Igår tog Gabriella och jag tåget till staden Érd för att hälsa på hennes föräldrar och hjälpa till vid tomatsåstillverkningen, som är en verkligt stor sak. Nå, vi kom till Érd, köpte några tårtbitar på ett konditori nära stationen och så började vi gå. Érd är brett och stort, ett slags förvuxen by med mycket grönt och rejäla avstånd mellan husen. Gèza och Margit bor vid en lugn gata som när Gabriella var liten var en byväg, som grisen en gång smet längs. Vi blev ivrigt välkomnade av det gamla paret och snart satt vi bänkade runt bordet en halvtrappa under köket och åt pörkölt med hemgjorda nudlar. Samtalet gick mycket via Gabriella men Margit plockade plötsligt fram ”der Fuchs hat die Gans genommen” ur sin tyska vokabulär och Gèza provade olika språk: ”I love you, och liebe dich” eller ”Ende, fine, konjets”. Samtalet löpte fint och smidigt insvept i det där speciella ungerska lugnet, som kanske bara finns i min fantasi och som jag förbinder med den där ungerska tidskänslan som gör att man för evigt är fast i nuet. Och maten var mycket god och verkligen allt igenom riktigt.
Sedan började arbetet med tomaterna. Gabriella tvättade dem i trädgården och Gèza bar in dem i hinkar och Margit och jag skar dem. Margit gav spännande och föränderliga anvisningar om hur tomaterna skulle skäras och jag kämpade på för att följa dem.
Ja, och då och då bytte vi arbetsuppgifter. Ibland sjöng Gabriella och Margit en stump. Och när alla tomater var skurna, eller snarare lite innan dess, började kokandet i en jättelik gryta.
Timmarna gick. Gèza skämtade och Gabriella förklarade vitsarna för mig, de flesta förblev obegripliga men förlorade ingen rolighet för det. Efter första kokningen kom passerandet som blev ett rätt tungt och svettigt arbete och sedan kom den andra kokningen. Ett tag levde vi i spänning om ifall grytan skulle rymma allt. Det gjorde den, men utan marginaler.
Efter kokningen skålade vi med pálinka gjord på aprikoser, hemgjord förstås. Mycket stark och smakrik. Egészségre!
Men där var det inte slut med tomatkampen. Det sista steget som består i att fylla allt på flaskor är inte heller den enklaste, för såsen måste fyllas på flaskorna medan den ännu är het och utan att spräcka flaskorna. Vi upptäckte dessutom plötsligt – men med en lugn plötslighet – att vi hade för få flaskor, så Gabi och jag fick ”städdricka” ur det sista ur en vinflaska och sedan jagade vi ytterligare flaskor och glasburkar i huset. Allt diskades minutiöst för påfyllningen. Tratten vandrade från flaska till flaska och Margit hällde en tesked av ett vitt pulver i varje. När flaskorna var fyllda rullade vi in dem fortfarande heta i tidningspapper och så ställde vi alla tätt tätt i en stor, obegripligt stor, gryta och tryckte ner ytterligare tidningspapper emellan flaskorna. Och så täcktes allt med flera lager handdukar, allt för att skapa en långsam avkylning. Ytterligare timmar hade gott. Ny pálinka.
Någon gång emellan i en paus mellan de långa förloppen visade Gèza mig runt i trädgården och jag fick äta druvor och välja ut persikor och jag fick se huset med maskinerna han fick eller fick köpa när fabriken han arbetat i hade stängt. Mysterium, men nu vet jag lite mer. Hunden Vilko följde oss överallt.
Efter allt satt vi alla på altanen och växlade märkliga ord.
