Jag behöver nog aldrig ta mig någon paus från internet eller facebook, för jag är ju inte där. Eller bara så väldigt lite och på ett sådant udda vis att det inte kan finnas något behov av att vila ifrån det. Jag tar inte heller paus från några papper jag skriver på. Ja, visst vet jag att det går att tycka att man får kontakt med andra via dessa elektroniska media och på sätt och vis får man det säkert, av och till åtminstone, men – och det glömmer jag egentligen aldrig – man kan stänga av närsomhelst, även om man inte stänger av något alls. Jag kan öppna mail, blogg och facebook, men ingen mer än jag kan bestämma att jag är där. Jag kan läsa meddelanden baklänges, jag kan blanda alla orden på sidan och jag kan låtsas att en bild som någon annan tagit och placerat där är min och jag kan med blicken klippa den i två bitar eller fler. Men jag kan också klistra ihop eller låtsas tillbaka helheten. Jag kan tänka mig skärmen dränkt i honung. Od bagrema, kanske.
Det här handlar förstås inte alls bara om internet och datorer utan om tillvaron som helhet eller delar. Fantasin och drömmen tillåter mycket mer än de förbjuder. Och vi är fria. Glöm inte det, eller förresten, glöm det, inte behöver vi väl släpa på minnen om vår frihet?
Och björkarnas guld är värt just lika mycket som lite. Och jag vilar när jag är trött. Om inget hindrar mig med alltför stor kraft.