Jag har placerat det här inlägget i kategorin ”politik”, men hade jag haft kategorin ”absurditeter” hade den kanske passat bättre där. På bilden här under ser ni en åldrad diktator som bläddrar eller läser i sitt husorgan ”Juventud rebelde” (Rebellisk ungdom). Han är klädd i en tröja som på ett dagisaktigt sätt är märkt med hans namn. Tröjan är av märket Adidas.
Jag mediterar över ordet ”limbo”, som gång på gång har hamnat i min väg på sista tiden. Själva klangen i ordet är tilltalande: harmonisk med en lätt magi över sig, ordet sjunger och studsar liksom i huvudet på mig: limbo, limbo, limbo…
Vad betyder det då? Det betyder ”varken himmel eller helvete”. Svaret är som början till nya frågor – vad är himmel, vad är helvete? Himlen är dit man vill komma eller dit man ska vilja komma, fast himlen går inte föreställa sig och inte går den att beskriva. Och helvetet, ja, dit vill man inte, eller hur? Kanske är det lite lättare att föreställa sig helvetet än himlen och visst beskrivs helvetet mycket oftare och uttrycksfullare – tänk bara på ”Divina Commmedia”! Nog är det väl ”Inferno” som läses och som intresserar (tänk bara på femte sången om Paolo och Francesca!) – ”Purgatorio” och ”Paradiso” ligger långt efter där. Purgatorio eller skärselden är det då besläktat med limbo? Det ligger ju emellan himmel och helvete, men nej, med limbo har skärselden ingen likhet. Skärselden för till himlen, den är ett slags väg, en knagglig väg men en väg. Limbo är något annat, limbo för ingenstans. Är limbo ett tomrum? Eller tomhet? Ett icke-vara? Om man säger att man befinner sig i limbo, vad menar man då? Limbo är en plats där man inte vill vara, limbo är ett tillstånd man inte vill befinna sig i. Är limbo ett slags helvete utan konkreta plågor? Är limbo frånvaron av allt?
Jag har läst vidare i Stig Dagermans ”Tysk höst” och nu är det bara något enda kapitel kvar. Mycket har gripit och en hel del har skakat mig, men inget ställe har gjort så stark intryck på mig som det första stycket i ”Genom de hängdas skog”. Detta lilla stycke utgör en fulländad helhet, det är en pärla utan minsta rispa. Det är som ett ödesdrama, där vi redan från början vet allt som kommer att ske, men ändå hungrigt och liksom fastnaglade i andlös spänning matar in rad efter rad i oss, fulla av sorgsen skräck inför det som berättas, fulla av beundran inför berättelsens strama perfektion – som märkligt nog är innesluten i en aura av mildhet:
Snabbare än allt annat slickar skogarna sina sår. Här och där står visserligen en arbetslös kanon mellan ekarna med ett brutet rör, som skamset och buttert glor ner i marken. Skalen efter små brunna bilar ligger nedanför slänterna som jättestora konservburkar. Slarviga jättecampare har varit i farten i dessa de mest ambitiöst välordnade av alla världens skogar. Men ändå har kriget kryssat skonsamt mellan träden och genom de små byarna, som bara upplevde bombanfallen mot storstäderna som röda norrsken om nätterna och kände grunden skaka och hörde dörrar och fönster slå. Något enstaka hus strök väl med av misstag, och dit är byns tragedi koncentrerad. I den lilla byn vid Weser var det en tandläkares hus som blev träffat en vårmorgon mitt under mottagningen, och doktorn, sköterskan och alla de trettio patienterna dödades. Men ute i trädgården gick en man fram och tillbaka och väntade medan hans dotter fick en tand utdragen inne i huset, och i väntrummet satt mannens hustru och mor, som också hade följt flickan till tandläkaren för att hon inte skulle känna sig ängslig. Mannen undkom som genom ett mirakel, men hela hans familj gick förlorad, och nu går han sedan ett par år omkring i byn som en det andra världskrigets vandrande minnessten – den över det första världskriget står i en liten lund mellan Wesers strand och det första huset och är fortfarande byns stolthet.
I gårdagens SvD läste jag en intressant artikel av Ebba Witt-Brattström under rubriken ”Bristen på bildning gör alla till förlorare”. Eftersom jag i mycket delar Witt-Brattströms åsikter i den här frågan vill jag göra mig till en mikro-megafon för hennes ord här.
Balanserande på gränsen mellan ironi och uppriktighet talar Witt-Brattström inledningsvis om att hon älskar Sverige för dess paradoxer och besynnerligheter. Sedan ger hon oss några exempel på underligheter:
Här finns ett rikt och varierat huvudspråk som man inte vill "tvinga på" sina invandrade medborgare, här finns en intressant litteraturhistoria som man inte för död och pina vill lära ut i skolorna, här finns en kulturdemokratisk tradition som mörkats.
