Blogg

Jag ska bara…

Egentligen hade jag tänkt bespara er fler badturer till Jarun, jag lovar, men så blev det så annorlunda att jag tyckte att detta nog ändå hör till det jag vill berätta.

Så, visst, vi tog femma till Jarun, Miki och jag, och varmt var det, så varmt att jag tyckte att jag behövde en glass och en bänksittning på vägen från hållplatsen till sjön. När vi sedan var nästan framme vid vår privata plats vek Miki hastigt in benen för att vila. Och så en gång till likadant. Ja, varmt. Jag släppte kopplet strax innan vi nådde vattnet och Miki klev i, ja, han doppade sig nästan som en liten båt, hälften under och hälften över vattenytan och så han drack massor.

Sedan var allt som det brukar: Jag hann både simna och somna och vi åt vindruvor och bröd och så satt vi och tittade. Jag läste lite, Miki grävde svalgropar bland flodstenarna och så med ens ropade mannen som brukar ligga och sola på bänken vid den lilla vägen ovanför vår plats: Det blir åskvädet! Vi måste skynda oss härifrån! Jag tittade på de gråa molnen som rullade in, men så tyckte jag inte det såg så farligt ut, så jag sa bara något i stil med: Jag ska bara… För jag skulle bara läsa färdigt den där texten av Anne Applebaum i min mobil. Och texten ”The Belarusian Fighters” är som ni kan se mycket lång. Medan jag läste hann landskapet omkring oss byta skepnad och till slut ryckte vinden så hårt i oss att jag måste ge mig. Fort, fort medan regnet började piska klädde jag om, plockade ihop sakerna och så rusade vi i väg, men snart märkte vi att vi inte själva kunde bestämma riktningen. Det regnade från sidan och åskan slog hål på ljudvärlden. En stund stod vi trycka mot en stor poppel. Vi stod i en kruttorr smal halvcirkel och jag höll mig i barkens grova fåror, Miki innanför. Jag såg en kvinna inhöljd i ett stort tygstycke dra en cykel åt ständigt växlande håll. Till slut hittade hon också ett träd att ankra vid. Mellan vindstötarna försökte jag se vad som hände. Sjön var grön med en hård skummande yta som ständigt bytte mönster och löven stänkte genom luften.

Bara några tiotal meter ifrån oss finns resterna av en sedan många år övergiven dansrestaurang eller sjöbar. Dit skulle vi för den har ännu tak. Vi gjorde ett par anlopp men blåste åt sidan eller nästan omkull, så vi fick ta oss fram träd för träd medan vi blev allt blötare. Men så blåste vinden plötsligt fram oss mot huset och vi rutschade in genom en av ingångarna. Där inne var det ganska mycket folk, ja, kanske tio-tolv människor och två hundar. Den första vi mötte var mannen från bänken. Han log vänligt, inte stöddigt, och frågade om han skulle hålla Miki medan jag torkade av mig. Jag tackade ja och såg att han faktiskt var helt torr. Ja, lite smartare. Bredvid oss satt en liten tik på bardisken och såg tålmodig ut.

Jag pratade lite med mannen om, ja, gissa: vädret, för vädret var verkligen väldigt påtagligt och påträngande. Det knakade i träväggarna och vinden for ut och in genom de trasiga fönstren. Ute dånade det och sjön vispades upp till allt hårdare skum.

Trots vädrets vildsinthet rådde det ett stort lugn bland människorna inne i den märkliga lokalen. Alla bara väntade. Någon gång slutar det, tyckte man. Och ja, så blev det ju: så småningom tystnade makterna och regnet avtog och mannen som hållet Miki pekade ut en väg jag kunde ta för att komma ut på andra sidan och slippa lite av regnet. Själv hade han sin cykel.

När vi kom ut var luften fräsch och liksom nytvättad, fortfarande lite droppig, och vi rörde oss framåt med ganska lätta om än lite blöta steg. Medan vi gick började värmen stiga igen och när vi så småningom nådde hållplatsen var det hett. Och på spårvagnen satt damerna omkring oss och viftade frenetiskt med solfjädrarna och Miki flåsade och jag svettades under ryggsäcken.

Ännu en dag i Arkadien

Ja, mitt Arkadien. Är det här kanske det andra livet, det som kom helt oförtjänt efter det första ”vanliga”? Jag börjar med en morgonblick genom köksfönstret. Ser ni den svarta katten med de gula ögonen som sitter på taket till trädgårdsdörren under fikonträdet? Det gör ni. Och trasan, det är den jag torkar badrumsgolvet med efter att tvättmaskinen hoppat runt.

