Under mitt första år här i Zagreb stötte jag på den romerska staden Andautonia via en text som ingick i studenternas översättningskurs. Den kroatiska versionen såg ut så här:
Andautonija
Malo selo Ščitarjevo spava na ostacima antičke Andautonije, rimskog grada koji je u prvom stoljeću našeg doba osnovan na stjecištu trgovačkih putova u dolini rijeke Save. To arheološko nalazište danas je atraktivan arheološki park otvoren za publiku koji posjetiteljima nudi šetnju rimskim ulicama ili pogled na sustav podnog grijanja u zgradi tadašnjeg javnog kupališta. Svake se godine potkraj travnja održavaju Dani Andautonije, posvećeni starorimskoj baštini, koji nude eksperimentalne arheološke radionice, rimska jela i pića, tematske igraonice za djecu koja se mogu natjecati u rimskim igrama.
Och det här är en av de svenska versioner som vi kom fram till:
Andautonia
Den lilla byn Ščitarjevo slumrar på lämningarna av det antika Andautonia, en romersk stad som grundades vid en korsning mellan handelsvägarna i floden Savas dalgång under det första århundradet av vår tideräkning. Denna arkeologiska fyndplats är idag en attraktiv arkeologisk park, öppen för allmänheten. Där kan man ta en promenad på romerska gator, eller få en inblick i golvvärmesystemet i dåtidens badhus. Varje år i slutet av april anordnar man de så kallade Andautoniadagarna som är tillägnade det romerska arvet. Festivalen erbjuder också experimentella arkeologiska verkstäder, romersk mat och dryck samt tematiska aktiviteter för barn som kan tävla i olika romerska idrotter.
(Ščitarjevo kan även skrivas och uttalas Šćitarjevo.)
Medan vi höll på med den här texten – den återkommer för övrigt vart annat år – tänkte jag alltid på Andautonia som en avlägsen plats, en plats jag inte skulle komma till. Så småningom kom jag i och för sig att upptäcka skyltar som pekar mot Ščitarjevo och Andautonija, men min föreställning om dess avlägsenhet blev kvar.
Men så i förrgår gav vi oss av dit, Draženka, Nilla, Londi och jag. Det var Draženka som körde och hon sa att hon visserligen visste att Andautonija skulle ligga i närheten, men att hon egentligen inte visste exakt var. Det var som om den gamla romerska staden doldes av tiden. Så vi kom lite fel strax efter att vi hade korsat Domovinski most som sträcker sig över Sava, men efter lite snurrande hittade vi vägen och det tog nog inte mer än en kvart innan vi som genom ett trollslag var framme.
Innan vi gick in på utgrävningsområdet, kastade vi en blick på ett vackert gammal trähus av den typ som jag sett på andra ställen i Turopolje.
tre damer – en svart – framför trähus
Men strax gick vi ut på det gröna fält där utgrävningarna fanns. En guide pekade ut gator och fundament till badhus och så berättade hon att det mesta av Andautonia, som för övrigt hade närmare 6000 invånare under de första århundradena av vår tideräkning, till största delen inte är utgrävt, utan att det mesta ännu vilar under byn Ščitarjevo. Mycket av undersökningarna av platsen har skett och sker genom ett slags radar, för man kan inte gräva under en by som lever, så man har nöjt sig med att gräva ut en äng där inga hus finns.
Draženka och Nilla läser på en skylt
Vi tre människor gick runt och läste och tittade och funderade tillsammans över hur det en gång kunde ha varit och Draženka önskade att hon för en stund hade kunnat vara en fluga på väggen i den romerska världen för att avlyssna vad människorna sa till varandra då. Londi gick omkring och nosade och då och då rullade hon sig i det sköna, gröna gräset.
Och när jag tittade ut över ängen-utgrävningsområdet tänkte jag att det här måste ha varit en plats att leva på för tvåtusen år sedan precis som det är idag. Längst borta i synfältet anade jag ett blått streck – Sava – och jag visste att gudomen Savus haft en plats i den romerska världen här.