I stället täcker i dag begreppet kultur allt och inget: spektakulära utspel av typen nytt operahus till Stockholm (vi har ett fint redan!), KK-stiftelsens "tillväxtmodell för upplevelseindustrin", sill och nubbe till midsommar eller slumpvisa satsningar på resurssvaga (barn, strulungdomar, de "mångkulturella").
Hon går sedan vidare med att berätta om de tankar och associationer hon fick genom den publik hon mötte, då hon på 1990-talet föreläste om Moa Martinson på äldreboenden (nej, det här ordet sitter allt konstigt i munnen – "äldreboende", men man kan kanske inte säga "ålderdomshem" längre? Eller är det något annat?):
Där återfann jag den kulturpublik som jag hade talat för tio-tjugo år tidigare i regi av folkbildningsförbund och bibliotek i landet.
Det hör till den svenska paradoxen att det jag då lärde mig av det socialdemokratiska folkhemmets bildade arbeterskor och arbetare är exakt vad jag nu hoppas skall väckas till liv av en borgerlig kulturpolitik, nämligen idén om medborgerlig bildning för alla. Det förutsätter respekt för varje individs utvecklingspotential, vilket är motsatsen till dagens kulturradikalism som på oklara grunder utgår ifrån att nysvenskar som kommer från andra sidan jordklotet inte har organ eller behov av att fatta vare sig svensk eller västerländsk kultur.
Om sina förväntningar/förhoppningar på/om vad som ska komma ut av en borgerlig kulturpolitik fortsätter hon sedan så här:
Utgångspunkten för en borgerlig kulturpolitik måste vara förvaltning av det gamla klassamhällets kulturarv som folkbildningsrörelsen under 1900-talet med blod, svett och tårar slet åt sig – och förändrade. Formeln är kontinuitet och maximal tillgänglighet till traditionell kvalitetskultur, såsom litterära klassiker, historiska muséer, bibliotek med böcker på hyllorna, opera, konsertverksamhet, teater, dans. Kultur i denna bemärkelse är nämligen det kitt som förenar generationerna i ett demokratiskt samhälle, ett kollektivt minne att debattera, javisst, men vars betydelse inte går att förneka.
Sedan talar hon med klar röst utan minsta mummel om det hyckleri som håller på att föra till en skrämmande bildningsamputation hos den yngre generationen:
Samtidigt som det "svenska" sätts ur funktion som "främlingsfientligt" så installeras en verkligt exkluderande gemensam nämnare för yngre generationer genom en galopperande brist på elementär bildning, språkfärdigheter inräknade, samt ett illavarslande modeförakt för tanken på en gemensam ("vit mans") kulturhistoria som få ens har en lightversion av.
För att visa vad hon menar med sitt tal om bristen på bildning ger hon oss några exempel på frågor från universitetsstudenter:
Varför skrev Edith Södergran på svenska fast hon var finska? Varför var heliga Birgitta katolik när Sverige är protestantiskt?
I slutraderna talar hon om den risk för sociala konflikter som det här bildningsföraktet innebär:
Arbetarrörelsen vid förra sekelskiftet visste att obildning inte bara ger människor ett fattigare liv utan också underblåser sociala konflikter. Nu är vi där igen. Med den avgörande skillnaden att den här gången är alla förlorare, inte bara de sämst lottade.
Allra sist förmulerar hon förhoppningen att landets nya kulturminister ska kunna vända den här utveckligen.
Här finns artikeln utan allt mellanprat och utan alla rumphuggningar.
Gårdagens tulpantext låter mina tankar vandra lite bland blommor. I huvudet hör jag Fabrizio de Andrés sång om Piero, en ung soldat, som dog en meningslös död i ett krig som inte var hans. Första och sista strofen lyder så här:
Dormi sepolto in un campo di grano
non è la rosa, non è il tulipano
che ti fan veglia dall’ombra dei fossi
ma sono mille papaveri rossi.
(Du sover begraven på ett sädesfält, det är inte rosen, det är inte tulpanen, som vakar över dig från skuggan i diket, men det är tusen röda vallmor.)
”Papavero” är alltså vallmo. ”Vallmo” är ett blomnamn jag tycker om. Det låter så runt och liksom fullt och väldigt gammalnordiskt med både ”vall” och ”mo” – även om kanske "mo" i "vallmo" inte alls betyder mo. På tyska heter det ”Mohn”och när jag hör ”Mohn” tänker jag först på Mohnkuchen – ni vet kanske hur en sådan kaka smakar? Det är något svart inne i den som smakar väldigt intressant, ja, det är det som är Mohn. Jag minns Mohnkuchen från min barndom, från den tyska delen av min barndom. Sedan fanns det något som hette ”Klatschmohn”, som låter lite vildare, som ”papavero” ungefär. Klatschmohn är den vanliga röda vallmon som växer som vacker objuden gäst på fälten. I Herta Müllers ”Niederungen” tuggas det en hel del på vallmofrön, det är mormorn eller är det farmorn som tuggar och drömmer sig bort från världens elände.