för att vara svensk utan för att Janica gjort mig lite nyfiken. Annars lurar det stora europeiska språkkaféet om hörnet. Nästa vecka är det dags och så här, genom frågorna ”När?” ”Var?” och ”Varför?”, presenteras evenemanget:

Kada? 28. listopada 2014., od 15 do 17 sati

Gdje? Mala kavana, Trg bana Jelačića, Zagreb

Zašto? Jezični café prilika je da u prijateljskom i opuštenom okruženju obnovite i poboljšate svoje znanje stranog jezika.

Och detta är planen med anmälningar som den såg ut igår. Röda grupper är fulla. Christine och jag ska sköta svenskan och Soraia portugisiskan. Resten vet jag inte.

10665749_662728017174831_5638330935002875871_n

Andautonia

Under mitt första år här i Zagreb stötte jag på den romerska staden Andautonia via en text som ingick i studenternas översättningskurs. Den kroatiska versionen såg ut så här:

Andautonija

Malo selo Ščitarjevo spava na ostacima antičke Andautonije, rimskog grada koji je u prvom stoljeću našeg doba osnovan na stjecištu trgovačkih putova u dolini rijeke Save. To arheološko nalazište danas je atraktivan arheološki park otvoren za publiku koji posjetiteljima nudi šetnju rimskim ulicama ili pogled na sustav podnog grijanja u zgradi tadašnjeg javnog kupališta. Svake se godine potkraj travnja održavaju Dani Andautonije, posvećeni starorimskoj baštini, koji nude eksperimentalne arheološke radionice, rimska jela i pića, tematske igraonice za djecu koja se mogu natjecati u rimskim igrama.

Och det här är en av de svenska versioner som vi kom fram till:

Andautonia
Den lilla byn Ščitarjevo slumrar på lämningarna av det antika Andautonia, en romersk stad som grundades vid en korsning mellan handelsvägarna i floden Savas dalgång under det första århundradet av vår tideräkning. Denna arkeologiska fyndplats är idag en attraktiv arkeologisk park, öppen för allmänheten. Där kan man ta en promenad på romerska gator, eller få en inblick i golvvärmesystemet i dåtidens badhus. Varje år i slutet av april anordnar man de så kallade Andautoniadagarna som är tillägnade det romerska arvet. Festivalen erbjuder också experimentella arkeologiska verkstäder, romersk mat och dryck samt tematiska aktiviteter för barn som kan tävla i olika romerska idrotter.

(Ščitarjevo kan även skrivas och uttalas Šćitarjevo.)

Medan vi höll på med den här texten – den återkommer för övrigt vart annat år – tänkte jag alltid på Andautonia som en avlägsen plats, en plats jag inte skulle komma till. Så småningom kom jag i och för sig att upptäcka skyltar som pekar mot Ščitarjevo och Andautonija, men min föreställning om dess avlägsenhet blev kvar.

Men så i förrgår gav vi oss av dit, Draženka, Nilla, Londi och jag. Det var Draženka som körde och hon sa att hon visserligen visste att Andautonija skulle ligga i närheten, men att hon egentligen inte visste exakt var. Det var som om den gamla romerska staden doldes av tiden. Så vi kom lite fel strax efter att vi hade korsat Domovinski most som sträcker sig över Sava, men efter lite snurrande hittade vi vägen och det tog nog inte mer än en kvart innan vi som genom ett trollslag var framme.

Innan vi gick in på utgrävningsområdet, kastade vi en blick på ett vackert gammal trähus av den typ som jag sett på andra ställen i Turopolje.

bild1

tre damer – en svart – framför trähus

Men strax gick vi ut på det gröna fält där utgrävningarna fanns. En guide pekade ut gator och fundament till badhus och så berättade hon att det mesta av Andautonia, som för övrigt hade närmare 6000 invånare under de första århundradena av vår tideräkning, till största delen inte är utgrävt, utan att det mesta ännu vilar under byn Ščitarjevo. Mycket av undersökningarna av platsen har skett och sker genom ett slags radar, för man kan inte gräva under en by som lever, så man har nöjt sig med att gräva ut en äng där inga hus finns.

bild2

Draženka och Nilla läser på en skylt

Vi tre människor gick runt och läste och tittade och funderade tillsammans över hur det en gång kunde ha varit och Draženka önskade att hon för en stund hade kunnat vara en fluga på väggen i den romerska världen för att avlyssna vad människorna sa till varandra då. Londi gick omkring och nosade och då och då rullade hon sig i det sköna, gröna gräset.

