Dagen har varit varm, septembervarm. Det är en särskild sorts värme, det har bildats ett slags temperaturglipa mellan sol och skugga som inte finns under högsommaren. I skuggan är det svalt och solen hett. Så var det i alla fall idag. Jaja, i början av eftermiddagen tog Miki och jag femman till Jarun och travade sedan den där raka gatan fram till sjön. Jag kände mig till min förvåning tvingad att köpa en flaska mineralvatten i den första kiosken. Jag satte mig på en bänk och drack glupskt och Miki fick en skål med vattnet jag hade i ryggsäcken.
Vi nådde sjön och gick över bron till vår ö. Det prasslade lite i löven under valnötsträden och popplarna. Människorna omkring oss hade gått in i det där tillståndet då allting är till skänks. Denna jord med sina vatten och sin himmel. Fast visst är vattnet lågt.
Alla är lugna, så verkar det i alla fall, och marken är rörligt fläckig av sol och lövskugga. Detta är nog en lövens tid – också. Mycket verkar handla om löv där vi går bland plataner och popplar och det blinkar och knastrar. Ja, och vi når vår speciella plats. Näckrosorna, de runda flodstenarna, skuggan, solen, mina simturer och Mikis trippande i vattenbrynet. Vi fick besök men inget om det. Något ska jag ju behålla för mig själv.
