Blogg

Funderingar kring ett begrepp

”Katedralen är en långsträckt, treskeppig basilika med normalt tvärhus och långt kor, absid och tvärskeppskapell med absider. Muren artikuleras av tunna strävpelare som leder tanken till anglonormandiska byggnader. Även mycket annat i konceptionen pekar åt det hållet, exempelvis de två mäktiga, upptill pyramidformade tornen – ett för Italien helt främmande motiv, men som bland annat utmärker de kyrkor som Vilhelm Erövraren och hans hustru lät uppföra i Caen i Normandie. Mellan tornen samt mellan dem och tvärhuset har man infogat sydländska öppna sidogallerier. Fasaden, som daterar sig till 1240, ett sekel efter Rogers död, har skarpa och fina linjer, med motsättningar i färg och rena murvolymer och avslutas upptill med eleganta blindbågar, delvis inflätade i varandra, ett normandiskt motiv som vi återfinner på exempelvis Durhams katedral.”

Detta bland annat skriver Sture Linnér om katedralen i Cefalù i sin bok ”Sicilien – strövtåg i tiden och rummet” (1999). När jag första gången läste dessa rader, eller förresten hela kapitlet om katedralen, så skakade mig helt plötsligt en tanke: ”Tänk om ingen längre skulle veta något om denna byggnad eller om några byggnader alls från tidigare epoker! Vad skulle en besökare då se?” Han skulle inte se någonting särskilt, bara ett gammalt stenhus med alla möjliga besynnerliga prång och diverse gåtfulla dekorationer. Kanske skulle han i förbigående gissa lite kring det han såg eller så skulle han nöja sig med att njuta av svalkan från stenväggarna…

I ”Il libraio di Selinunte” (2004) berättar Roberto Vecchioni historien om en man som liksom från ingenstans dyker upp i en liten siciliansk stad och där öppnar en bokhandel. Det uppseendeväckande med denne bokhandlare är att han inte säljer böcker utan i stället tillbringar han sin tid med högläsning av litteraturens klassiker. Stadens befolkning ignorerar honom till en början, men undan för undan stiger irritationen över mannen och hans underliga vanor – att han dessutom har ett ovanligt frånstötande utseende gör dem inte mer vänligt inställda. Till slut sätter någon eld på bokhandeln och bokhandlaren omkommer förmodligen i lågorna – i alla fall ser man honom aldrig mer. Efter branden händer något märkligt i staden: Människorna förlorar sitt språk och de mister kontakten med det förflutna och med idéernas värld. Deras liv kommer från den stunden att cirkla runt den mest elementära och primitiva behovstillfredsställelse – de upphör att vara människor i egentlig mening. Men det finns ett undantag, en pojke som i hemlighet kväll efter kväll smugit sig in i bokhandeln för att lyssna till främlingens högläsning. Hos pojken stannar orden och deras mening kvar och det är också han som berättar historien. Han vandrar omkring bland lämningarna från de grekiska templen där antikens Selinunte legat och där den moderna småstaden nu ligger. Så här beskriver han katastrofen:

”Meningen med vårt förflutna försvann, ingen förstod längre vad som förband oss med våra kyrkor, statyerna eller templen. Guiderna vaknade på morgnarna och frågade sig vilka Herkules, Pallas Atena eller Zeus kunde ha varit; de strövade omkring bland ruinerna och tyckte att de såg spännande och pittoreska ut, men samtidigt var dessa för dem både oförklarliga och meningslösa.”

Jag är inte helt säker på om Vecchioni får ihop sin historia på alla punkter, men kanske är inte det så viktigt. Han har skrivit ett slags allegori över vad som händer när människorna i ett samhälle upphör att intressera sig för idéernas värld, för kulturen och språken, ja, allt det som hör humanvetenskaperna till. Den värld som uppstår i tomrummet efter kulturen är ett samhälle som inte har några andra dimensioner än de rent nyttobetonade eller praktiska. Är det kanske denna typ av samhälle som allt oftare – möjligen i ett slags undermedveten desperation – benämns ”kunskapssamhället”?

Det har klagats en del på den nya svenska lärarutbildningen under de senaste månaderna. En invändning mot den är att kurser i hur man lär barn läsa inte är obligatoriska för blivande lärare för barn i de första klasserna i grundskolan. Ett annat klagomål har gällt praktiken, den har många gånger i för liten utsträckning varit förlagd till de stadier där de blivande lärarna så småningom kommer att undervisa.

Jag väntar hela tiden på att man äntligen ska börja prata om den allra största bristen i den nya utbildningen, nämligen att de nya lärarna inte får tillräckliga ämneskunskaper med sig från sina studier. Det går aldrig att komma ifrån att man inte kan undervisa i något man inte själv har kunskap om, hur skicklig pedagog man än är. Eftersom språk är mitt område, ska jag ta ett exempel på försämringarna i lärarutbildningen just från språklärarutbildningen: Tidigare krävdes det 60p i ett språk för att man skulle få undervisa på gymnasiet och 40p för grundskolan. (I och för sig inte några speciellt höga krav.) I den nya lärarutbildningen är siffrorna desamma, men innehållet har delvis tömts ut. 5p av varje 20-poängskurs ska användas till praktik och till undervisning i didaktik, denna sker oftast inte på det språk som studeras. Följden blir att studenter som läser 60p i till exempel franska i praktiken bara har 45p i språket, övriga 15p går åt för att tala om hur de ska använda dessa (begränsade) kunskaper i undervisningen eller för att bara titta på hur undervisningen kan gå till. Till saken hör att det ingår tre terminer i allmänt pedagogiska ämnen i lärarutbildningen. Det skulle inte vara något större praktiskt problem att förlägga ämnesdidaktiken hit och ämneskunskaperna skulle slippa naggas eller krympas. Problemet är ideologiskt – man FÅR inte använda tid från detta allmänpedagogiska område till ämnesdidaktik, eftersom alla lärare ska ha tre terminers gemensam utblidning oberoende av om de sedan ska undervisa på gymnasiet eller i förskolan.

Under den tid jag undervisade blivande lärare i tyska på en svensk högskola gjorde jag motstånd mot det här och försökte att genomföra lika avancerade kurser i ämnet för lärarstudenter som för andra studenter. För att det ämnesdidaktiska inte helt skulle falla bort, så integrerade jag det i det övriga stoffet. (Till saken hör att studenterna inom det så kallade allmänna området fick viss begränsad undervisning i allmän språkdidaktik, men det fick inte inriktas på något specifikt språk.) Detta tilltag bestraffades av ansvariga för lärarutbildningen på högskolan. Jag ska här inte gå in på hur; jag vill med detta bara peka på hur svårt det är att rucka på de här förhållandena, även om de är till stor nackdel både för elever och lärare i grundskola och gymnasium.