Blogg

Den tjugoandra oktober gjorde vi så den där resan upp till Domodossola. Jag tackar Steph av hjärtat för att hon var beredd att ägna en dag av sitt liv åt att vandra längs vägarna till eller i mitt förflutna.

Vi tog tåget och for först en kort för mig inte så intressant sträcka och sedan förbi alla de kända platserna längs Lago Maggiore – Arona, Stresa, Baveno och andra – vidare längs Lago di Mergozzo och så upp i Valle del Toce förbi Ornavasso, Vogogna, Piedimulera, Pallanzeno, Villadossola och Beura-Cardezza. Namnen och utblickarna, allt så igenkännligt, så nästan helt detsamma som för över 45 år sedan. Och så var vi framme i staden där jag en gång levat. Jag tror att tiden med Sandro präglat mig lika mycket som barndomen. Åren i ett människoliv är så väldigt olika långa. Vi gick uppför den raka gatan som för in i staden från stationen efter att jag kastat en blick in i Bar della stazione, där Ezio en gång jonglerade så skickligt med de små crodino-flaskorna och var en sådan perfekt sjuttonårig bartender. Ja, han var ett par år yngre än jag, men nu är han död, det vet jag för han var den siste här jag hade kontakt med. Ja, vi gick alltså uppför den där gatan som jag aldrig visste vad den hette och Bar Moderno fanns kvar på sin plats på hörnan och inuti hade mycket lite förändrats. Vi strök förbi bion som jag nu inte blev klok på om den fortfarande var en biograf. I minnet såg jag glöden från tittarnas cigaretter röra sig i salongens dunkel. Vi kom fram till Municipio och vek in i den ofta mörka gränden bakom. Det var där vi bodde – Via de Raimondi 7. Jag tittade upp mot fönsterluckorna till vårt rum. Ja, Sandro är sedan länge död. Han var ett år yngre än jag men det hjälper inte. Och jag har ingen att dela synen med. Men Steph gick där med mig och Miki.

Det mesta av det jag upplevde går inte att berätta men några saker vill jag säga. Vi gick den korta sträckan från Via de Raimondi till den lilla kyrkan Madonna della Neve. Där satt vi ofta på trapporna, Sandro, jag och kanske Ivano eller Marco eller Roberto och hans syster Lauretta. Ofta hade Sandro gitarren med sig och vi sjöng de där sångerna av de Gregori, Guccini, de André, Gino Paoli, Lucio Dalla och alla de andra långt in i nätterna.

Vi gick vidare mot Monte Calvario förbi Circolo Cattolico där gubbarna ofta satt och drack rödvin ur små tjocka glas. En gång firade vi jul med de där gubbarna, Sandro och jag.

Jag frågade Steph om vi kunde gå upp förbi några av pilgrimsstationerna på berget och hon sa ja och vi gick väl till den fjärde eller femte. Längs den golgatavägen utspelade sig många scener ur min ungdom. Men dem låter jag nu vila. Ett mål till hade jag och det var min svärfars vinaffär eller vad man ska kalla det, ”vinaffär” motsvarar inte den dunkla fuktiga lokal där Vincenzo hade sin vinförsäljning och sin inofficiella ”cantina sociale” för de små krokiga syditalienska gubbarna. Vincenzo, själv från Squinzano i Puglia, var längre och större än de andra men han hade mycket kort stubin och ofta hörde man honom vråla inifrån cantinans mörker: ”Fuori dal negozio! Fuori!”. Ja, han tröttnade lätt på alla och körde ut dem hals över huvud. Denna affär ville jag återse så vi gick tillbaka till Madonna della Neve och svängde in på Via Gibellino. Jag visste inte numret men jag visste positionen, på ett ungefär i alla fall. Vi följde gatan som lutade svagt nedåt. Jag tittade på väggarna och fönstren. Ja, rostiga järngaller nästan överallt, så var det då också, men var var ingången? Jag stannade framför nummer 29 men där fanns ingen dörr. Den var igenmurad.

Jag hejdade en kvinna i min ålder som kom gående några steg ifrån oss och jag frågade om hon visste något, men hon sa att hon bara bott i stan i tjugofem år och att hon inte kom ihåg att det sett annorlunda ut här under hennes tid. Steph och Miki och jag stod där och tittade på muren en stund och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, men så kom en annan kvinna nerför gatan åt vårt håll. Hon kunde kanske vara närmare åttio. Jag frågade henne om hon visste något och hon svarade att ja och så sa hon namnet Vincenzo Spoti och suckade lite och fortsatte ”aveva una vita tribolata” och så nämnde hon Marta, den arma hustrun, ja, hon hade det inte lätt. Och så sa hon nu var alla döda, sonen också och jag sa att jag en gång varit hans fru. Hon suckade igen och önskade deras själar frid och så la hon till att hennes man brukat köpa vin där men att det nog var närmare trettio år sedan man murade igen dörren. Jag tackade henne och vi tog farväl och så gick Steph, Miki och jag in på gården på baksidan. Där var allt sig likt utom att det nu stod några bilar parkerade där. Ja, så här såg det ut, sa jag ohörbart till mig själv.