Det är stor sommar idag också så vi tog spårvagnen till Jarun igen. Jag tänker ofta på att allting är Sava här, alla vattendrag är delar av Sava eller förbundna med Sava. Vi lever i en flodvärld.

Nästan inga människor, kanske utan orsak, kanske av någon orsak som jag inte ids gissa mig till. Det går ju bra att inte veta. Jag tror man ser två svanar i strandkanten på ”andra sidan”, men kanske kom de först senare.

Miki och jag intog vår speciella plats med den där rätta blandningen mellan sol och skugga, näckrosblad och träd. Jag läste lite i ”Di sole, di vento e di mare” och tänkte lite fladdrigt på Pola/Pula och historien. Miki läste ändernas vägar i vattnet. En trygghet för mig att se hans rara profil.

Vi åt och vi drack och jag tog mina simturer, lite halvrituellt och vattnet var slätt och mjukt att färdas i. Den här gången lät jag bli att bära ut Miki i vattnet, men det gjorde ingenting för han grävde själv fram svalbäddar bland de runda stenarna och de svartrandiga flodsnäckorna. Och långa stunder bara vi låg och jag tittade upp i den blågröna världen av himmel och poppelplatan. Och Miki såg ut över vattnet.

Kolonialism

Oftare än ofta tror sig människor tala om Ukraina medan de i stället, i ett slags kolonialmaktsblindhet, nästan enbart talar om Ryssland, USA, Nato, EU. Det är alltför få som inser att det viktigaste och mest angelägna perspektivet på Ukraina är det ukrainska.

Många kommer med fördömanden av kolonialismen, men var finns dessa fördömanden när det gäller Ukraina? Man talar gärna om ”den koloniala” blicken, men sitter den inte nu plötsligt i den talandes egna ögon?

Och: Ukraina är ett stort och betydelsefullt land som frivilligt har avstått från kärnvapen. När kommer det någon uppskattning för detta från annars hängivna kärnvapenmotståndare? Det kommer ingen eller nästan ingen, utan i stället krav eller förväntningar på att Ukraina – för världens skull – ska huka sig under det ryska kärnvapenhotet, som ”tyvärr” finns.

Jarun i september

Dagen har varit varm, septembervarm. Det är en särskild sorts värme, det har bildats ett slags temperaturglipa mellan sol och skugga som inte finns under högsommaren. I skuggan är det svalt och solen hett. Så var det i alla fall idag. Jaja, i början av eftermiddagen tog Miki och jag femman till Jarun och travade sedan den där raka gatan fram till sjön. Jag kände mig till min förvåning tvingad att köpa en flaska mineralvatten i den första kiosken. Jag satte mig på en bänk och drack glupskt och Miki fick en skål med vattnet jag hade i ryggsäcken.

Vi nådde sjön och gick över bron till vår ö. Det prasslade lite i löven under valnötsträden och popplarna. Människorna omkring oss hade gått in i det där tillståndet då allting är till skänks. Denna jord med sina vatten och sin himmel. Fast visst är vattnet lågt.

Alla är lugna, så verkar det i alla fall, och marken är rörligt fläckig av sol och lövskugga. Detta är nog en lövens tid – också. Mycket verkar handla om löv där vi går bland plataner och popplar och det blinkar och knastrar. Ja, och vi når vår speciella plats. Näckrosorna, de runda flodstenarna, skuggan, solen, mina simturer och Mikis trippande i vattenbrynet. Vi fick besök men inget om det. Något ska jag ju behålla för mig själv.

En motbjudande text om Ukraina

Jenny Nordberg har skrivit en text om Ukraina i SvD. Efter en första läsning, som ingav mig obehag och fick mig att snudda vid tankefigurer som ”med sådana vänner behöver man inga…”, tänker jag nu lusläsa den. Och jag tänker visa hela hennes text så att var och en som vill kan se allt hon påstår. Här och där lägger jag in egna kommentarer. Nordbergs textbitar om ger jag med citattecken:

”USA befinner sig inte i krig med Ryssland.”

Jaha.

”Nej, amerikanerna hjälper ett litet demokratiskt land i Europa som blivit oprovocerat anfallet. Med 113 miljarder dollar, inklusive avancerade amerikanska vapensystem som har monterats på gamla ryska MIG-plan, raketartilleri som ukrainare kört runt på små sportmotorbåtar, och kryssningsmissiler som ställts upp på truckflak.”

Det är oklart för mig varför hon ställer upp det så här och varifrån hon har sin information, men låt oss se hur texten utvecklar sig.

