Blogg

Och sommaren har kommit till vår stad

Det är nu stillsamt varmt, kanske har sommaren tagit mark, kanske inte. Igår var det premiär för Miki och mig med Vesna på Cooltura, inte för vädret utan för att smittan nu tillåter även mig sådant. Och idag var det kanske trettio grader på eftermiddagen och Miki och jag drog benen efter oss på den promenaden, men på morgonen var vi ännu rätt livliga och Miki träffade nya eller halvnya hundvänner att springa lite med.

Lindblommorna har börjat fylla luften med sin doft och den kommer under en tid att bli allt starkare tills vi når det riktiga lindruset. Annars förde morgonen oss runt i de vanliga kvarteren.

Och tvätten torkade i solen också utanför de där svåra källarlägenheterna, som man i rikare länder kanske inte skulle kalla lägenheter. Jag undrar om inte Mikis underbara ”teta Katarina” bor i en sådan.

Miki och jag i Folka

De senaste dagarna har jag tagit med Miki på promenadrundor i Folnegovićevo Naselje – i folkmun Folka. Det ligger intill Sigečica i sydlig riktning, man går bara under Slavonska så är man där. Det har funnits tider då jag gått här ofta, först med Londi och sedan med Miki och med olika vänner. Och nu har vi börjat trava omkring här för att jag letar efter en plats att bo på. Ja, vi bor nu också, men jag är lite trött på hyran så nu letar jag efter något annat. Eller i alla fall så tror jag det. Det är lite svårt att veta när jag menar allvar. Kanske väljer jag de här vägarna bara för att det är behagligt att följa dem och för att ett och annat ännu är okänt för mig och för Miki också. Och jag tycker så mycket om de höga träden, lindar och popplar och vad det nu är.

Något jag också tycker om, och som också finns här hemmavid, är alla bänkarna och borden som finns i parkerna och längs vägarna. Särskilt de gamla grånade bänkarna är lockande att sätta sig på och Miki hittar sin solskugga.

När jag för en stund menar allvar med letandet har jag mina önskningar eller krav uppradade i huvudet: Det ska finnas mycket grönt omkring och helst många lövträd, lägenheten ska finnas i ett jordbävningssäkert hus, jag vill ha balkong om det blir nya pandemier och jag vill ha minst två rum, helst tre, ifall jag får besök från fjärran länder för längre tider.

Jag ser att det är lite mycket bilar, men det är det ju i städer, så det kanske inte går att undvika om vi inte ska hamna utanför staden. Och härifrån går man ju lätt ner till Sava och Savica-Šanci, som ju är eller har ett slags ”vildmark”.

En del av lägenheterna på bottenvåningen verkar ha ett slags små trädgårdar och tvätten kan man hänga ute ganska fritt. Det ser fint ut, fast det är möjligt att husen är lite slitna och det där med jordbävningssäkerhet måste jag i så fall kolla extra noga. Om det nu alls är här jag tänker bo. Jag ser inte många kaféer…

På hemvägen strax innan vi slinker genom tunneln under Slavonska får vi uppleva ett litet drama. Två katter pilar fram från under en bil och den ena försöker klösa till Miki på nosen. Jag drar snabbt Miki bakåt fastän han spjärnar emot och skäller till med hård röst. Katterna backar och den ena behåller sin krigarpose medan den andra ser lat och trevlig ut.

La miglior vita: Fulvio Tomizza

Efter en lång tid av långsamt läsande så har jag kommit till slutet av ”La miglior vita” av Fulvio Tomizza. Vet jag vad jag har läst? Kanske inte, för den här boken går bortom vetandet och talar till det undermedvetna om det alls talar till något med ”-vet-”.