Det här kan nog räcka, så nu för jag oss alla tillbaka till stationen och förvånas än en gång över hur nära bergen står och hur höga de är. Det tänkte jag aldrig på när jag var i tjugoårsåldern.

På förmiddagen den 20 oktober lämnade Miki och jag Trieste och tog först tåget till Mestre. Där klev vi av och följde som vanligt Via Piave rakt fram med undantag för en liten sväng genom den något vanskötta Parco di via Piave. Jag undrar alltid över varför det inte finns några bänkar där.

Och så korsade vi Via Felice Cavallotti och gick vidare till den korta gatan Via Premuda. Den här sträckan finns inristad i mitt minne sedan jag var kanske nitton år och jag hälsade på Roberto här. Egentligen har jag ett uselt lokalsinne men vissa inre kartor står över lokalsinnet. Kanske drack jag en kopp kaffe någonstans sedan, jag minns inte, i alla fall masade vi oss ganska snart tillbaka till stationen och därifrån tog vi en ”freccia” – kanske ”rossa”, kanske ”d’argento” – som tog oss mycket snabbt till Milano. Det starkaste minnet från färden var blicken ut genom fönstret mot Desenzano del Garda, en blick som kom att få följder. På Milano Centrale mötte oss Steph och så for vi hem till henne någonstans i väster i den centrala delen. Ja, när jag rör mig under jorden vet jag ingenting, men jag tror inte det är långt till Navigli, fast det kanske är väldigt oprecist sagt. Skaffa er en bättre Milano-guide! Jag var där för att hälsa på Steph och för att se en viktig plats ur mitt avlägsna förflutna. Och Miki var där för att han och jag hör ihop. Bilden är tagen vid grinden till ”Casa di riposo per musicisti” och på platsen utanför står eller sitter Giuseppe Verdi staty.

En kväll tillbringade vi i Navigli strövande längs vattnen och över broarna. Luften var ljum och det var lätt att vara där. Steph sa något om att hon först hade letat efter någonstans att bo där, men sedan hade hon släppt tanken.

Och nej, jag besökte varken Il Duomo eller Galleria Vittorio Emanuele och inte brydde jag mig om att uppsöka La Scala. Jag har ju bott i trakten – och inte heller då sett särskilt mycket av stadens monument. Allt har sina förklaringar, om man vill kalla det så. En av de bästa sakerna med Milano denna gång var för mig 10:ans spårvagn, så högbent och skenbart bräcklig och den tar en faktiskt förbi vinklar där man ser domen och ännu bättre ser man L’Arco della Pace.

Och inuti ser den ut som Orientexpressen fast med träbänkar. Den andas gångna tider och rör sig smidigt längs spåren i mörkret.

Och så är det plötsligt så där intensivt hemmabäst. På morgonen låg dimman över staden men när Vesna, Miki, Tama och jag hade åkt en bit från Sesvete mot nordost så var vi uppe bland kullarna vid byn Blaguša och solstrålarna började leta sig genom det gråa luddet. Här ställde Vesna av bilen och vi började gå. Vi hade vägen eller vandringen som mål men kanske också svamp, sunčanica (fjällskivling) till exempel. Det första ätbara vi hittade var druvor och vi åt lite grand. Och så gick vi uppåt uppåt och hundarna var glada och vi människor också.

Efter ett mindre lyckat möte med ett jaktlag kom vi in i skogen, en kastanjeskog och medan vi tittade efter svamp började vi plocka kastanjer, fast Vesna sa att hon inte brydde sig om kastanjerna eftersom hon var ute efter svamp. Vi skrattade lite åt oss själva och åt det här som man kan vilja ha eller inte. Hundarna försvann och kom tillbaka. De sprang planlöst målmedvetet.

Runt omkring oss var landskapet så vackert att man egentligen inte behövde hitta eller plocka något men människan har ju sina instinkter. Vesna plockade små fina nässlor till soppa och jag hittade en övergiven tomatplantering som jag plundrade så smått, ja man kan plundra så smått. Och så plockade jag med en viss intensitet kastanjer.

När vi inte var i kastanjeskogen gick vi längs vägar och stigar i vinodlingarna. Vesna pekade ut riktningen mot vallfartsorten Marija Bistrica och jag sa att jag varit där en gång och Vesna sa att hon tycker om Marija Bistrica för att det är vänligt och inte så överdrivet kyrkligt. Timmarna gick, hundarna sprang sig trötta och ibland tog de sig en paus i grönskan.

Någonstans vände vi eller så gick vi i ett slags ögla, i alla fall började vi gå neråt igen. Solens strålar blev lägre och gav ett alldeles särskilt skimmer åt världen. Vi blev mer och mer stillsamma och drömska alla fyra och på den sista bilden ser ni Miki vila vid ett träd i vägkröken medan Tama som har längre ben gjorde en extra sväng över markerna.

Till sist var vi nere vid bilen igen och Vesna körde en kort bit till byn Kašina där det finns en liten restaurang. Dimman började komma igen och det var lite kallt att sitta ute men de grillade grönsakerna värmde och jag drack ett litet glas škropec. Gissa vad det är.