”Ukraina har också fått missiler som kan nå en bra bit in på de områden som ryssarna har ockuperat. Ukrainas underrättelsechef har medgett att ’konsultationer’ med amerikansk underrättelsetjänst har ägt rum, innan missilerna avfyrats mot ryska lager och vapentransporter. Läckor har också visat att det var amerikansk underrättelseinformation som hjälpte till att döda både ryska generaler och spränga ett ryskt krigsfartyg i luften.”

Jaha, fast kanske jag kan fråga ”vilka läckor?”…

”Men Vita Huset förnekar det gång på gång: president Biden vill inte ställa USA och Ryssland mot varandra, eller fördjupa någon konflikt. Nato får absolut inte dras in i kriget.”

Jaha.

”USA:s försvarsminister Lloyd Austin sa dock redan i april att målet för USA var att ’försvaga’ den ryska militären så att den inte längre har kapacitet att invadera ett grannland. Så det går ju en bra bit bortom att ge Ukraina en chans att försvara sig.”

Hm.

”Definitionen av amerikansk krigföring har ju varit en aning luddig förr: USA är inte längre i krig i Afghanistan, men drön-avrättade ändå en al Qaida-ledare där nyss, och samma typer av attacker har skett under många år i både Pakistan och Somalia. I Jemen har amerikansk militär bidragit med underrättelseinformation till den saudisk-stödda sidan, som också använder amerikanska vapen.
Men vad spelar det för roll?”

Börjar vi kanske närma oss det skribenten har på hjärtat nu?

”Jo, eftersom ett krig där USA är tungt involverat också blir starkt knutet till både amerikansk inrikes- och utrikespolitik. Berättelsen om kriget – som inte bara utkämpas med vapen, utan också med sanktioner och information – styrs också till stor del av USA och amerikanska intressen.”

Jaha, ”berättelsen om kriget…styrs också till stor del av USA och amerikanska intressen”.

”Det har i sin tur betydelse hur kriget någon gång kommer att ta slut.”

Nu så. Här kommer nog det skribenten vill säga. De amerikanska intressena har betydelse för hur kriget en gång kommer att ta slut, säger hon. OK, hon säger inte ”avgör” utan det lite vagare ”har betydelse”.

”Och drygt sex månader in i kriget surrar den officiella retoriken från både amerikanska och europeiska diplomater fortsatt i ett högt tonläge. Ryssland ska fortfarande ’förlora’ och Ukraina ska fortfarande ’vinna’.”

Nu är vi där! Jenny Nordberg tycker att man har ett ”högt tonläge” om man hoppas att Ukraina ska segra! Det här luktar kompromissvilja, vilja till kompromisser mellan offer och förövare. Men låt oss läsa vidare.

”Att säga något annat räknas fortfarande som att spela Putin i händerna, och det blir inte bättre av att den amerikanska konspirationshögern har börjat använda uttryck som att Ukraina är ännu ett av USA:s ’proxykrig’ där Biden för medborgarna bakom ljuset.”

Så att hoppas och vilja och tro att Ryssland kan och ska och måste besegras för att detta lands mål är onda är något Jenny Nordberg vänder sig mot. Och så lite pladder om ”den amerikanska konspirationshögern”, så blir hon ännu mer ”mångsidig” och ”klok”.

”Mycket går ut på att hålla den amerikanska opinionen stadigt hög för kriget – och amerikaner vill gärna förvissas om att de satsar på en vinnare. Uttalanden från Ukraina är också noga avvägda för att matcha det USA vill höra för att fortsätta leverera stöd och vapen: moralen och stridsviljan rapporteras vara fortsatt stark.”

Så nästan allt handlar egentligen om USA, Jenny Nordberg? Och om Ukraina alls får vara med här så blir det sådant som ”matcha det USA vill höra”. Man kan undra vems ärenden du går.

”Men jag vet ingen som tror att någon sida faktiskt kan ’vinna’, i bemärkelsen att Ukraina skulle kunna återta allt sitt territorium; eller för den delen att Ryssland skulle kunna ta över hela Ukraina. Det som pågår beskrivs i stället ofta som ett ’utmattningskrig’ där den som till slut lider för stora förluster av både vapen och människor får backa.”

Jaha, Jenny Nordberg tror inte att Ukraina kan segra och hon vet ingen som tror det. Och hon ekar det där om ”utmattningskrig”.

”Samtidigt skyndar sig Ryssland att göra ockuperade områdena mer ryska, genom att beslagta ukrainska pass, installera ryssvänliga ledare, byta språk och radera ut allt som är ukrainskt. Folk får nya ryska pass och en ’folkomröstning’ om att bli annekterade av Ryssland rapporteras vara på gång. Det skedde på Krim-halvön, där hela 97 procent av de röstande tyckte det var en bra idé att bli ryssar, enligt den officiella ryska sanningen.”

