Blogg

Imorgon bär det av mot Leipzig och bokmässan där. Det kommer att vara händelselöst under pausträdet i en dryg vecka. Innan jag packar min väska lägger jag in två dikter, en av den slovenske diktaren Aleš Šteger och en av den vitryska poeten Valzhyna Mort. Aleš Šteger kommer man att kunna lyssna på här och Valzhyna Mort här.

•••

Korken av Aleš Šteger i Morgan Nilssons översättning:

KORKEN

Den har slitits loss ur ett träd, malts och formats på nytt,
För att som den siste serafen vakta ingången till hemligheten.

Du vet aldrig, på vems sida den står.
På minnets sida, på glömskans sida.

Skyddar den världen mot Aladdins djinn,
Håller den tätt, så att inte Pandoras onda andar slipper ut?

Eller är ondskan redan från början på den här sidan
Och korken vaktar tystnadens sista tillflyktsort?

Det må vara hur som helst. Krögarens tjocka fingrar har skruvat i
…korkskruven, dragit ur den
Och satt i den igen med den blodiga sidan vänd mot dig.

Det som var satt i säkerhet, har kommit ut.
I halsen susade det till som när tomrummet tar sig in i flaskan.

Korken i dess mun blöder fortfarande.
Och du fortsätter att tiga och svälja.

Allt längre borta är flyktingarnas röster vid grannbordet,
En tröst för flaskan om att meddelandet i den inte färdats förgäves.

•••

Mormor av Valzhyna Mort i översättning av Thomas och Mikael Nydahl:

MORMOR

min mormor
känner inte smärtan
hon tror
att svält är näring
att fattigdom är välstånd
att törst är vatten

hennes kropp är som en vinranka på en stödkäpp
hennes hår biets vingar
hon sväljer tabletternas solkatter
och kallar internet för telefonen till amerika
hennes hjärta har blivit en ros – allt du kan göra med det
är att sniffa på det
när du trycker dig mot hennes bröst
inget annat kan du göra med det
bara en blomma
hennes armar som storkben
röda pinnar
och jag sitter i hennes knä
och ylar som en varg
åt hennes huvuds vita måne
mormor
Jag ska säga dig: det här är inte smärta
det är bara så gud kramar om dig hårt
och sticker dig med sin orakade kind när han kysser dig

foto Thomas Nydahl

Och här till sist en länk till bokmässans öppningssida och en till framträdandena i evenemanget ”Leipzig liest”.

En av mina favoriter i Hellmut von Cubes ”Tierskizzenbüchlein” är den lilla texten om ödlan. I den finns det ödletröga och det reptilkvicka samlade i ett korn.

•
•
•

Ödlan

Det var en gång många djur som var på väg till himlen. En vis man med samma mål anslöt sig till dem och frågade i tur och ordning ut dem om deras liv. Då räknade räven upp sina äventyr, ekorren berättade om sin rörliga tillvaro, en sutare simmade i stora drag igenom sitt liv för honom, en tupp gjorde sig märkvärdig med sina plikter, en daggmask mumlade dunkla ting och en loppa visste mycket om det mänskliga.

Men när det var ödlans tur att tala teg hon. Den vise mannen väntade, ödlan teg, den vise mannen talade uppmuntrande till henne, ödlan teg, den vise mannen uppbådade all sin vishet, ödlan fortsatte att tiga. Till sist, när de redan var nära himlen, spelade hon lite med tungan, blinkade till en gång och sa: ”Jag har solat mig.”

Originaltexten finns här i bilden:

PS För eventuella von Cube-entusiaster finns här en länk till ”Nattfjärilar”.

Får jag bjuda på något österrikiskt, lite Nestroy, lite Kraus kanske? Hos Agnes kan man sedan någon dag läsa ett Nestroybrev – detta fick mig att ta fram min gamla österrikiska antologi ”Blick auf den Strom” från en sommar i min ungdom som jag tillbringade i Wien. Under rubriken ”Aphorismen” finns den här lilla texten av Johann Nestroy:

Der Mensch ist ein Säugetier, denn er saugt sehr viel Flüssigkeit in sich ein, das Männchen Bier oder Wein, das Weibchen Kaffee. Der Mensch ist aber auch ein Fisch, denn er tut oft Unglaubliches mit kaltem Blut und hat auch Schuppen, die ihm zwar plötzlich, aber doch g’wöhnlich zu spät von den Augen fallen. Der Mensch ist ferner ein Wurm, denn er krümmt sich im Staube und kommt auf diese Art vorwärts. Der Mensch ist nicht minder ein Amphibium, welches auf dem Land und im Wasser lebt, denn mancher, der schon recht im Wasser ist, zieht noch ganz nobel aufs Land hinaus. Der Mensch ist endlich auch ein Federvieh, denn gar mancher zeigt, wie er eine Feder in die Hand nimmt, daß er ein Vieh ist.

Den sista meningen tycker jag särskilt mycket om, så den försvenskar jag – som en liten service – så här:

Människan är slutligen också ett fjäderfä, för mången visar, när han tar fjädern i handen, att han är ett fä.

Strax under Nestroys text på sidan finns några ord av Karl Kraus. Jag väljer slutklämmen:

Journalisten schreiben, weil sie nichts zu sagen haben, und haben etwas zu sagen, weil sie schreiben.

Tillsvenskat:

Journalister skriver för att de inte har något att säga och de har något att säga för att de skriver.