bild3

Och när jag tittade ut över ängen-utgrävningsområdet tänkte jag att det här måste ha varit en plats att leva på för tvåtusen år sedan precis som det är idag. Längst borta i synfältet anade jag ett blått streck – Sava – och jag visste att gudomen Savus haft en plats i den romerska världen här.

bild4

Från Zvonkos balkong

Denna avbildning av den hotfullt spända himlapällen över Gajnica igår kväll får spela pausmärke några dagar. Och jag vill tillägga att inte en droppe föll ur denna himmel, allt höll andan eller sögs tillbaka och stannade däruppe i molnen.

bild kopia 2

Finlands svenska litteratur 1900-2012

Jag har ett bord – ja, det är inte mitt, men jag har det – där jag gör mycket: Jag äter här och jag läser och skriver och ibland sitter någon snett emot mig och vi pratar om det ena eller andra och dricker kanske vin och ofta ligger Londi någonstans på golvet i balkongrummet, där bordet befinner sig. En egenhet bland flera som det här bordet har är att det samlas böcker på det. Då och då tar jag ett krafttag och sorterar i högarna och plockar in böckerna i bokhyllorna eller lägger dem någon annanstans. Ganska nyligen gjorde jag en sådan uppstädning och bordet blev tomt, men nu börjar bordsskivan fyllas igen och denna dag ligger Den hemliga porten av Miroslav Aćimović där och Ein weites Land – Theodor Fontane med avbildningar av akvareller av Hans-Jürgen Gaudeck, Utrensning av Sofi Oksanen, ett exemplar av den engelskspråkiga kroatiska litteraturtidskriften Most The Bridge, Izabrane pjesme av Tin Ujević och ja, det var hit jag ville, Finlands svenska litteratur 1900-2012.

bild kopia 3

Den är utgiven av ”Svenska litteratursällskapet i Finland” i samarbete med förlaget Atlantis och det är Michel Ekman som är redaktör och ett tjugotal litteraturvetare har lämnat bidrag till boken, läser jag. Och om någon skulle undra, så vet jag också vilka dessa tjugo är. Boken avslutas med en essä av Clas Zilliacus.

Det är en vacker bok med bilder i olika storlekar infällda på ett harmoniskt sätt här och där, gärna ett foto av två bröder med något skönklingande finlandssvenskt namn (det här är ingen recension!) eller en skenbart enkelt utformad framsida till någon långlivad eller tidlös tidskrift. Nej, jag har inte läst den, men jag läser den lugnt/ivrigt från dag till dag.

En dag överraskas jag av att jag känner igen framsidan av Tyst stiger havet av Peter Sandelin. Hur känner jag igen den? Den är ju bara grå och grå med en röd fläck. Ja, jag har boken här och har sett omslaget, detta suggestiva nästan-ingenting, och jag har läst att det är gjort av författaren. Plötsligt förstår jag omslaget. Bredvid avbildningen i litterhistorien läser jag:

Peter Sandelin kombinerar ljusdränkt naturlyrik med starkt engagemang för miljön.

Jag känner att jag inte vill tillägga något och snubblar ett blad framåt och där står jag inför en avbildning av denna suggestiva bild som återger framsidan av Hagar Olssons roman Kinesisk utflykt:

bild kopia 2

Och – jag ville läsa något om Gunnar Björling som jag inte alls känner väl, fastän jag anar att han står mig nära eller kunde göra det. Jag blir glad, ja, nästan lite uppsluppen, av de här rätt sakliga men ändå djupt inhuggna raderna om honom och hans dikt:

Genom sin uppbrutna syntax, sina ordupprepningar och sin förkärlek för de neutrala småorden försöker Björling fånga ögonblicket i dess totalitet. Dikterna skall suggerera fram det oavslutade i varje ögonblick – en del av tidens och medvetandets ström – samtidigt som de ge en konkret känsla av att den som talar befinner sig i världen. I dikterna från trettio-och fyrtiotalen inför Björling därför trots sin lakonism gärna platsmarkörer i dikten, vilket gör dess miljö igenkännbar. Oftast är det Brunnsparken i Helsingfors, skärgården utanför och kvateret kring den, där Björling levde hela sitt liv, som aktualiseras, men det kan också vara vyer från Karelen eller barndomsminnen från det inre av Finland.

Som sagt, det här är ingen recension, och jag återkommer eller är kvar…