På sista tiden har jag i rak följd läst ett par berättelser av Kleist: Die Marquise von O…., Das Bettelweib von Locarno, Das Erdbeben in Chili och igår Michael Kohlhaas. Marken skälver och gungar och jag stirrar in i det som Kleist gång på gång benämner ”die gebrechliche Einrichtung der Welt” (”världens bräckliga inrättning” eller kanske ”världens bräcklighet”). Alla de här berättelserna handlar om detta, ja, om att allt när som helst kan ta vilken väg som helst och lättast av allt falla i spillror, men också räddas för att åter störtas ner i avgrunden; lyckliga slut kan kännas särskilt hotfulla, för då tvingas man oroa sig ”för alltid”. Och i Michael Kohlhaas hinner hopp och förtvivlan, lycka och olycka byta plats fler gånger än i de ovannämnda kortare berättelserna, kanske för att Kleist tagit sig fler sidor till denna berättelse, kanske för något annat.
Låt oss betrakta huvudpersonen: Michael Kohlhaas är hästhandlare (Roßhändler), har fru och fem barn och han är en i allra högsta grad rättskaffens man, säkert pålitligare än någon vi känner. Men just i denna pålitlighet ligger hans grav. Han vet inga kompromisser, inga halva ting. Kanske är han lite inskränkt, hans tankar rör sig utmed en i förväg utstakad bana. Han besitter ett stort, ja, närmast obegränsat mod. Ingen av oss känner någon modigare. Han är på ett absolut sätt trofast. Och denna absoluthet är det som kommer att krossa honom och många som kommer i hans väg. Han är kapabel till grymhet, men bara som raka och direkta svar på oförrätter. Han kan slå ihjäl, bränna upp, förstöra, men han skulle aldrig tortera någon av lust och ondska. Och han älskar sina barn på ett ärligt och liksom okänsligt, närmast brutalt sätt. Precis som han älskar sin hustru. När han har valt eller snarare sett sin väg, går han inte att påverka och han är tveklöst ett offer för den egna kompromisslösheten.
Och denna hjälplöst hårda kärna till man har Kleist satt in i sin värld som oberäknelig, tvetydig och våldsam stupar uppåt och nedåt. Jag sa en gång att jordbävningen är Kleists element, också eldsvådan och översvämningen är hans. Och själva texten rasar upp- och nerför sidorna och vi läsare kastas andlösa genom den. Det finns inga punkter att hålla sig i och hämta andan. Gång på gång blir någon av gestalterna ”befremdet” (detta oöversättliga ord!) eller ”betreten” (förlägen) och de rodnar och förskräcks och är rådlösa inför de oväntade och förfärande förloppen. Och i berättelsen om Michael Kohlhaas rasar och väller det hela steg för steg ut över alla bräddar och Kohlhaas själv står plötsligt på ett ställe inför hela det Tysk-romerska riket:
Der Kaiser, in einer durch die Staatskanzelei ausgefertigte Note, antwortete ihm: ”daß der Wechsel, der plötzlich in seiner Brust vorgegangen zu sein scheine, ihn aufs äußerste befremde; daß der sächsischerseits an ihn erlassene Bericht, die Sache des Kohlhaas zu einer Angelegenheit gesamten heiligen römischen Reichs gemacht hätte; daß demgemäß er, der Kaiser, als Oberhaupt desselben, sich verpflichtet gesehen hätte, als Ankläger in dieser Sache bei dem Hause Brandenburg aufzutreten; dergestalt, daß da bereits der Hof-Assessor Franz Müller, in der Eigenschaft als Anwalt nach Berlin gegangen wäre, um den Kohlhaas daselbst, wegen Verletzung des öffentlichen Landfriedens, zur Rechenschaft zu ziehen, die Beschwerde nunmehr auf keine Weise zurückgenommen werden könne, und die Sache den Gesetzen gemäß, ihren weiteren Fortgang nehmen müsse.”
Något jag också vill tala om är den oförrätt som blev början till Kohlhaas’ väg mot undergången. I korthet var det så att han blev stoppad på gränsen mellan Brandenburg och Sachsen eller ett litet stycke in i Sachsen och där, i junker Tronkas borg, tillsagd att betala för ett pass som egentligen inte lagligen krävdes och när han vägrade, blev avkrävd två svarta hästar (zwei Rappen) som pant. Ja, egentligen vill jag tala om hästarna, som figurerar i olika gestalter genom hela historien. Hästarna och ordet ”Dickfütterung”
(”tjockgödning”). Hästarna är först välnärda och blanka, sedan magra och skrangliga med matt fäll och efter det står de på ostadiga ben halvdöda på väg till nödslakt. Det ena och det andra händer, Kleist låter världen svikta och svaja och så står svarthästarna där som genom ett trollslag feta och välnärda med blänkande hårrem igen. Ordet ”Dickfütterung” sticker på ett närmast groteskt sätt ut ur texten och jag häpnar över hur mäktigt detta ord är och hur viktigt det i sin bisarrt prosaiska saklighet verkar vara för berättelsen och jag kan med Kleist skratta så där skriande galet som han enligt någon som hette Zschokke gjorde över den tragiska utgången i sitt skådespel Die Familie von Schroffenstein:
Als uns Kleist eines Tages sein Trauerspiel ”Die Familie von Schroffenstein” vorlas, ward im letzten Akt das allseitige Gelächter der Zuhörerschaft, wie auch des Dichters, so stürmisch und endlos, daß bis zu seiner letzten Mordszene zu gelangen zur Unmöglichkeit wurde.
För Kleist är förtvivlan, ibland en rent extatisk förtvivlan. Åh, denna Dickfütterung! Åh, denna Kohlhaas’ blint modiga väg in i döden!
