Blogg

Är det möjligt att jugon, den varma sydvinden, drabbat även mig med sin förbannelse? Jag säger envist – det rör sig om en envishet som inte kräver någon som helst viljeansträngning – att jag älskar värmen och att jag inte tycker att slutet av november måste betyda kyla. Folk klagar över huvudvärk och andra pinor och jag säger att jag är glad och att jag alltid längtar till värmen, också när den är hos mig. Dagen var förgylld och det var arton grader långt in på kvällen. Det surrade märkligt i märgen och benen och jag kände ett underligt sug bortåt. Kanske hade jag då träffats av trollspöet. Nej, nej, inte huvudvärk eller illamående, utan snarare en lust att krypa ut ut mig själv, att kasta av mig skalet och gå baklänges över taken och famla efter stjärnorna.

Ändå underligt, för på ytan ser allt så där nästan paradisiskt ut. Stillheten, värmen, dessa gyllene björkar som hänger så tunglätt med armarna. Alla de där önskningarna, vilka de nu kan vara eller ha varit, verkar uppfyllda och fyllda med sig själva och sin uppfyllelse. Vet ni detta? Känn kanske efter en smula…Sitt under träden, ingenting saknas där.

Och inne i huset här hos Londi och mig är det likadant. Bladguldet, lövguldet, värmen, den märkliga dolska stillheten som ruvar på något. Vi har allt och vi kommer att förlora det.

Jag behöver nog aldrig ta mig någon paus från internet eller facebook, för jag är ju inte där. Eller bara så väldigt lite och på ett sådant udda vis att det inte kan finnas något behov av att vila ifrån det. Jag tar inte heller paus från några papper jag skriver på. Ja, visst vet jag att det går att tycka att man får kontakt med andra via dessa elektroniska media och på sätt och vis får man det säkert, av och till åtminstone, men – och det glömmer jag egentligen aldrig – man kan stänga av närsomhelst, även om man inte stänger av något alls. Jag kan öppna mail, blogg och facebook, men ingen mer än jag kan bestämma att jag är där. Jag kan läsa meddelanden baklänges, jag kan blanda alla orden på sidan och jag kan låtsas att en bild som någon annan tagit och placerat där är min och jag kan med blicken klippa den i två bitar eller fler. Men jag kan också klistra ihop eller låtsas tillbaka helheten. Jag kan tänka mig skärmen dränkt i honung. Od bagrema, kanske.

Det här handlar förstås inte alls bara om internet och datorer utan om tillvaron som helhet eller delar. Fantasin och drömmen tillåter mycket mer än de förbjuder. Och vi är fria. Glöm inte det, eller förresten, glöm det, inte behöver vi väl släpa på minnen om vår frihet?

Och björkarnas guld är värt just lika mycket som lite. Och jag vilar när jag är trött. Om inget hindrar mig med alltför stor kraft.

Imorse gick Londi och jag över till andra sidan av Vukovarska, där jag har min närmaste Raiffeisenbank och i den mina pengar. Jag skulle nämligen – lite försenat – betala hyra och min hyresvärd var på väg. Kroatien har vid det här laget bara eller nästan bara utländska banker och denna är österrikisk, vilket verkligen inte är något unikat. Men nu glömmer vi bankerna för vi lever i den gyllene hösten, ett slags försenad eller förlängd ”ljuva september” eller ”goldener Oktober”. Denna november är varm och förgylld och särskilt om man går under lönnar överväldigas man av det mäktiga guldet.

Londi prasslade fram över den gyllene lövmattan och jag försökte fånga henne på bild, men sedan ganska många år är Londi mycket svårfotograferad. Hon vänder alltid bort ansiktet om hon anar något och intar bara neutrala och intetsägande positioner, står som en väska. Hon gör sig oigenkännlig och anonym. Jag undrar vad hon tänker om det här med kameran eller mobilen. Helt klart vet hon ganska mycket om saken. Och hon tycker nog att det är något otillbörligt i det där hanterandet med mobilen. Varför envisas jag då? Nu blir jag osäker och darrar lite på manschetten, men jag bestämmer mig för att släppa tanken. Det finns inte så många svar och ni kan nog räkna upp alternativen. Men visst avtecknar hon sig vackert mot höstguldet? Visst är hon härlig också som fjär väska?

Idag har jag varit uppe i Gračani och andats den höga luften där. Gračani ligger uppkrupet på Medvednicas sluttningar och Medvednica är Zagrebs ”husberg”, det vet ni nog.

Jag var däruppe för att träffa en ny liten människa. Ja, helt nykommen är han kanske inte, snart sex veckor har han varit i världen utanför mamma. Det var seneftermiddag och dagsljuset hade redan hunnit bli lite nedskruvat och kyrkan uppe på åsen lät sig inte helt urskiljas, men jag gladde mig åt guldet i björken vid vägen.

Jag passerade backkrönet och gick förbi några hus tills jag nådde Christines och Hrvojes. Där steg jag in i babyvärlden. Leon låg på den stora soffan och sov tyst och ostörbart. Vi vuxna pratade om tiden som gått sedan vi sist sågs, om hur ny världen är med ett nytt barn. Jag visar inga bilder här för en baby har en särskild rätt till ett privatliv. Babylivet är så privat och så fullt av underverk att det måste skyddas mot all slags offentlighet. Åtminstone en offentlighet i form av bilder och mina ord här är omöjliga att avskilja från mina tankar som kanske förresten bara är fantasier. Jag kände lite av den där speciella helt andra tiden som finns i ett hem där en mycket liten baby bor. Tystnad och ljud lever i andra dimensioner och gång på gång sker saker för första gången.

Efter några timmar lämnade jag huset och märkligt nog hade det knappast blivit mörkare än när jag kom. Jag gick till fots ner till Mihaljevac i stället för att ta den lilla bergsspårvagnen. Jag kände mig ganska blank inne i huvudet och tog liksom omedvetet några bilder på husen jag passerade. Och jag tänkte på den här andra tiden som ju egentligen är den första.

Sedan några dagar blåser det ”jugo” (sydvind) och vinterkänslan är bort. Från morgon till kväll är luften ljum, på seneftermiddagen och i vecken kring kvällens början kan det bli både 18 och 19 grader. En del här klagar över detta och säger att vädret ger huvudvärk och att det inte är naturligt. Jag är glad och lite omtumlad i vinden och undrar vart den bär mig och vad som är naturligt eller inte vet jag ingenting om. Londi och jag går över ”livada” som väl inte är någon äng egentligen, men som kallas så av dem som har gröna ängar på sina inre bilder.

Lönnarna låter vinden sprida ut sitt underbart prasslande guldskräp. Jag tycker om lönnens kroatiska namn: javor. Så allvarligt och starkt. Som du, får jag lust att säga för att driva lite med mig själv och den som läser detta. Vind i håret och själen på vandring. Jag tänker på en dikt av Rilke som jag förr ofta upprepade orden ur, men den vill jag nu förtiga. Något måste också få ha sin plats i hemligheten.