Idag blåser en vild och iskall ”bura” och även om himlen är så blå som en himmel kan bli och solen så klar som man kan önska, är det en kamp att gå ut och ”promenera”. Men om man biter ihop så går det och Miki har ju sin päls och sin sega kraft innanför denna päls, så han strävar framåt obekymrad och stark.
Längs Pašmanska hade vi sol hela tiden och också längs den namnlösa lilla vägen bredvid eller nedanför Slavonska. Jag såg en katt ligga och sola på en bädd av löv, kanske skyddade buskarna omkring mot vinden. Miki låtsades inte se den eller så var han så upptagen av annat att katten inte fanns för honom.
Vi gick förbi det hus som jag brukade kalla för ”Katthuset” på den tiden när det bodde ett gäng smutsvita katter där. Nu verkar ingen bo där och taket blir allt bräckligare och allt mer perforerat. Under de första åren här tror jag bara det fattades några tegelpannor. Bit för bit vittrar huset och ändå är det vackert. Det ser ut som jag tycker att hus ska göra.
På hemvägen mötte vi den gamle Žmegač, men inte heller den här gången vågade jag mig på att inleda det där samtalet: ”Verzeihung, sind Sie möglicherweise…” Buran blåste för hårt. Vi gick förbi varandra och jag såg att han som vanligt var stramt och värdigt klädd, idag i en brun kostym av ett tjockare tyg och i den handsklösa handen höll han sin portfölj. Det enda som bröt lite mot stilen var mössan han hade på huvudet – en eftergift åt vädret.