Blogg

Först av allt vill jag tacka er som deltagit i samtalet kring ordet ”sentimental” under gårdagens rubrik ”Semantiskt talko”. För att inte allt ska rinna ut i sanden, så försöker jag göra en sammanställning av huvudtankarna här:

Först en definition från en engelsk etymologisk ordbok: A vogue word with wide application mid-18c., commonly “a thought colored by or proceeding from emotion” (1762), especially as expressed in literature or art. The 17c. sense is preserved in phrases such as my sentiments exactly. At first without pejorative connotations; meaning “having too much sentiment” had emerged by 1793 (sentimentalist).

Varför har ”sentimental” blivit ett ord med pejorativ laddning?

Den socio-ekonomiska ställningen har betydelse för vad man kan/kunde vara sentimental om: Det är/var lättare att längta tillbaka till gångna tiderna om förhållandena under de gångna tiderna inte var alltför knapra och svåra – fast ibland kan man ändå vara sentimental/skriva sentimentalt om lidanden och svåra tider.

Realismens förhållande till begreppet ”sentimental” – var det under denna epok den negativa klangen föddes?

Hur förhåller sig materialismens och industrialismens idéer och praktik till känslouttryck och går det möjligen att i dessa spåra uppkomsten av den negativa klangen i ordet ”sentimental”?

Har det samhälle vi lever i idag har behov av att få kontroll över starka känslor genom att döma ut vissa av dessa som sentimentalitet?

Kan sentimentalitet ha med känslomässigt hyckleri att göra?

Sentimentalitet är besläktat med nostalgi.

Vad betyder "sentimental" i den gamla jazzhiten ”Sentimental Journey”?

Är sentimentalitet en längtan efter det som var eller snarare efter hur något kunde ha varit?

Det råder ett slags motsatsförhållande mellan begreppen ”sentimental” och ”rationell”.

Vi är alla sentimentala – det är en ”obotlig farsot” som följer oss genom livet. Det går inte att frigöra sig ifrån den.

I denna sammanfattning saknas det naturligtvis en del och kanske har jag någonstans snedvridit någons tanke – i så fall ber jag er att rätta mig.

Under diskussionen kom det också upp ett förslag om ett annat ord vi skulle kunna undersöka, nämligen ordet ”tolerans”. Jag tänker ta upp det inom den närmaste veckan, så den som vill kan börja fundera. Samtalet om ”sentimental” behöver inte ses som avslutat – fyll gärna i med sådant ni tycker saknas. Än en gång: Tack till er som medverkat!

Där har vi det märkliga ordet igen. Här finns en mer genomtänkt definition på det än den jag gav sist.

Till saken: Jag har funderat lite på om det inte går att bredda eller fördjupa detta intressanta medium åt ett annat håll än de hittills testade. I allt detta skrivande – och naturligtvis också i tal – är ords betydelse och värdeladdning av stor betydelse och jag föreslår här ett litet försökssamarbete kring definitioner av vissa problematiska ord. Vi skulle till exempel kunna börja med ordet ”sentimental”: Vad exakt betyder ordet och hur ser det ut med ordets laddning? Några exempel på sentimentala texter kanske också skulle passa in.

Hur har jag då tänkt mig att det här ska gå till? Jo, de som tycker det är intressant postar sina definitioner och kommentarer hit och sedan undersöker vi tillsammans styrka och svaghet i varje definition. Sedan föreslår någon ett annat ord för dissektion. Vi kan också gärna flytta arbetsplatsen från min blogg till en annan efter några rundor eller så kan man multiplicera platserna på olika sätt.

Ett sådant här samarbete skulle kunna ha två mål: det första är naturligtvis att arbeta fram ett förråd av genomtänkta och nära nog heltäckande orddefinitioner – en encyklopedia blogistica – det andra är ett slags metamål, som består i att ta reda på hur man kan utveckla ytterligare samarbetsformer mellan människor i den här sfären.

Förslag på andra ord och begrepp vi kan diskutera:
postmodern
rasism
upplysning-romantik (kanske dessa båda i ett sammanhang)
arbete
kunskapssamhället

Detta skulle skilja sig från ett diskussionsforum på det sättet att någon tar vara på resultaten och håller dem tillgängliga för andra över tiden.

-Om man kan tyska och har lite fantasi, så förstår man jiddisch, åtminstone det mesta, hörde jag en gång någon säga. Ja, det verkade väl vara sant, för jag hade faktiskt något år tidigare lyckats läsa några gamla sångtexter på jiddisch som jag hittat instuckna emellan bladen i en bok om orientmattor på ett antikvariat.

-Jag tänker försöka läsa Singer på originalspråk, sade jag.

Dagen därpå gick jag in på en av Stockholms större bokhandlar. – Har ni böcker av Singer på jiddisch? – Ja, ett ögonblick. Strax var mannen tillbaka med en tjock inbunden bok. Han räckte mig den. Jag tog emot den med båda händer, den var tung. Försiktigt slog jag upp den någonstans i mitten. Framför mina häpna ögon vällde ett myller av obegripliga tecken fram – hebreiska bokstäver. – Jag har redan läst den, mumlade jag otydligt och slog hastigt igen boken, så att det inte skulle märkas om jag hållit den uppochner eller bakochfram.

Skamsen smet jag ut på gatan. – Javisst, så var det ju: Jiddisch skrivs vanligen med hebreiska bokstäver – med bokstäver som harpor, skrev en gång Else Lasker-Schüler i en av sina dikter…