Blogg

att bo just här

Dagen har varit vacker och jag har lite då och då stått i fönstret och känt att solens strålar nu värmer igen. Och jag har tänkt lite på att det är första gången på mycket länge som jag inte kommer att ha varit i Trieste i februari. Trieste har tre månader i min tillvaro: februari, juni och september. Under de månaderna är jag egentligen alltid där någon gång och ibland annars också, men februari-besöken brukar vara speciella för de har länge betytt resan till våren, för våren kommer dit tidigare än till Zagreb. Ofta är skillnaden obetydlig men den finns där eller brukar finnas där. Nu förlikar jag mig med att jag inte kan göra denna resa.

Vad har jag gjort idag, om jag tänker efter? Jag har sovit men utan rester av drömmar i minnet efteråt. Miki har varit och är hos Vesna och kommer inte förrän till kvällen. Allting har varit mycket stilla. Jag har läst dikter av Else Lasker-Schüler och tänkt på åren då jag alltid läste hennes dikter. Och jag har klivit hit och dit i mina översättningar av dem och gått runt i formuleringar och stämningar och flyttat på ord och vänt på uttryck och vänt tillbaka och runt igen. Ja, jag vet att man inte kan översätta poesi. Men det att man inte kan är inte något verkligt hinder för försök.

Någonstans i bakgrunden funderar jag på hur jag ska kunna skriva en text om Patrik Ouředníks Europeana. Hittills har jag inte lyckats hitta något bra grepp. Varje gång glider bokens innehåll eller det jag vill säga om den ifrån mig och ler sedan hånfullt över axeln och jag måste börja om. Och nu sjunker solen bakom husen i kanten av ”parken” och jag tänker att det är bra att bo just här.

1IMG_5292

En gammal tibetmatta

Sedan någon dag är jag tillbaka hos Else Lasker-Schüler och samtidigt rotar jag bland mina översättningar av hennes dikter och prövar nya grepp och vägar. Benbrottsundantagstillståndet ger absurt nog nya tankar. Och nu har jag tagit ett helt nytt steg och försöker mig på den oöversättliga, tätt knutna ”Ein alter Tibetteppich”. Nej, egentligen går det inte för spännramen är så trång, väven så in till minsta maska precis, och dikten samtidigt så helt perfekt, så skrämmande perfekt och ändå vild och fri på sin smala plats, att det inte går att ta den med sig till ett annat språks dimension. Men jag försöker ändå, för att sedan försöka på nytt och på nytt…

Ein alter Tibetteppich

Deine Seele, die die meine liebet,
Ist verwirkt mit ihr im Teppichtibet.

Strahl in Strahl, verliebte Farben,
Sterne, die sich himmellang umwarben.

Unsere Füße ruhen auf der Kostbarkeit,
Maschentausendabertausendweit.

Süßer Lamasohn auf Moschuspflanzenthron,
Wie lange küßt dein Mund den meinen wohl
Und Wang die Wange buntgeknüpfte Zeiten schon?

1. 2422111243

En gammal tibetmatta

Din själ som älskar min så högt,
Är med den förenad i vårt matt-Tibet.

Tråd vid tråd, färgsvall under kärleksnatt.
Stjärnor, famnande varandra himmelsvitt.

Våra fötter vilar på en dyrbar skatt,
Väft-i-varp-väft-i-varp tusenmilavitt.

Ljuvligaste lamason uppå din myskmalvtron,
Hur länge ligger nu din mun på min
Din kind mot min i brokigt skimmers timmar?

Dagen ligger där rund

Dagarna i tiden efter benbrottet liknar varandra, jag vet inte hur många de är eller vart de går. Ett slags lugn ligger över min boning, långa stunder är jag helt ensam, under andra har jag Miki här, vännerna kommer och går och med de närmaste fördjupas vänskapen. Det känns lite riskabelt att säga det, men jag tror att det är så. Riskabelt för att jag är så helt beroende, men kanske det uppstår något slags jämnvikt mellan svag och stark, mellan hjälpare och hjälpbehövande i sådana här stunder, stunder som sträcker sig över veckor, kanske månader. Jag rättar tentor, sätter betyg och sover och vilar och äter den mat jag får in i boet.

Idag var Christine här och det var just så roligt som det är när Christine är här. Hon arbetade på en romanöversättning, jag läste studentuppsatser och då och då utbytte vi tankar om det vi gjorde, gav varandra idéer, vände och vred på orden och uttrycken, skrattade och överbjöd varandra med formuleringar. Då och då tog hon Miki på en promenad ute i det på nytt smått vintriga. Och så hjälpte hon mig med lakanstvätten. Jag hade klarat att hänga upp örngotten innan hon kom, men lakanen var för svåra, så dem fick hon ta hand om. När kvällen kom var allt torrt och nu har jag en fantastisk renbäddad säng. Och maten vi åt hade Christine lagat hemma hos sig däruppe på berget. Vi pratade om livet, barndomen och om ord och sorg och olycka och om glädje. Efter maten fortsatte Christine sitt översättande och jag gick in i min läsning av Patrik Ouředníks märkliga bok Europeana. Då och då avbröt vi oss och varandra och funderade tillsammans över sådant som man kan fundera tillsammans över. När jag nu långt inne i kvällen tittar bakåt på dagen ser jag att den ligger där helt rund. Och Miki ligger svartkrullig och alldeles stilla på golvet. Om någon timme kommer Vesna och tar honom ut på dagens sista runda.

