En av orsakerna till att konstgjorda språk känns så otillräckliga och själlösa är att de saknar magiska element och magiska tomrum. Alex läser, som jag säkert har sagt mer än en gång, lingvistik i Padova och den här terminen har hon fått möjligheten att välja några extrakurser och hon har valt introduktioner i rumänska och ungerska. Just nu är det mest ungerska som hon berättar om för mig. Mycket handlar om de finsk-ugriska språkens historia, som är så okänd för mig och därför speciellt spännande. Igår skickade hon mig en bit av en sida i ett kapitel som handlar om räkneord.
Jag översätter stycket i mitten, det som vi pratade om. Ordet ”preariani” har jag översatt med ”fornarier” och det är kanske inte rätt. I alla fall ska det, så vitt jag förstår, beteckna ett slags föregångare till indoeuropéerna.
Det är ett utbrett fenomen att de primitiva folken tillskriver vissa räkneord magiska krafter. Det är till exempel vanligt att förbinda talet 7 med magi. Av den anledningen tabubeläggs detta räkneord ofta, vilket kan få till följd att det försvinner. Detta förklarar antagligen det faktum att ugrerna har lånat räkneordet 7 från fornarierna: ungerska ”hét”, voguliska ”sāt", ostjakiska ”tapət”<fornariska ”septä”. Det ungerska räkneordet ”tíz” (10) och det syrjänska och votiska ”das” är relativt sena iranska lån, som ersatt det ursprungliga ordet.
Kanske får man inte säga ”primitiva folk” på svenska idag, men det här är en översättning, så det får bli så. Jag tycker om alla de här namnen på folkslag jag inte känner till mer än just som namn. Och jag fascineras av hur de ursprungliga orden för talet ”sju” fått försvinna i dunklet. Och det är förstås de orden jag skulle vilja veta. Jag ser vägen in i det magiska, en väg som aldrig kan bli något annat än sin början.