Ja, hon verkar ha mycket till övers för ”den officiella sanningen”. Vet hon inte att den är lögn? Är det på lögner vi ska bygga hoppet för framtiden?

”Ukraina försöker fortfarande stå emot den ryska invasionen i de östra delarna, och söderut har de börjat försöka återta förlorade delar, vilket bland annat de amerikanska missilerna som når riktigt långt ska vara till för. Motoffensiven utgör ett extremt högt spel, som backas upp av USA, men utkämpas av ukrainare. Förlusterna är redan nu enorma.”

Förrädiskt det där ordet ”fortfarande”. Uttytt betyder det: ”men snart inte längre”. Ja, och när det kommer till den ukrainska motoffensiven i söder så tycker Jenny Nordberg att den ”utgör ett extremt högt spel”. Varför säger hon så? Hon försöker ge sken av att det är på grund av ukrainarnas förluster.

”Mellan hundra och tvåhundra stridande per dag dör på den ukrainska sidan. 12 000 civila har dödats eller skadats. 140 000 bostadshus är förstörda eller helt borta. 5 500 döda civila, 7 500 skadade. Sex miljoner människor har lämnat landet. Ytterligare sex miljoner är på flykt inom landet. Av de äldre, de handikappade, de sjuka, de som förlorat familjemedlemmar kan många inte ens fly. På rysk sida tros också tiotusentals soldater ha dött.”

Och så räknar hon upp ukrainska förluster i strid, men hennes fokus ligger på allt som rör dödande av civila, förstörande av de ukrainska städerna, de framtvingade flyktingströmmarna. Vad vill hon säga med de siffrorna? Att ryssarnas taktik är avskyvärd och föraktlig, ja ond? Nej, det verkar snarare som om hon vill använda dessa siffror till att förmå ukrainarna att ”äntligen ge sig”. Ja, läs om stycket, ni kan själva se. I en kort sats på slutet säger hon sedan att man tror att det även dött många ryssar. Jag tror att de flesta vid det här laget vet att det i strid dör många fler ryssar än ukrainare. Men det förtiger Jenny Nordberg. Ja, och ukrainarna dör främst för att civila mördas av ryssarna.

”Ukrainas ekonomi är fullständigt slagen i spillror. Fabriker är förstörda, hamnarna är blockerade, jordbruket står stilla och ruttnar bort på många platser. Enligt Ukrainas finansminister väntas BNP vara halverad vid årets slut och löner för statsanställda betalas just nu med bistånd från utländska givare. Valutan har devalverats med en fjärdedel och inflationen ligger på 20 procent, medan centralbanken fortsätter att trycka pengar.”

Ja, och så vill hon demoralisera Ukraina och oss som tror på landet med föga hoppingivande siffror rörande Ukrainas ekonomi. Varför denna uppräkning?

”Återuppbyggnaden av Ukraina beräknas kosta 750 miljarder dollar – en siffra som stiger varje dag, och det lär bli Europas nota. Så hur mycket får ett krig kosta? I liv, i förödelse, i avslitna kroppsdelar? I generationer av sorg, extremt lidande, hat och hämnd?”

Här verkar hon försöka avråda européerna från att stödja Ukraina och i stället tvinga landet att ge upp. Precis som om ryssarna inte skulle fortsätta att massakrera landet och folket om ukrainarna slutade försvara sig! Detta blandar hon förrädiskt med lite låtsad medkänsla.

”Men kriget i Ukraina lär inte avslutas med ett enda stort filmiskt fältslag, utan vid en förhandling som måste påbörjas med någon slags vapenvila. Detta sker först när de som levererar vapen och stöd till Ukraina börjar kräva det. Och då vill båda sidor ligga så mycket på plus som möjligt. Zelenskyj har meddelat att han enbart avser att ’förhandla från en styrkeposition’.”

”Filmiskt fältslag”? Vad är detta för ytligt babbel? Jaha, Jenny Nordberg vill att offret ska förhandla med förövaren??? ”Så mycket på plus som möjligt”? Vad är det för en avskyvärd formulering när man talar om ett anfallskrig som folkmord som mål!

”Så när ska de börja förhandla?”

Du väntar alltså på att offret ska börja förhandla med förövaren, den våldtagna med våldtäktsmannen, tortyroffret med, ja, vad kallar man den avskyvärda varelse som torterar?

”Inte än, är svaret. Och inte heller snart, ser det ut som just nu.”

Lite otålig kanske eller möjligen låtsat tålmodig. När ska offret böjas till förhandling med förövaren?