Jag läser om Daniel Hjorts ”Kakafoni” och stannar upp i kapitlet ”Vid källorna” som handlar om Karlsbad och Marienbad och om berömda och mindre berömda mäns och kvinnors vistelser där. Vi följer den trettiosexårige Goethe till Karlsbad dit han kommit på grund av bekymmer med magen och gikt. Han dricker brunn, gör utflykter i grannskapet och kan inte låta bli att samla stenar till sina mineralsamlingar. Han försöker slippa undan politiken och håller sig ifrån ”intrigerande diplomater” så gott det går.
Daniel Hjort bläddrar i en handbok för brunnsgäster från 1794 upp de fem grundtyperna av hälsobringade brunnsvatten: bittervatten, alkaliskt vatten, muriatiskt vatten, stålvatten och svavelvatten.
Vi återvänder till Karlsbad med Goethe ett flertal gånger och tar då in på hotellet ”Drei Mohren”, vi dricker ur sprudelkällan och promenerar i parkerna. De sista kurresan tillbringar Goethe i Marienbad i stället och det är där han träffar den unga (hon är 53 år yngre än han) Ulrike von Levetzow och det är där han förälskar sig i henne och friar till henne. Modern, som en gång haft en plats i Goethes liv, låter svaret dröja. Goethe förstår och reser hem och skriver ”Marienbadelegien”.
Hjort tillägger att Ulrike von Levetzow blev nittiosex år och att hon aldrig gifte sig utan avvisade all friare, eftersom ”den som Goethe älskat inte kan skänka sitt hjärta till någon annan”.
En annan kurgäst Hjort låter oss hänga i hasorna är Karl Marx, som stortrivdes i Karlsbad och enligt Engels (genom Hjort) kom han tillbaka ”kraftig, frisk, munter och sund”. Han iakttar ölkännare och kaffesnobbar och skriver uppsluppna brev till Engels om dessa. ”Meningsfränder på orten kunde däremot irritera honom”, låter Hjort oss få veta.
Grevedottern Marie von Ebner-Eschenbach skriver kritiska och bitska brev om societeten bravader i kurortsmiljön. Adeln beskrivs som ett ”krypande kattsläkte”.
Vi förs förbi det berömda Hotel Pupp – som vid tiden för Hjorts bok hette Grandhotel Moskva, men som nu heter Pupp igen – och får stifta bekantskap med en skandinavisk kurortsbesökare som gör upp en lista över olika folkslags avarter. Han bestämmer sig för att inte umgås med någon:
Inte med norrmän: de är så inbliska.
Inte med svenskar: de är så inställsamma.
Inte med tyskar: de är så skroderande.
Inte med danskar: de är så avundsjuka.
Inte med fransmän: de luktar pomada.
Inte med engelsmän: de stinker av rått kött.
Inte med amerikaner: de lägger benen på bordet.
Och inte med itanlienare: för de har loppor.
Det judiska inslaget på kurorterna var märkbart, berättar Hjort. Det fanns både koscherhotell och -restauranger, synagoga, judiskt sjukhus och äktenskapsmäklare.
Kafka tillbringade vid flera tillfällen en tid både i Karlsbad och Marienbad, men han tyckte bäst om Marienbad. Ett brev han skrev till Felice Bauer en gång börjar så här:
Karlsbad är rätt angenämt, men Marienbad är obeskrivligt vackert. Jag borde mycket tidigare ha följt min instinkt, som säger mig, att de tjockaste också är de klokaste. Ty magra kan man överallt utan källtillbedjan, men ströva omkring i sådana skogar bara här. Förvisso är skönheten nu stegrad genom stillheten och tomheten och genom allt levandes och livlösts beredskap att ta emot; däremot knappast reducerad genom det mulna, blåsiga vädret.
Både Karlsbad och Marienbad har jag besökt vid flera tillfällen och nog verkar det som om tiden stannat upp både där och där på ett särskilt brunnsaktigt sätt. Här följer, från sommaren 1997, en liten minnesanteckning med lite halvhjortska historiska tillbakablickar:
Karlsbad i juli 1997
Vi kommer från Italien till Mellaneuropas sommarregn. Gatorna i Karlovy Vary badar i pölarna och vi traskar tappert fram, plask, plask. Det är inte kallt och egentligen inte heller varmt utan bara blött, det regnar på floden så att vattnet knottrar sig. Skogklädda höjder bildar en våt ram runt staden.
Här har Goethe tillbringat många somrar och härifrån bröt han i hemlighet upp till sin stora italienska resa, längs de här gatorna strövade Kafka omkring och Beethoven var i Karlsbad på kur mer än en gång – i år är de flesta besökarna ryssar, kommer vi fram till efter att ha lyssnat runt ett tag. Många är ganska gamla, medelåldern rör sig nog runt sextio år. Vad gör alla? De promenerar i de vackra kolonnaderna, dricker brunn ur fantasifullt utformade bägare, äter jättelika oblater med fyllning av vanilj, nöt eller choklad, tar sig ett glas Becherovka eller köper smycken. Juvelerarbutikerna i staden innehas denna sommar av albaner. Vi ser att de säljer granater monterade på guldbotten: halsband, armband, broscher, örhängen, ringar. ”Granater kombinerar man med förgyllt silver, inte med guld. Granaten är nämligen en halvädelsten”, säger en äldre tjeckisk dam. Det visste du redan, men för mig är det ny kunskap som jag nogsamt lägger på minnet. Barnen vill ha varsin oblat till så vi stannar vid ett stånd och köper två nya varma, en med vanilj och en med choklad.
Vi dricker också brunn och köper oss för ändamålet varsitt litet krus. Det blir mycket vatten, både utanpå och inuti, men krusen är fina:
För att undkomma regnet en stund och för att vi är lite nyfikna glider vi in på det majestätiska Grandhotel Pupp. I en magnifik sal i bottenvåningen ser vi några män iförda små judiska kalotter plocka med något på ett stort bord med vit duk. Salen är försänkt i halvmörker och man hör bara ett svagt mummel från männen.
Våta och med kladdiga händer från alla oblater återvänder vi till vårt pensionat som bär det flotta namnet Hotel Malta. I pensionatets lilla restaurang hänger Skanderbeg på en vägg – vår värdinnas man är alban. Det här är Karlsbads albanska år.
det här lilla dryckeskärlet finns ännu kvar