1IMG_5255

2IMG_5279

3IMG_5280

The wide brown land for me?

Kanske är det för att jag i dessa dagar lever i en alltför trång krets där tankarna aldrig luftas ut, kanske är det för att Coetzees röst är för betvingande eller för att mötet mellan en dikt som dyker upp i Merete Mazzarellas Den försiktiga resenären kolliderar så hårt med bilden av tillvaron på farmen i det sydafrikanska inlandet, där Coetzees huvudpersons dotter just blivit våldtagen av tre män. Ja, jag funderar alltså fortfarande över kolonialismen och närmare bestämt dess följder för kolonisatörernas ättlingar. Mazzarella citerar dikten ”My country” från 1904 av Dorothea Mackellar och säger om den att den ”trotsigt ställer det australiska landskapet mot det brittiska”. Så här lyder den andra och sista strofen:

I love a sunburnt country,
A land of sweeping plains,
Of ragged mountain ranges,
Of droughts and flooding rains.
I love her far horizons,
I love her jewel-sea,
Her beauty and her terror –
The wide brown land for me!

Mina tankar tränger sig på mig och jag läser om ett textställe i Coetzees Disgrace. Det handlar om ett samtal mellan far och dotter efter att dotterns farm blivit utsatt för en våldsam attack. Fadern, som själv blev bunden, slagen och bränd, försöker få dottern att tala om vad som hände henne under samma tid och han vill dessutom att hon ska polisanmäla det. Hon svarar:

”What happened to me is a purely private matter. In another time, in another place it might be held to be a public matter. But in this place, at this time, it is not.”

Och sedan frågar han: ”This place being what?”

Och hon svarar: ”This place being South Africa.”

Vad vill jag nu med detta? Jo, jag vill säga att i Sydafrika kan de vita inte säga ”The wide brown land for me!” eller i alla fall inte alls på samma självklara sätt som de vita i Australien kan göra det. Och varför är det så? Om kolonisationen går ända till slutet, tills de som först levde i landet inte längre finns eller är helt slagna, då känner kolonisatörernas ättlingar att de, utan att någon skugga faller över dem, kan säga att det här landet är mitt (och jag älskar det). I Sydafrika har de vita under lång tid våldfört sig på den ursprungliga befolkningen, men balansen mellan folken är en helt annan än den i Australien. Eller i Amerika för den delen. Och skillnaden har väl inte med moral att göra även om den förstås ändå har det på ett mer skruvat plan. Tanken svindlar och människan och hennes historia blir så skrämmande och så obegriplig.

1IMG_9358

Kolonialismen – drömmar och lösa tankar

Idag står allting stilla. Miki är hos Vesna och jag arbetar mycket långsamt – när jag inte sover. Sömnen faller över mig gång på gång som ett tungt täcke, veckat enligt något för mig okänt mönster. Jag drömmer långa slingrande drömmar som ibland låter sig drömmas om eller drömmas om. Ja, ni sätter accenten där ni vill, men helst på två olika ställen, om ni bryr er om vad jag menar. Jag drömmer om kolonialismen och det är föstås Coetzee och Disgrace som för mig dit men också Mazzarellas Den försiktiga resenären – på kryssningsfartyget Braemar finns en engelsman som med ett slags emfas kallar Zimbabwe för Sydrhodesia. Det är kolonialismens spår i Sydafrika och Australiens som ekar mot varandra i drömmen och minnet av böckerna. Under och i händelseförloppen i Disgrace finns ett stadigt pekande på de vita sydafrikanernas snara exodus eller utmönstring. Rörelsen går från inlandet ut mot kuststäderna.

1IMG_9369

I drömmarna ser jag skuggor av mina tankar om skuld, skuld för att man är född där man är född, skuld för vad fäderna gjort. Och så randas dessa tankar av underströmmar i Disgrace, de vita måste bort innan det görs för dem. Och i drömmen hör jag ord på afrikaans och som vaken undrar jag varför de låter mer koloniala än de engelska, när engelskan ändå är det utan jämförelse största kolonialspråket, så stort att det lyckats slingra sig ur den koloniala kappan. Och från dagarna i Kapstaden minns jag namn som Signal Hill och Company’s Garden. I någon av drömmarna frågar jag Coetzee varför han flyttade till Australien. Han svarar inte utan vrider på huvudet och vänder sig bort och jag vaknar och tänker att han är tryggare där, för i Australien är de vitas timme inte slagen, de ursprungliga är för få och för svaga, som i så många andra delar av den av européerna koloniserade världen. Och engelskan och spanskan är världsspråk som många måste lära sig.