Handlingen utspelar sig i den fattiga byn Radovani i Istriens inland och tiden den spänner över sträcker sig från början av 1900-talet till någonstans på 1970-talet. Detta går att säga utan att riskera att förvränga något och det går också att säga att huvudpersonen är Martin Crusich, och att han under sin tid som klockare (sagrestano) följer sju på varandra följande präster, utan att någon kan invända. Men sedan blir det svårare. Genom bokens knappt 300 sidor sänks läsaren (i alla fall den här) undan för undan ner i de olika personernas liv. Vi ser nöden och historiens gång, vi ser människorna i en by där man talar ett blandspråk mellan italienska och slaviska (ja, det går inte riktigt att säga att det är just kroatiska, även om det väl är närmast det) och där man inte är någon annanstans ifrån än från Radovani. Så länge man är under Dubbelmonarkin går detta och man vet nästan inte om att det finns ett sådant rike. Man lever bylivet, första världskriget tar en del av de unga männen och en för byborna obegriplig smittkoppsepidemi dödar många. Så kommer då fascismen och människorna tvingas att välja mellan att vara ”riktiga italienare” och tala ”riktig italienska” eller att lämna byn. Ingen från Radovani är ju egentligen just riktig italienare, men en del blir det och det kommer andra utifrån. Åren går och Tito kommer till makten i Jugoslavien och människorna i byn blir jugoslaver eller flyr. Och språket vrids om igen. Och människorna vänds mot varandra igen.

Mycket lite av detta med folkslag och språk sägs direkt i boken, vi är alldeles för nära de här människorna och för de flesta av dem är det viktigaste att klara sig, att överleva. Men på två ställen säger Tomizza något om det eller låter Martin tänka det. Jag väljer ett:

Erano figli e pronipoti di una gente che soltanto a partire dalla mia giovinezza aveva appreso di essere italiana o di essere slava e che poi un intrecciarsi di animosità e di istigazione, apertesi proprio con quella scoperta forzata, con quella scelta ugualmente imposta, aveva obbligato a riconfermare la prima fede oppure a smentirla.

(De var barn och barnbarnsbarn till ett folk som först vid tiden för min ungdom hade fått lära sig att de var italienare eller slaver och att sedan genom en härva av fiendskap och provokationer som uppstått just på grund av denna påtvingade upptäckt, av detta konstlade val hade tvingats att bekräfta sin första tro eller att förneka den.)

Titeln ”La miglior vita” (Det bästa livet) dyker upp som en formel på en rad ställen i boken, ja, när någon dör, för det bästa livet kommer efter döden.

Nej, det går inte att berätta vad som står i den här boken. Man ser små hus, ofta fallfärdiga, och en liten kyrka, man möter tålmodiga eller uppgivna människor, man ser glimtar av glädje, man ser stor nöd.

När jag läste dök ett minne uppe. För kanske sju eller åtta år sedan var jag med mina triestinska vänner Alessandra och Piero (båda med istriska rötter) i Salvore/Savudrija. Strax utanför byn finns ett litet värdshus som heter ”Luciana”. Vi bestämde oss för att äta där eftersom båda mina vänner känner ägaren och visste att det var bra där. Men nu till saken: medan vi åt hörde jag folk prata vid ett långt bord i ett angränsande rum. Jag lyssnade lite och försökte avgöra vilket språk de talade, men det gick inte. Ena stunden tyckte jag det var italienska, andra stunden att det var kroatiska. Eftersom jag är mycket nyfiken gjorde jag mig ett ärende in i rummet med långbordet. Nu hörde jag att några talade det ena språket och några det andra men alla hade samma tonfall.

Rosor längs vår väg

Kanske blommar i varje tid någon ros här längs våra gator, men just nu är blomningen så ymnig att jag ofta tänker på det. Jag tänker rakt ut ur huvudet: Vi går bland rosor. Miki tänker nog något annat.

Nya vinklar

Jag tänkte att jag skulle försöka råda bot på min närmast obegränsade enformighet när jag visar bilder från Mikis och mina promenader i våra kvarter. Fast i hemlighet tycker jag att det enahanda har sin charm. Men nu ska jag inte smita undan. På den första bilden ser ni en bit av Čiovska – det här är blicken bakåt, om jag ska tala om hur vi brukar gå. Längst borta vid soptunnan och bordet brukar vi ofta träffa Mikis ”teta Katarina”, hon som brukar kamma honom och bjuda honom på kattmat.

Den andra bilden är från Zlarinska. Den är tagen i vår gångriktning och Miki har just hittat ett ben att tugga på. Ett par hus nerför gatan bor Zora, Đurđica och Hajdi. Dem träffar vi bara ute numera i pandemins tid.

Den sista bilden visar en gatstump som kanske inte har något namn – eller måste den kanske det för att folk i husen ska kunna ha adresser? Jag står nog på Korčulanska när jag tar bilden och Miki är bredvid mig någonstans.