Dagen har varit vacker och jag har lite då och då stått i fönstret och känt att solens strålar nu värmer igen. Och jag har tänkt lite på att det är första gången på mycket länge som jag inte kommer att ha varit i Trieste i februari. Trieste har tre månader i min tillvaro: februari, juni och september. Under de månaderna är jag egentligen alltid där någon gång och ibland annars också, men februari-besöken brukar vara speciella för de har länge betytt resan till våren, för våren kommer dit tidigare än till Zagreb. Ofta är skillnaden obetydlig men den finns där eller brukar finnas där. Nu förlikar jag mig med att jag inte kan göra denna resa.
Vad har jag gjort idag, om jag tänker efter? Jag har sovit men utan rester av drömmar i minnet efteråt. Miki har varit och är hos Vesna och kommer inte förrän till kvällen. Allting har varit mycket stilla. Jag har läst dikter av Else Lasker-Schüler och tänkt på åren då jag alltid läste hennes dikter. Och jag har klivit hit och dit i mina översättningar av dem och gått runt i formuleringar och stämningar och flyttat på ord och vänt på uttryck och vänt tillbaka och runt igen. Ja, jag vet att man inte kan översätta poesi. Men det att man inte kan är inte något verkligt hinder för försök.
Någonstans i bakgrunden funderar jag på hur jag ska kunna skriva en text om Patrik Ouředníks Europeana. Hittills har jag inte lyckats hitta något bra grepp. Varje gång glider bokens innehåll eller det jag vill säga om den ifrån mig och ler sedan hånfullt över axeln och jag måste börja om. Och nu sjunker solen bakom husen i kanten av ”parken” och jag tänker att det är bra att bo just här.
