Blogg

Halászbástya – en fantasi

Första kvällen i Budapest tog Gabriella mig upp till höjden där Budaslottet (Budai Vár) ligger. Vi gick omkring i det varma mörkret och där uppe stötte vi på en byggnad som bär namnet Fiskarbastionen, Halászbástya – ”hal” är förresten ”fisk” och det känns onekligen väldigt halt och fiskigt. Det är lätt att se att alltsammans är ganska nybyggt, lite över hundra år är det väl, men på något arketypiskt sätt liksom äldre än historien. Eller: världen har aldrig varit så gammal som nu.

bild1-78

Tornens form verkade vilja återge något från sagan eller från avlägsna platser och stenens släta vithet var något att röra vid. De fantasifullt svängda trapporna såg ut att föra till lockande gömställen. Ett sagoslott för barn och lyckligt ovetande.

bild2-78

Och ovanför denna ljusmörkt magiska bastion gick det underligt nog att fånga stjärnorna på bild, eller var stjärnorna uppnålade på himlapällen just där och då? Ett slags obekymrat skruvad Karlavagn lyfter mellan tornen för den som vill se.

Allra märkligast tedde sig statyn av Sankt Stefan (Szent István), denne mer än tusenårige kung (ungefär som Tomislav här), så ny och så helt utanför tiden. Månen, glorians förgyllning och sagotornet spelade en obekymrad treklang på natthimlen för barn och andra som tar leken på djupare allvar än allvaret. Symboler är människans försök att slingra sig ur tidens grepp.

bild3-78

öt híd

Ungerska språket är för mig ett fascinerande mysterium. Sedan tidig ungdom har jag ett litet, mycket litet, ordförråd med skatter som ”három” (tre) och ”kék ház” (blått hus) som outplånliga sitter där i hjärnans gångar. Senare har jag lagt till några då och då och nu under dagarna med Gabriella i Budapest och dess närhet blev de kanske hundra. Dessutom lärde jag mig lite om vokalharmoni, ordbildning och en del annat. Och nu ska jag säga något konstigt: Samtidigt som jag fascineras av språket känner jag ett slags skräck för det, ett så oerhört främlingsskap att tanken liksom tappar fotfästet i vissa ögonblick. Jag vet att nästan inga av orden med säkerhet tillhör mig – utom möjligen de där första tio eller tolv – vid minsta omkastning eller borttappande av en enda bokstav är allt som skrivet i vatten.

En dag stod Gabriella och jag vid en oregelbundet formad vit minnessten. Någonstans mitt inne i texten läste jag ”öt híd”. Jag visste alltså redan att ”híd” betyder ”bro”, eftersom det finns så många broar i Budapest. Gabriella sa att ”öt” betyder fem och att den lilla sekvensen betyder ”fem broar” och så tillade hon något svindlande om att man på ungerska aldrig använder plural efter antal, ”eftersom man ju då redan vet att det är plural”. Jaha – jag drog efter andan och förstod logiken. ”Híd” heter annars ”hídak” i plural, fick jag veta. Och att det blir just ”ak” beror på vokalharmonin eller något ännu mer gåtfullt.

bild-78

Bron på bilden är bara en, men den är i alla fall en bro – Szabadság híd (Frihetsbron). Tidigare har jag alltid tyckt att ungerska ord är så långa, att de sträcker sig låga som långa band över vida slätter: Hódmezővásárhely… Nu upptäckte jag att de också kan vara mycket korta: tó, ut, új… Nu hör jag någon säga att man också kan säga sådana saker om många andra språk. Ja.

Vid synagogan i Budapest

Idag är det för varmt för att skriva den där stora texten om Budapest som jag hade tänkt, kanske blir den inte alls av, kanske blir det en rad mindre texter i stället.

I Budapest finns den största synagogan i Europa, den är också världens näststörsta. Jag lyckades inte fånga in hela med min ”kamera”, så jag valde en speciellt vacker vinkel.

bild1-78

Gabriella och jag gick runt den och på ena sidan upptäckte vi ett slags minnesträdgård med bilder på kända ungerska judar som mördats under nazismen. Flera av dem kände jag igen. Jag stannade särskilt hos Miklós Radnóti för jag har ju läst en del av hans dikter, men tyvärr finns de inte i min bokhylla här i Zagreb.

bild2-78

Men jag hittar två dikter i Ove Berglunds översättning bland mina anteckningar och jag väljer en av dem:

Natt

Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,

på väggen nära spindelnätet sover flugan,

det är tyst, i huset hörs inte ens musen,

gården sover, och på grenen sover duvan,

i kupan sover bina, och i rosen viveln,

sommaren sover i vart vetekorn, och elden

har gått till ro i månen, himlens kalla skiva.

I natten smyger hösten ut att stjäla.

Och så fick jag syn på minnesmärket över Antal Szerb just dagen efter att en vän till mig sagt att jag måste läsa hans Resa i månljus (översättning Maria Ortman). Så nu vet jag att det är säkert.

bild3-78

Återfärd

För några timmar sedan korsade jag Drava, gränsfloden mellan Ungern och Kroatien. Floden såg varm och trög ut genom det smutsiga fönstret.

bild-78

Hemresan var lika svettdrypande som ditresan, men tåget var både kortare och tommare och lustigt nog ännu långsammare, särskilt utmed Balaton. I min kupé var vi två, en medelålders zigenare och jag. Han försökte säga något till mig men jag svarade ”nem értem…” så det blev inget mer. Vi reste förresten bara tillsammans mellan Székesfehérvár och Nagykanizsa. I de andra kupéerna satt det engelska ungdomar, som bland annat mycket högröstat påstod att Kroatien ingår i Schengen. Jag sa ingenting om det. Jag tänkte på de gångna dagarna med Gabriella i Budapest och vid och i Velencei-tò och hemma hos hennes föräldrar i Érd. Intrycken rörde sig långsamt i huvudet på mig som stora fiskar, som med ens blev snabba när jag försökte hålla fast någon av dem eller ”sortera” dem. Men så fångade jag ändå in ett ögonblick från sista kvällen på en ”sportbar” på Margitsziget (Margaretaön) då Gabriella och jag plötsligt kände igen Luka Modrić på den ena tv-skärmen och ropade ”Modrić” i kör och kände oss väldigt kroatiska.

Medan landskapet rullade fram och jag kände svetten rinna över ansikte och rygg gick jag igenom mina ”hundra” ungerska ord. Ett av dem är ”disno” (gris), ett annat är ”szabadság” (frihet). Ja, jag kan annat mer användbart också eller nej, förresten ”gris” och ”frihet” är nog så användbara när man behöver dem.

Och nu sitter jag här i balkongrummet på Hvarska 10 igen och undrar om kvällssvalkan ska komma någon gång. Svetten klibbar och natten är svart.

Tomater i Érd

Igår tog Gabriella och jag tåget till staden Érd för att hälsa på hennes föräldrar och hjälpa till vid tomatsåstillverkningen, som är en verkligt stor sak. Nå, vi kom till Érd, köpte några tårtbitar på ett konditori nära stationen och så började vi gå. Érd är brett och stort, ett slags förvuxen by med mycket grönt och rejäla avstånd mellan husen. Gèza och Margit bor vid en lugn gata som när Gabriella var liten var en byväg, som grisen en gång smet längs. Vi blev ivrigt välkomnade av det gamla paret och snart satt vi bänkade runt bordet en halvtrappa under köket och åt pörkölt med hemgjorda nudlar. Samtalet gick mycket via Gabriella men Margit plockade plötsligt fram ”der Fuchs hat die Gans genommen” ur sin tyska vokabulär och Gèza provade olika språk: ”I love you, och liebe dich” eller ”Ende, fine, konjets”. Samtalet löpte fint och smidigt insvept i det där speciella ungerska lugnet, som kanske bara finns i min fantasi och som jag förbinder med den där ungerska tidskänslan som gör att man för evigt är fast i nuet. Och maten var mycket god och verkligen allt igenom riktigt.

Sedan började arbetet med tomaterna. Gabriella tvättade dem i trädgården och Gèza bar in dem i hinkar och Margit och jag skar dem. Margit gav spännande och föränderliga anvisningar om hur tomaterna skulle skäras och jag kämpade på för att följa dem.

bild1

Ja, och då och då bytte vi arbetsuppgifter. Ibland sjöng Gabriella och Margit en stump. Och när alla tomater var skurna, eller snarare lite innan dess, började kokandet i en jättelik gryta.

bild2-76

Timmarna gick. Gèza skämtade och Gabriella förklarade vitsarna för mig, de flesta förblev obegripliga men förlorade ingen rolighet för det. Efter första kokningen kom passerandet som blev ett rätt tungt och svettigt arbete och sedan kom den andra kokningen. Ett tag levde vi i spänning om ifall grytan skulle rymma allt. Det gjorde den, men utan marginaler.

bild3-78

Efter kokningen skålade vi med pálinka gjord på aprikoser, hemgjord förstås. Mycket stark och smakrik. Egészségre!

bild4

Men där var det inte slut med tomatkampen. Det sista steget som består i att fylla allt på flaskor är inte heller den enklaste, för såsen måste fyllas på flaskorna medan den ännu är het och utan att spräcka flaskorna. Vi upptäckte dessutom plötsligt – men med en lugn plötslighet – att vi hade för få flaskor, så Gabi och jag fick ”städdricka” ur det sista ur en vinflaska och sedan jagade vi ytterligare flaskor och glasburkar i huset. Allt diskades minutiöst för påfyllningen. Tratten vandrade från flaska till flaska och Margit hällde en tesked av ett vitt pulver i varje. När flaskorna var fyllda rullade vi in dem fortfarande heta i tidningspapper och så ställde vi alla tätt tätt i en stor, obegripligt stor, gryta och tryckte ner ytterligare tidningspapper emellan flaskorna. Och så täcktes allt med flera lager handdukar, allt för att skapa en långsam avkylning. Ytterligare timmar hade gott. Ny pálinka.

Någon gång emellan i en paus mellan de långa förloppen visade Gèza mig runt i trädgården och jag fick äta druvor och välja ut persikor och jag fick se huset med maskinerna han fick eller fick köpa när fabriken han arbetat i hade stängt. Mysterium, men nu vet jag lite mer. Hunden Vilko följde oss överallt.

bild5-77

Efter allt satt vi alla på altanen och växlade märkliga ord.