Es gibt Frieden, gewiß, aber nicht einen, der dauernd in uns wohnt und uns nicht mehr verläßt. Es gibt nur einen Frieden, der immer und immer wieder mit unablässigen Kämpfen erstritten wird und von Tag zu Tag neu erstritten werden muß.
…
Det finns en frid, det gör det, men inte en som ständigt bor i oss och som inte lämnar oss mer. Det finns bara en frid som vi om och om igen under oavlåtlig kamp strider för och som vi dag efter dag på nytt måste strida för.
Soliga dagar i början av september är kanske de vackraste som året ger. Det finns ett litet vemod men inget tungsinne. Vi går med ganska lätta steg, Londi och jag, ner genom hagarna mot sjön.
Himlen har en tunn blåhet som inte längre hör sommaren till och skuggorna faller långa. Det knakar svagt om kvistar och grenar vi trampar på och hallonbuskarna river lite i skinnet. Vi hoppar över det svåra diket och går förbi tegelbruksruinen och så är vi framme.
Ingen behöver väl undra varför den här sydligaste viken av Vänern heter Vassbotten.
Ja, och det här är Norskens brygga, vår badplats här vid sjön. Den bryggan har ni sett här förr.
Vattnet har blivit kallare igen och nu krävs den där lilla viljeansträngningen för att tvinga sig ner, inte för Londi, men för mig. Hon har ju sin dubbla kappa av överpäls och underull, en underull som egentligen aldrig blir våt. Hon rinner fram i vattnet, makligt men ändå snabbt, och hämtar pinne efter pinne.
Det känns helt annorlunda att simma ut i sjön nu än för bara en knapp månad sedan. Nu är det tydligt att vattnet och jag är skilda ifrån varandra, att det liksom pågår en liten kamp mellan oss när jag simmar ut i det. Under den varma tiden i början av augusti brukade vi komma hit fram mot kvällen och jag brukade simma med slutna ögon rakt in i solljuset. Hela världen var varmt ljusröd, jag hörde och kände vattnet klucka dovt och den mjuka gröna sjölukten gick in i mig och det var som om jag guppade omkring på en jättestor lite slappt pumpad boll, jordklotet kanske, och jag var i sjön och sjön var i mig och sjön och jag var ett. Ibland gläntade jag lite snabbt på ögonen och då såg jag fyra färgfält: himlens blåa, ett mörkgrönt fält för skogen och ett smalt ljusare grönt lite flimrande stråk för vassen och sedan guld och guldglitter, solen över vattnet, men med en blinkning var det röda tillbaka. Nu är allt återställt till sin vanliga begripliga gestalt igen och sjön är sjö och jag är jag. Och Londi är Londi, fast det var hon väl hela tiden.
Efter badet sitter jag en stund på bryggan och Londi rullar sig i gräset. Sedan följer vi stigen tillbaka upp genom hagarna igen:
Den här sommaren har jag bland annat läst tio romaner av den italienske författaren Piero Chiara. De flesta av dem utspelar sig i trakten av Lago Maggiore på 30-, 40- och 50-talet. Chiara är en skicklig berättare med starkt driv i texterna, romanpersonerna är kanske lite väl vaga, men här och där skiner en vass replik från någon av dem fram som en blixt som fastnar i minnet och bäst av allt är kanske miljö- och tidsskildringarna. I alla de här romanerna har bordellen en central plats. Nästan alla de unga männen – ja, också en del äldre – frekventerar mer eller mindre regelbundet dessa ”casini” som om det vore en självklar del av livet och Chiara själv verkar inte heller ha någon distans till fenomenet; i alla fall framgår inget sådant. Men så vänds perspektivet i en av romanerna, ”Vedrò Singapore?”, den vackra Ilde som sitter i kassan i den populäraste baren i den lilla staden, bestämmer sig för att prostituera sig. Hon går igenom läkarkontroller i provinshuvudstaden och får så småningom ett certifikat som ger henne tillåtelse att ”söka en tjänst” i en bordell. Männen, kvinnorna får vi inte veta något om, är upprörda, många hade varit förälskade i henne eller i alla fall lockats av hennes skönhet. De frågar varandra: Varför? Varför just hon? Och de vill inte tro att det är sant. Huvudpersonen i romanen, som ofta besökt stadens bordell och hade sina speciella favoriter där, går igenom en kris på grund av Ildes beslut. Det kan inte vara sant att just hon…
Nej, inte just hon, men andra…
Ibland när jag cyklar till skolan så möter jag eller cyklar jag förbi en pojke, ja, nu är han närmast en ung man, som jag sett ändå från hans allra första år. Jag vet att föräldrarna diskuterade abort när han var på väg. Inte för att man upptäckt någon svår sjukdom hos fostret eller för att mammans liv var i fara, utan för att det räckte med två barn. Men till sist bestämde sig föräldrarna för att barnet skulle få födas. Varje gång jag ser den här pojken tänker jag på aborten som inte blev av.
Abort på ett allmänt plan som en ”rättighet för kvinnan” går att tänka sig för många, men knappast en abort av just honom eller henne…
Schliersee i juli:
Neuruppin hör till de städer jag återvänder till lite då och då, ofta utan att ha något egentligt ärende där. Under min intensivaste Fontane-tid, då jag skrev min avhandling om hans berättarkonst och året efter det hade jag alltid någon precis anledning att resa dit, men nu reser jag dit för att jag har något slags luftrötter där. Staden ligger ungefär en timme norr om Berlin, med tåg eller bil och runt omkring är landet skogigt och sjörikt, ja, Neuruppin självt ligger vid en sjö, Ruppiner See.
Neuruppin med den bekanta klosterkyrkan St. Trinitatis, vars äldsta delar är från 1200-talet
Här kan bli ganska hett om somrarna och ofta fylls luften av getingar då. Vid uteserveringarna brukar det stå sockervattenshinkar för att locka dem ifrån matgästernas tallrikar. Stadens två stora söner är författaren Theodor Fontane (1819-1898) och arkitekten och målaren Karl Friedrich Schinkel (1781- 1841).
”Predigerwitwenhaus”, Schinkelsällskapets hus, där Schinkel bodde under en del av sin uppväxt
Fontanemonumentet; Fontane kommer kanske lite väl i skuggan på den här bilden
Runt innerstaden löper med några få luckor den gamla stadsmuren från 1400-talet.
Påfallande i stadsbilden är de breda, raka gatorna och de stora vidsträckta torgen. Staden har sin grundform från återuppbyggnaden efter den stora branden 1787. Här ser vi ett stycke av Fischbänkenstraße, som i och för sig inte hör till de bredaste, med Ruppiner See i fonden:
Men idag ville jag egentligen föra er till Tempelgarten, den märkliga park som ligger vid den norra stadsmuren.
Parken anlades 1732 av kronprins Friedrich (senare Fredrik den Store) och något år senare uppförde arkitekten von Knobelsdorff där ett litet öppet trätempel "för muserna". 1794 byggdes templet om i sten och man fyllde igen mellanrummen mellan kolonnerna:
1853 kom parken i köpmansfamiljen Gentz ägo och kort därefter gjordes stora förändringar, bland annat uppfördes en villa och en ringmur i morisk stil och ett litet ”trädgårdsmästarhus” med minaret. En exotisk trädgård med träd från avlägsna trakter anlades och mellan träden placerades mängder av statyer, som avbildar berömda män och varelser ur mytens värld.
villan som nu används som café och restaurang
interör
blick genom muren in i parken
ansiktet i muren
(För eventuella nytillkomna läsare så finns det en längre text om Fontane att läsa här.)