Blogg

Toma och jag brukar sedan några år fira min födelsedag med en resa. Den har hittills aldrig skett i närheten av födelsedagen men det är inte viktigt. Ressällskapet växlar lite från gång till gång men det är alltid jag som väljer målet. Förra året var vi i Daruvar i Slavonien och för den här resan hade jag valt ut Bihać i Bosnien. Tidigt på morgonen, ganska i alla fall, gav vi oss av och vi var fyra i bilen: Zdenka, Jadranka, Toma och jag. Efter ungefär en timme blev Zdenka kaffesugen så vi stannade till i den lilla staden Glina där vi snart hittade ett kafé med bord i solen. Jag upptäckte ett träd med ”dunje” (kvitten), de gula frukterna hängde vackert över en mur och så såg jag en ortodox kyrka. Snart var vi på väg igen och landskapet blev allt vackrare, mer och mer kuperat. Världen bestod plötsligt av böljande rader av orangeröda och gröngula kullar med små hus lite här och där. Så såg vi en skylt som visade att vi närmade oss den bosniska gränsen. Velika Kladuša tog vi som riktmärke.

Men snart glömde vi allt om riktmärken för kön till gränsen var nästan orörlig och inte heller kort. Först skämtade vi och glammade lite, sedan började vi öppna och stänga dörrar och fönster på ett så småningom alltmer nyckfullt sätt. Så steg då Jadranka och Zdenka av för att gå till fots över gränsen. Toma och jag satt kvar och bilen sniglade sig fram och det var märkligt varmt. Till sista nådde vi fram till den första gränskontrollburen och räckte in våra dokument till den kroatiska vakten, jag mitt pass och Toma sitt id-kort. (Nyss hade vi skämtat om det överdrivna i att jag absolut ville resa med pass och inte med id-kort.) Mitt pass passerade in i någon elektroniska avläsningsapparat och det verkade ok. Tomas id däremot störde damen i gränshytten. Detta eftersom han tejpat det på ett ställe där det var sprucket. Orden for fram och tillbaka mellan bilen och hytten och läget spändes. Tona tvingades att ta av tejpen men när han gjorde det gick kortet i två bitar och därmed blev det ogiltigt eller ännu ogiltigare. Vi bet ihop för det fanns inget annat och så eskorterades vi förbi den bosniska sidan av hytten och Toma fick göra en u-sväng rakt eller snarare krokigt genom bilmassan. Jag vinkade åt Zdenka och Jadranka – som stod en bit in i Bosnien – att de skulle komma tillbaka. Ja, och så var vi plötsligt på väg i motsatt riktning. Försiktigt vägde var och en av oss situationen i sitt inre och ganska snabbt bestämde vi oss för att ta det från den ljusa sidan. Vart ska vi? frågade vi varandra. Nytt försök med ny gränsövergång? Ogulin? Karlovac? Förslagen for hit och dit ett tag men så kom någon på Slunj eller snarare Rastoke utanför Slunj. Och det blev vårt mål.

Landskapet fortsatte att vara härligt böljande och solen sken på landskapet och på små vita molntussar och snart kände vi att tejpbiten, sprickan i kortet och den övernitiska gränsvakten nog var lyckliga tillfälligheter som nu förde oss helt rätt och Bihać låg ju kvar, eller hur? Och innan vi hunnit fundera mycket över avståndet var vi framme på en underbar plats som hämtad ur en saga. Rastoke är en gammal by med husen inkilade bland vattenfallen från floderna Korana och Slunjčica. Förr fanns här ett stort antal kvarnar, men nu är det bara en kvar och den är numera bara en sevärdhet för turister. Men husen är där och vattenfallen och allt är en njutning för sinnena. Och för fantasin – ett av vattenfallen heter förresten ”Vilina kosa” (Fens hår). Vi tog oss in i sagolandet över en liten träbro.

Sedan slog vi oss ner vid ett bord ovanför ett av vattenfallen och lät oss serveras forell fylld med späck och svamp. Till maten drack vi vitt vin och vatten och vi gladde oss mycket över vår gemensamma ”olycka”. Och solen värmde och vattnet brusade och porlade.

Efter vår rika måltid samlade vi ihop vår energi – som väl glidit lite mot ett viloläge – och gav oss ut på en liten rundvandring längs stigarna bland vattenfallen.

Solen stod ännu ganska högt när vi till slut lämnade den förtrollade vattenvärlden för att ta oss mot nästa mål…