Blogg

Denna bottenlösa skam

Minns ni? Minns ni det här meddelandet från ”Ukraine Crisis Media Center” (28 mars 2014)? Eller något av alla de andra nödropen från Ukraina från 2014? Läs detta nu – åtminstone! Det är en skam att så få hörde och lyssnade! Det är en skam att så många höll sig för bättre och mer civiliserade, demokratiska, ”enhetliga”?, mer berättigade att få leva, att få slippa övervåld…

”Kharkiv citizens appeal to the International Community

We speak on behalf of nearly two million Kharkiv people. Kharkiv is the second largest city in Ukraine, a hub of culture, education and technology.

As well as the rest of Ukraine our city is a multiethnic and multiconfessional community. Here you can meet people speaking Russian (the most common language in any Eastern Ukrainian city), Ukrainian (it is Ukraine after all), Vietnamese (Kharkiv has its own little Vietnam), Dari (there are a lot of people from Afghanistan as well), Hebrew and Yiddish (a large Jewish community has lived in Kharkiv for a long time), Armenian, Georgian, Uzbek, Tajik, Mandarin, Cantonese, and many other languages.

Our city has Orthodox churches and a Catholic church, a synagogue, a mosque and a pagoda. And we are proud to have here all this diversity.

Regardless of origin, mother tongue and religion, we tolerate and respect other people’s cultures.
There are many Russian people in Kharkiv, Russian by language, origin and culture. However, being of Russian ethnicity is not at all the same as being a national of Russia.

We are Russian speaking nationals of a sovereign and independent state — that is Ukraine. And we are willing to keep it this way. We do not want to meddle with internal affairs of any country, including Russia, and we see Russian actions within Ukrainian borders as aggression, an unjustified intrusion into our internal affairs. We love our country. We support Ukrainian national interests. We strive to redevelop our country on principles of democracy and the rule of law. We unequivocally reject xenophobia and fascism of any kind.

These times are not easy for Ukraine. While we support our newborn democracy, Russia has shown disrespect of a number of international agreements, defied its obligations to protect Ukrainian territorial integrity and dishonorably anschlussed Crimea which is a part of Ukraine.
Such aggression threatens not only our fellow countrymen but fundamental principles of democracy and the international law as well. It is not just some local troubles, it is a challenge to the entire civilized world.

We are asking you to support Ukraine and help us stop the Russian aggression.

We are asking you to support economic sanctions against Russia and boycott any Russian goods.
Martin Luther King once said: “I have a dream”. And he changed the world. Now we say: “We have a dream”. We want to make our country better.

Please, hear our voices! Ukraine is a European nation and a nation that is united against any foreign intrusion. And say with us: NO aggression! NO war!”

Jag sliter mitt hår när jag tänker på detta. Ukrainarna har alltså för Rysslands avskyvärda imperialism, för att Västs alla idiotiska förståsigpåare (i omedveten? samverkan med putin) skulle bli nöjda i ”språkfrågan”, ”demokratifrågan”,idiotfrågan, babbelfrågan etc etc varit tvungna att i åtta år – och mer – förklara att de har rätt att existera som land och folk. Och nu ser vi dem mördas och vi tittar på – och skäms kanske lite…

Den bästa dagen i Rijeka

Igår var den längsta och kortaste dagen, så lång för att den var så fylld med allt, så kort för att den var så lycklig. I förrgår kom Alex och Federico hit från Trieste, idag är de hemma hos sig igen och igår var den där dagen. Vi började med kaffe i hamnkvarteren och sedan gick vi i omgångar in i fiskmarknaden – hundar får bara vara där om de är väldigt små och ”bärbara”, så Miki fick vänta med än den ena än den andra av oss utanför. Under den korta tiden han hann träffa flera bekanta. Här ser ni Alex och Fede komma ut:

Ja, och vi åt på Konoba Fiume, ett snäpp från fiskmarknaden. Vi åt bläckfisk och sardiner och blitva. Vi pratade ganska mycket om träd och om svenskars förhållande till träden och deras namn. Kanske vet varken Alex eller jag hur det är nu i Sverige, men vi vet något om hur det varit.

Efter att ha gått runt lite i staden innanför klocktornet gick vi tillbaka mot havssidan och vi korsade platsen med de stora brädupplagen för att ta oss till min och Mikis förbjudna ”strand”.

Och så var vi där på vår playa med blick mot Istriens bergskammar och öarna Cres och Krk. Vi solade, pratade, läste, sov och jag badade lite hastigt. Kallt men en intensiv upplevelse.

På tillbakavägen gick vi ett stycke längs Rječinas vatten och sedan knatade vi uppför de första kanske femtio stegen (av 651) mot borgen Trsat. Miki hann lura på en röd katt på muren mot stupet.

Och nu får Miki och jag sköta oss själva igen. Egentligen hade jag tänkt åka hem till Zagreb idag men det finns inget tåg förrän på tisdag, och vi finner oss nu utan svårigheter i det.

Och: Nej, jag har inte glömt Ukraina.

Hamnliv i Rijeka

Nej, jag har inte glömt Ukraina, men Miki och jag har tagit oss ner till Rijeka och havet med den krokiga järnvägen med sina 45 eller 46 stopp och nu bor vi några dagar hos Mamma Maria och hennes hund Lily. Det mesta av dagarna tillbringar vi i hamnen vid den stora fiskmarknaden. Vi börjar dagarna med kaffe på hörnan.

I hamnen bakom brädstaplarna har Miki en flickvän som i bland solar i sin fåtölj på rampen. Hon är alltid fri men hennes husse är i närheten. Han håller uppsikt över brädtrafiken, tror jag.

Ofta går vi ut till vår plats vid havet, förbi fikonträden och vinrankorna, där vi proppade oss fulla i somras.

Ett tag sitter vi alltid vid vattnet och lyssnar på vågskvalpet och jag tittar på Istriens berg och Miki nosar efter närmare ting och så plötsligt eller oplötsligt blir det dags att börja gå hemåt igen.

Vid brädupplagen stannar vi till och Miki får träffa sin hamnflicka igen.

Sedan 2014

Ibland, ja, faktiskt fortfarande hör man någon – från rysk sida – tala om ryssar och ukrainare som bröder, som brödrafolk. Det är nu rätt många år sedan ryssarna fråntog sig rätten att tala om ukrainarna som bröder. Vill de göra det så måste de börja på sina bara knän och ingen kan begära av ukrainarna att ens lyssna till sina bödlar. Åtta år av krig, av anfall, av förstörelse. Och nu ett storskaligt folkmord.

När blir åskådaren medbrottsling?

Hur försiktiga får omvärldens reaktioner vara under ett pågående folkmord? Vid vilken punkt blir den försiktige medbrottsling? Hur många barn måste först lemlästas eller mördas eller göras föräldralösa?

Det vi vet och det vi tror: Vi vet att det pågår ett folkmord – vi ser nya bilder varje dag. Vi tror att det kan bli värre för oss andra – inte för dem som just nu mördas eller får kroppsdelar avryckta – om vi ingriper.