Blogg

"Alcyone" är det tredje bandet – av många betraktat som höjdpunkten – i Gabriele D’Annunzios stora diktverk ”Laudi del cielo del mare della terra e degli eroi”. Varje band har fått sitt namn efter en stjärna i stjärnbilden Plejaderna. Alcyone är en hyllning till jorden och himlen, en hyllning till den heta sommaren och till den grekisk-romerska mytologins värld. Många av dikterna har Versilia, det toskanska kustlandet mellan floderna Magra och Serchio som spelplats. I andra rör vi oss i antikens Grekland. Tiden i dikterna är sommaren eller sommaren som evighet. Vid sin sida har diktjaget följeslagerskan Ermione, kanske en förklädnad för Eleonora Duse som under en tid i början av 1900-talet var D’Annunzios kärlek.

För mig är många av dikterna alltför tyngda av mytologiskt stoff, av utstuderade formuleringar överfyllda av anspelningar på antikens och den italienska litteraturens stora eller av självförhärligande eruptioner. Men det finns några som har en oerhörd lyskraft och skönhet. ”La pioggia nel pineto” (Regnet i pinjeskogen) är en sådan. Den har den skenbara enkelhet som ofta utmärker stor konst. I dikten får vi uppleva hur regnet liksom spelar på pinjeskogens alla växter som på ett vittfamnande musikinstrument – de olika underlagen i kombination med regnets tilltagande och avtagande ger olika toner, rytmer och harmonier. De två människovarelserna i skogen blir till en del av denna – också de är tangenter eller strängar på det mångtonanade instrumentet.

Dikten består av fyra längre strofer, där de tre första har en ganska likartad början: ”Taci.” (Tig.), ”Odi?” (Hör du?) och ”Ascolta, ascolta.” (Lyssna, lyssna.). Jag läser den första av dem här:

La pioggia nel pineto

Taci. Su le soglie
del bosco non odo
parole che dici
umane; ma odo
parole più nuove
che parlano gocciole e foglie
lontane.
Ascolta. Piove
dalle nuvole sparse.
Piove su le tamerici
salmastre ed arse,
piove su i pini
scagliosi ed irti,
piove su i mirti
divini,
su le ginestre fulgenti
di fiori accolti,
di coccole aulenti,
piove su i nostri volti
silvani,
piove su le nostre mani
ignude,
su i nostri vestimenti
leggieri,
su i freschi pensieri
che l’anima schiude
novella,
su la favola bella
che ieri
t’illuse, che oggi m’illude
o Ermione.

Kanske finns den här dikten i svensk översättning, men jag har i så fall inte kunnat hitta den. Därför försöker jag nu ge åtminstone en ”platt” översättning av det här avsnittet av den. Jag släpper alltså den musikaliska eller ljudmålande sidan i dikten och nöjer mig med att återge innehållet:

Regnet i pinjeskogen

Tyst. Vid ingången
till skogen hör jag ej
mänskliga ord
från dig; men
nyare ord
som talar droppar och löv
långt borta.
Lyssna. Det regnar
från spridda moln.
Det regnar på tamariskerna
saltstänkta förbrända,
det regnar på pinjerna
spruckna och sträva,
det regnar på myrten
den heliga,
på den lysande ginsten
med blommor i klasar,
på yviga enbuskar
med doftande bär,
det regnar på våra ansikten
våra skogsansikten,
det regnar på våra händer
våra nakna händer,
på våra kläder
så tunna,
på tankarna så klara
som frigörs ur själen
så nyfödd,
och på den vackra sagan
som igår
förde dig vill, som idag för mig vill
o, Ermione.

Diktens fjärde stof slutar som denna första med undantag för en liten omkastning i slutet, där du blir jag och igår blir idag, där tiden och den enskilda människan suddas ut eller blir till evighet och enhet.

piove su le nostre mani
ignude,
su i nostri vestimenti
leggieri,
su i freschi pensieri
che l’anima schiude
novella,
su la favola bella
che ieri
m’illuse, che oggi t’illude
o Ermione.

Ibland är det så att platsen bestämmer tiden. Lever man tillräckligt långt ifrån ”händelsernas centrum” kan det bli så att man stannar kvar i en annan tid än omgivningens. Sådant sker säkert alltmer sällan idag, när så många kan läsa och har möjlighet att se på TV eller att kommunicera via datorer eller mobiltelefoner. Kanske finns det ännu några isolerade folkgrupper i Amazonas eller Nya Guinea eller någon annanstans som lever i en annan tid, men snart inte mer. För inte så länge sedan, mindre än ett århundrade, kunde sådant hända lite överallt i världen. Nyss läste jag om en sådan här liten ”tidsficka”, låt vara i en roman, men säkert inte mindre verklig för det:

I Piero Chiaras roman ”Vedrò Singapore?” finns en kort passage som utspelar sig i ett hörn av den stora skogen Tarnova i östligaste Friuli (!). Två skogvaktare vandrar fram genom skogen en natt och får plösligt och oväntat syn på ett svagt ljussken i en glänta:

Era una casetta di legno dove vivevano due vecchi contadini, marito e moglie, ai quali le guardie chiesero da mangiare e un giaciglio per la notte. In cucina, sopra il camino, videro con sorpresa un ritratto di Francesco Giuseppe.

” Cosa ci fa quel signore in casa vostra?” chiesero.

”Come!” disse il contadino. ”Xe nostro imperator.”

Doveva essere l’anno 1929 o 1930 e quei due vecchi che vivevano con le loro bestie isolati dal mondo, non sapevano ancora che gli imperi centrali avevano perso la guerra, che l’Austria-Ungheria non esisteva più, che l’imperatore era morto e che da una decina d’anni erano diventati cittadini italiani.

(Det var ett litet trähus där ett gammal bondepar levde och skogvaktarna bad dem om mat och en plats att sova på för natten. I köket ovanför spisen fick de till sin förvåning syn på ett porträtt av Frans Josef.

”Vad gör den där herrn i ert hus?” frågade de.

”Va?” utropade bonden. ”Det är våran kejsare.”

Detta hände troligen 1929 eller 1930 och de båda gamla som levde där med sina djur bortom resten av världen, visste inte att centralmakterna förlorat kriget, att Österrike-Ungern inte längre fanns, att kejsaren var död och att de själva sedan ett tiotal år var italienska medborgare.)

Det här för ”osökt” min tanke till en annan tidsbubbla, visserligen den här gången en avsiktlig sådan men lustigt nog i samma del av Europa. I Cormons i östra Friuli, finns en stadsdel som heter Brazzano, där man varje år, alltså ännu idag firar kejsar Franz Josephs födelsedag:

Der Ortsteil Brazzano liegt am Ufer des Judrio und war der letzte Ort kaiserlicher Herrschaft vor der Grenze. Jährlich im August wird im Ortsteil Brazzano der “Kaisergeburtstag von Franz Joseph” gefeiert – auch heute noch.

Och eftersom associationer går som de vill – ibland från Friuli ända till Indien – så släpar jag nu fram Salman Rushdies roman ”Marken under hennes fötter” (jag har den tyvärr inte på engelska), närmare bestämt till ett ställe i boken där Rushdie talar om den indiska landsbygdens tidsdjup:

Den totala bristen på kartläggning av det lantliga Indien i dess innersta djup upphörde aldrig att förvåna. Man tog av från landsvägen och ut på stigarna och kände sig genast som jordens tidiga navigatörer måste ha gjort; som en landytans Cabot eller Magellan.

Här upphörde landsvägens polyfoniska verklighet och ersattes av tystnader, stumheter lika vidsträckta som landet. Här fanns en ordlös sanning, en som kom före språket, ett vara, inte ett bli till.

Ingen kartograf hade fullständigt kartlagt dessa ändlösa vidder. I avkrokarna fanns byar begravda som aldrig visste om det brittiska imperiet, byar för vilka namnen på landets ledare och grundare inte skulle betyda någonting, trots att Wardha, där mahatman hade grundat sitt ashram, bara låg knappa tjugo mil bort. Att färdas på en del av de här småvägarna var att resa mer än tusen år tillbaka i tiden.

PS. Under min text om kapitlet om arumänerna i Karl-Markus Gauß’ bok ”De döende européerna” har det denna morgon – passande nog – kommit in en intressant kommentar om arumänernas historia och om det gamla Moschopolis. Läs den!