Blogg

Litteraturlök

Ibland hittar jag glömda saker i bokhyllorna här i huset, saker som blir som nya för att de ett tag liksom inte har funnits. Saker jag hittar i bokhyllorna är oftast böcker och den sak jag hittade nyss är väl på sätt och vis också en bok – en minikatalog, en litterär lök. Den heter Zwiebel och är det tyska förlaget Wagenbachs katalog för 1995/96, lite större än en stor handflata:

Zwiebel

Först kommer en inledning av Klaus Wagenbach som bär titeln ”Fünf kurze Bemerkungen zur Zukunft des Verlages” (Fem korta anmärkningar om förlagets framtid). I slutet av denna vänder sig KW till förlagets vänner och ber dessa att låta förlaget ”som nödvärn” få en notis om bokhandlar där förlagets böcker är väl representerade (ett sextiotal titlar skulle räcka).

Varför ”som nödvärn”? Många bokhandlar – däribland tyvärr också mycket stora – inskränker i ökande grad sitt utbud av titlar till lättsålda varor, dessa förvisso i massvis av exemplar för att med överflödet på hyllorna dölja tomheten i huvudena.

I nästa ”Zwiebel” publicerar vi namnen på de bokhandlar som Ni har skickat in, för att ge förlagets vänner en orienteringshjälp.

Den lilla boken innehåller dels en lista över förlagets tillgänliga böcker, dels – och det är det som fyller större delen av sidorna – utdrag ur alla nyutkomna böcker. Jag ser att en mängd moderna italienska klassiker i tysk översättning finns representerade: Leonardo Sciascia, Lampedusa, Moravia, Pasolini, Natalia Ginzburg för att nämna några.

Jag tittar lite på utdraget ur Natalia Ginzburgs ”La vita immaginaria” (1974). Utdraget bär den tyska titeln ”Die Frauen” och det börjar så här i min översättning:

Förr vad det självklart vad man väntade sig av kvinnor när de blev gamla. Man väntade sig av dem att de skulle åldras i ro, lugnt, och i stillhet gå en stilla halvskugga till mötes. Nu förväntas det av kvinnorna att de förblir unga så länge som möjligt. Man väntar sig av dem att de ska vara slanka, friska, företagsamma och robusta. Men samtidigt väntar man av dem att de snabbt ska försvinna, eftersom det inte finns någon plats i världen för gamla kvinnor, som visserligen är friska och robusta, starka som tjurar, men ändå gamla, alltså motsatsen till flickor.

Fortsättningen är inte mindre intressant, men jag nöjer mig så här, kanske finns ”La vita immaginaria” på svenska.

Ett blad i löken är hämtade ur Anna Pouzorovás bok om sin tid som guvernant i Kafkas barndomshem. Hon undervisade Franz’ tre systrar Gabriela, Valerie och Ottla och iakttog Franz:

När Franz kom till oss i köket blev både jag själv och kokerskan Fanny glada. Den unge herrn var inte fylld av några billiga leenden eller pladder. Hans glada blick var också samtidigt allvarlig. Han frågade hur vi kände oss och om vi hade mycket att göra. Fanny beklagade sig ibland över att hon hade blivit utskälld av herrn. Franz nickade bara med huvudet; det låg mer förståelse för personalen i detta än vad vi fick från någon annan i familjen.

Johannes Bobrowski finns också representerad på några sidor, det handlar om ett utdrag ur ”Mäusefest und andere Erzählungen”. Jag översätter några rader ur texten:

I Allenburg eller kanske inte i Allenburg fanns det ett äkta par, han skelade, hon skelade, de båda såg varandra aldrig. Men de höll ihop, genom den hårda tiden fjorton till arton, och dog tillsammans, tjugofyra. Det menar jag.

Här finns texter av Ruth Klüger och Boris Vian. Och så finns det dikter av Erich Fried; den här här till exempel:

Du liebe Zeit

Da habe ich einen gehört
wie er seufzte: ”Du liebe Zeit!”

Was heißt da ”Du liebe Zeit!”?
”Du unliebe Zeit!”, muß es heißen

”Du ungeliebte Zeit!”
von dieser Unzeit, in der wir

leben müssen. Und doch
Sie ist unsere einzige Zeit

Unsere Lebenszeit
Und wenn wir das Leben lieben

können wir nicht ganz lieblos
gegen diese unsere Zeit sein

Wir müssen sie ja nicht genau so
lassen, wie sie uns traf

En fullvärdig lök…

Erich Fried: Was es ist

![Erich Fried](/wp-content/fr6_342_500.jpg @alignright)Igår blev det kanske för melankoliskt här under pausträdet så idag söker jag mig ett annat spår. Ni får ”Was es ist” av Erich Fried att läsa. Den är språkligt så enkel att en översättning väl är onödig. Den skulle bli nästan exakt likadan på svenska. Lika tätt knuten och lika halsbrytande modig.

