Blogg

Miki och jag återvänder hem

Bodil Z 2 kommentarer

Den 2 mars (förra året) var Mikis och min sista morgon i Brno. Vi gick vår vanliga runda upp på höjden ovanför Čápkova och jag tittade ännu en gång bort över staden mot Špilberk och katedralens dubbeltorn.

Sedan åt vi frukost och jag packade färdigt. Som avslutning gick jag ut och tog några sista bilder från Renés balkong.

Vi gick sedan tillsammans alla fem till stadshuset (eller vad det heter), där Alex och Rudolf skulle ha ett byråkratiskt möte med min fantastiska Brno-kollega Eliška som tolk. Federico följde Miki och mig till stationen och jag sa att han inte behövde vänta tills jag köpt biljetter och vi klivit på tåget. Efter det hände det sämsta på den dagen och jag har egentligen ingen lust att berätta om det, så det får bli en kort-version: Vi steg ovetande på ett tåg som bara tog med hundar i korg – railjet tror jag det hette, skulle vilja vara säker för att kunna undvika det för alltid! Nå, vi blev handgripligen avslängda och jag höll på att klappa ihop för tiden i Wien var inte särskilt väl tilltagen. I min förtvivlan ringde jag Federico som kom inom kort som en räddande ängel. Vi drack te tillsammans i en bar ovanför stationen och jag fick nytt mod av Federico. Sedan följde han mig till det enda tåg som jag hade en chans att hinna till min anslutning i Wien med (det går bara ett tåg om dagen mellan Wien och Zagreb). Det var ett tåg i České dráhys regi och där är man normal mot hundar. Federico vinkade av oss och var kvar tills tåget satte sig i rörelse. Och vi kom till Wien i tid och jag köpte biljetter och vi kom iväg. Egentligen minns jag ingenting av resan som sedan följde, men jag har en bild på Miki, där det står att han är i Leibnitz, alltså ganska nära slovenska gränsen.

Strax innan vi steg av i Zagreb tog jag en selfie på Miki och mig och skickade till ”barnen” i Brno.

Och så var vi framme och tog väl tvåans spårvagn ända hem. Minns inte, kanske bytte vi någonstans. Strax före halv tolv var vi hemma och vi var båda lättade över det.

PS Det otrevliga tågbolaget heter Regiojet.

Sista dagen i Brno – lite bilder

Bodil Z Lämna en kommentar

Men för ett år sedan var det också den 1 mars och inte enbart den 29 februari. Den dagen är full av bilder i min mobil, så jag måste välja. Det var också den sista hela dagen i Brno för Miki och mig, eftersom min termin började. Rudolf, Alex och Federico stannade en eller två dagar till.

Jag börjar med en middag på en liten behaglig restaurang dit Šárka och Marek hade bjudit oss. Var den ligger vet jag inte utom att det var nära hem till dem sedan när vi skulle dricka kaffe. Bilderna får tala för sig själva.

Bilden med Alex, Rudolf och mig i spegeln är tagen av Alex och kanske är den inte från den dagen, men det tänker jag inte bry mig om.

Slutbilden här är från vår sista kväll tillsammans och den är tagen i en restaurang strax under Špilberk dit vi gick flera gånger. Killgänget.

Ceremonin

Bodil Z Lämna en kommentar

Nej, den här dagen finns inte i år, men förra året var den en helt egen dag. Den 29 februari 2020.

Jag hittar ingen bild från vårt andra – eller tredje? – besök i krematoriet, men jag vet att det måste ha skett några dagar före den tjugonionde. Vi (Alex, Rudolf och jag) var där för att hämta urnan. Och vi fick ganska lätt ut den, men när vi försökte få veta något om en minneslund blev det stopp. Ingen talade något annat än tjeckiska och min övertydliga och långsamma kroatiska hjälpte lika lite som engelska. Efter ett tag verkade det som om det fanns en sådan men att det skulle ta ”lång tid” innan vi fick tillträde dit. Så kom en yngre man in, antagligen också för att hämta en urna, och jag tyckte han såg ut att tala engelska och det gjorde han också. Han ställde vår fråga och översatte svaret. Om två veckor eller tre kunde vi få komma till minneslunden och genomföra vår ceremoni. Vi tittade på varandra och bestämde oss för att göra på något ”annat sätt” och så gick vi ner från höjden till spårvagnshållplatsen och åkte hem med urnan och ställde den på golvet i skafferiet. Någon dag senare hade vi ”bestämt oss” för hur vi skulle göra. Det var ingen eller alla som föreslog det. Det skulle ske på kvällen i mörkret den 29. Den kvällen gick Rudolf, Alex, Miki och jag genom stan bort mot Svitava, den lilla floden som flyter förbi Renés barndomshem.

Vi kom till bron som för över floden, men vi tyckte att det var för ljust och för mycket bilar, så efter att ha korsat bron gick vi utmed flodens andra strand förbi huset och fram till nästa bro. Där var det mörkare. Vi gick ut till mitten och Rudolf skar upp urnans lock och Alexandra spred askan över vattnet. Det glittrade länge.

Den rätta sortens dödsfest

Bodil Z Lämna en kommentar

Kvällen den 28 februari var nog den bästa under hela vår tid i Brno förra året. Den blev något annat än sorg, begravning och ändlösa, slitsamma byråkratiska sysslor. Irina och Libor hade bjudit hem oss till sig och vi gick in till centrum, till Alfa-passagen, där de har sin lilla lägenhet. När vi kom in började Miki först visa sig stöddig mot Cyril, men nu var Cyril på hemmaplan, så det kom att gå enligt hans ”regler”. Vi satte oss tätt intill varandra i det lilla köket som ändå verkade vara det största rummet. Irina hade dukat upp rader av små matbitar, men viktigast var drycken eller dryckerna. Och Irina sa att vi på ryskt vis måste dricka upp allt. När jag tittade på flaskorna undrade jag om det var möjligt, men så tänkte jag: det blir som det blir. Och kvällen rullade fram in i natten. Vi pratade, skrattade och var allvarliga och så åt vi och vi drack mycket. Jag minns inget av vad vi sa men jag vet att Irina visade lite bilder på Cyril, på René och på sonen i Moskva. Libor skrattade mycket åt sin engelska som inte ville lyda honom, men egentligen gjorde det inget. Det var bara uppiggande och Irina sa att hon aldrig talat engelska förr, men att hon förstod. Ruset steg och hundarna rusade vilda omkring och lekte ”på en femöring”, hoppade rakt upp och svängde skickligt i luften. De enda bilder jag tog var på dem, men alla blev suddiga.

Det blev kanske verkligen så att vi drack upp allt, omöjligt att minnas och hemåt gick vi sedan i sicksack – jag tror det var mycket sent, fast egentligen vet jag inte. Bakom oss hade vi den rätta sortens ”dödsfest” och jag tror att René hade godkänt den.

Brno – ett ölställe med lekrum

Bodil Z Lämna en kommentar

Även denna dag – förra året i Brno – försöker jag rekonstruera med hjälp av mobilens bilder. Namnet på parken ett litet stycke nedanför Čápkova har jag glömt, men jag vet att Rudolf, Miki och jag var där med Šárka och hennes lille son Mareček och lekte lite. Det var rätt kallt och efter ett tag gick vi nerför en gata i riktning mot centrum. Vi stannade upp vid ett kafé/ölställe och Šárka sa att René ibland hade druckit kaffe med henne där under den sista tiden (ja, inte den allra sista), fast antagligen inte inne i lekrummet. Dit gick vi nu. Vi beställde öl och någon lämplig hälsosam dryck åt Mareček.

Snart var Mareček nere på golvet bland leksakerna och han hittade också några barn att leka med. Šárka skrattade och sa lite halvt på skämt: ”Snart behöver han mig inte mer. Han klarar sig själv.” Och så pratade vi lite om René och sedan om saker som vi hade framför oss att göra. Och så drack vi öl.

Efter en stund dök Alex upp och så småningom blev eftermiddagen till kväll.

Av en suddig bild i mobilen förstår jag att vi avslutade kvällen i vinbaren på Čápkova.