Es ist Unsinn
sagt die Vernunft
Es ist was es ist
sagt die Liebe

Es ist Unglück
sagt die Berechnung
Es ist nichts als Schmerz
sagt die Angst
Es ist aussichtslos
sagt die Einsicht
Es ist was es ist
sagt die Liebe

Es ist lächerlich
sagt der Stolz
Es ist leichtsinnig
sagt die Vorsicht
Es ist unmöglich
sagt die Erfahrung
Es ist was es ist
sagt die Liebe

Paul Verlaine: Chanson d’automne

![Verlaine](/wp-content/verl0.jpg @alignright)Nej, jag tror inte att det är höst, men plötsligt återfann jag en dikt som jag i många år bevarat som ett gäckande och oändligt vackert ljudminne utan att egentligen kunna få tag i själva orden. En gång hörde jag någon läsa den här dikten så perfekt att jag aldrig mer kunde befria mig ifrån de trånande å-ljuden, nasalerna och den smygande bindande rytmen. Det är Paul Verlaines ”Chanson d’automne”:

Les sanglots longs
Des violons
De l’automne
Blessent mon coeur
D’une langueur
Monotone.

Tout suffocant
Et blême, quand
Sonne l’heure,
Je me souviens
Des jours anciens
Et je pleure;

Et je m’en vais
Au vent mauvais
Qui m’emporte
Deçà, delà
Pareil à la
Feuille morte.

Nu när jag vet så hittar jag också utan svårighet Erik Blombergs tolkning av den. ”Sång om hösten” låter han den heta:

Trånande lång
fiolernas sång
av höst som klagar
sårar mitt bröst
med sin röst
av döende dagar.

Blek som på bår,
då timmen slår
minnes jag åter
allt det som var
i flydda dar,
och jag gråter.

Och bort jag går,
i blåst som slår
jag bärs åstad
än hit, än dit,
liksom ett dött,
förvissnat blad.

Ada Negri igen

Kanske minns några av er att jag skrev lite om den italienska poeten Ada Negri (1870-1945) någon gång förra sommaren. Det var Klara Johanson som först visade mig henne. Innan dess var Ada Negri inte mycket mer än ett namn för mig. Om någon vill titta så leder de här länkarna till:

Klara Johanson om Ada Negri

Några dikter av Ada Negri + mina försöksöversättningar.

Ada Negri

Förra sommaren när jag var i Italien köpte jag två sammanställningar av dikter ur ett flertal diktsamlingar av henne, men jag lyckades inte hitta någon komplett. I alla fall verkar hon vara på väg tillbaka in i den erkända italienska litteraturen efter att ha varit bortglömd eller förträngd sedan andra världskrigets slut. Efter att som ung ha kallats för ”la vergine rossa” kom hon senare att få namnet ”la musa fascista” och det förde till tystnaden om henne. Hur mycket av de här ideologiska dräkterna som är sanning har jag svårt att avgöra. Jag ser bara att många av hennes dikter handlar om nöd och umbäranden, om systerskap, om kvinnan och lidandet, om den kvinnliga konstnärens ställning i en värld av män.

Den här gången har jag valt dikten ”L’orgoglio” (Stoltheten) och som omväxling tänker jag inte försöka mig på att ge en översättning av den utan jag vill bara kommentera den lite liksom från sidan eller från botten.

L’orgoglio

Soffri in silenzio. Non chiamar nessuno
a numerar le lacrime degli occhi
tuoi. Sia pure grave il colpo che ti tocchi,
chieder coraggio ad altri è inopportuno.

Conta nel tuo segreto ad uno ad uno,
se vuoi, curva e prostrata sui ginocchi,
i singhiozzi del cor – ma non trabocchi
la piena mai, per la pietà d’alcuno.

È un’orribile cosa esser compianti.
Conquista in te, con la tua forza sola
di volontà, l’oblio del tuo cordoglio.

T’insegnerò, per disseccare i pianti
fiacchi e cangiarli in riso entro la gola,
un peccato magnifico: l’orgoglio.

Ada talar här till någon, kanske en syster. Hon säger till henne att bära smärtan ensam att inte be om medkänsla. Räkna gärna dina tårar och snyfningar, men låt ingen veta det. Stäng in smärtan i dig själv. Att vara ett offer för medlidande är ohyggligt.

Och i slutstrofen säger hon: Jag vill lära dig att förvandla den matta gråten till skratt. Jag vill visa dig en praktfull synd: stoltheten.

Omaggio a Bengt Holmqvist: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler!

När regnet föll igår eftermiddag satt jag i köket och tittade ut på gatan. Plötsligt hörde jag en röst från det förflutna. Det var Bengt Holmqvist jag hörde tala och det han sa var något han aldrig sagt direkt till mig, men hans ord träffade mig för alltid. En sådan obetvinglig logik har jag sällan stött på – kanske aldrig.

En tid för lite mer än tjugofem år sedan bodde jag i andra hand i en ganska förkommen lägenhet på Alströmergatan i Stockholm. Jag kallade lägenheten det ”van-der-Speckska paläet” efter innehavaren av förstahandskontraktet. Mitt emot låg/ligger en liten judisk kyrkogård omgiven av höga järnstaket. En gång klättrade jag över det tillsammans med en man – vi gick omkring lite bland gravstenarna som också de verkade vara på väg genom det höga gräset.

En dag fick jag av min goda vän Tove, Bengt H:s dotter, höra att en viss stockholmspoet behövde en lägenhet för att vara ostörd och skriva i under någon månad – en stockholmspoet som kände Bengt. Jag var som så ofta annars just på väg till Italien så jag sa: Han kan låna min. Poeten i fråga kom dit och besåg lägenheten – jag tror inte att jag var med utan att jag bara lånade ut nyckeln. I alla fall sa han efteråt något nedsättande om den och tackade nej. Den var inget för honom. Då sa Bengt med ett strängt och liksom uppfordrande tonfall: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler!

Det var de orden jag hörde i eftermiddagsregnet igår: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler.