I tider när, in minst från förlagshåll, intresset för skönlitterärt översättande befinner sig i en utförslöpa (om man bortser från översättningar från engelskan till andra språk, översättningar av texter som ofta befinner sig i utkanterna av det man egentligen kan kalla för skönlitteratur) är det spännande och glädjande att hitta en djuplodande och detaljrik text om översättandets konst och hantverk i en dagstidning. I gårdagens SvD läste jag en sådan text. Essän eller den undersökande texten är skriven av den finske poeten och översättaren Jyrki Kiiskinen och den handlar främst om hans översättning av Göran Sonnevis diktverk ”Oceanen”. Kiiskinen berättar om översättandets lockelser och våndor, om lyriköversättandets speciella fällor och svårigheter, om problemet med de stora olikheterna mellan svenskans och finskans uppbyggnad och uttryckssätt och om det svåra i att ikläda just ”Oceanen” en finsk språkdräkt.
I början av artikeln ger Kiiskinen oss en vink om hur han kom in på översättarbanan:
När jag studerade litteraturvetenskap tog jag alltför allvarligt på uppmaningen att läsa böckerna på originalspråket. Det var överraskande roligt att flyta omkring i främmande språk som jag inte riktigt behärskade och omskriva dikterna för mig själv. Av det här följde en ovana som, efter målmedvetna språkstudier, förvandlades till professionellt översättande.
I lätt ton säger han något om lyriköversättandets möjliga sidoeffekter:
Belöningen som man får när man översätter poesi är att man tar semester från sig själv och ser nya möjligheter i sin egen tillvaro.
Så kommer han in på kampen med att översätta Göran Sonnevis ”Oceanen”. Jag storknar nästan när jag läser den passagen och den vill inte riktigt ”passera”:
Att översätta Göran Sonnevis diktverk ”Oceanen” fick mig att tänka med medkänsla på gåsen som tvångsmatas för att den skall utveckla en läcker fettlever, inte minst för att Sonnevi upprepade gånger använder ordet ”strupe”. Materialet forsade ned för uttolkarens strupe, kändes för stort att svälja.
Vi förs vidare in i denna brottning eller detta förhandlande med texten:
I Sonnevis fall måste översättaren förhålla sig till texten som om den var prosa. En sådan prosaöversättarattityd kan emellertid vara bedräglig; man måste ändå hela tiden avlyssna texten lyhört, och lägga märke till förändringar i stilart och ton.
Kiiskinen talar sedan om något som han kallar den "interna geometrin" i detta diktverk och hur han under arbetets gång försökt förhålla sig till denna:
Jag kammade igenom texten med luskam och därtill med hjälp av datorns ordsökningsfunktioner. Jag letade efter återkommande ord och fann tiotals. Många dök upp gång på gång genom hela verket. Verket spinner ett nätverk av inre refrenser, och bildar därmed en flerdimensionell helhet.
Hur få med sig hela denna inre väv från den ena språket till det andra?
Jag måste alltså på finska åstadkomma en likadan töjning, förtätning och omformning av rummet. Det målet kunde jag inte nå genom att återge texten exakt som i förlagan, eftersom blotta upprepningen av samma ord i nya sammanhang inte fungerar på ett annat språk.
Han funderar en stund över ord som återkommer i olika sammanhang med olika betydelsenyanser i fokus vid olika tillfällen. Han tar upp orden ”förintelse” och ”sträng” och sedan slutligen ordet ”sfär”. Hur för man över dessa semantiska komplex med yta och djup i ett från det ena språket till det andra? Låt oss se lite på hans resonemang krig ordet ”sfär”:
Ett tredje exempel är ordet sfär, använt i olika bemärkelser, till exempel skriver han: ”varje ocean är sfärisk”. Jag kunde inte använda ”sfääri” på finska, eftersom ordet har en i negativ bemärkelse poetisk klang istället för att vara ett neutralt geometriskt begrepp. Å andra sidan kunde jag inte skriva ”pallomainen” (bollaktig), eftersom det lät för konkret och förde tankarna till exempelvis fotboll. Jag funderade på ”pallonmuotoinen” (klotformad).
Slutligen beslöt jag mig för att huvudsakligen använda ”pallokehä” (klotsfär) eftersom ordet associerar till jordklot, till den geometriska formen och till den poetiska kvaliteten.
Så stannar han en stund vid en viktig skillnad mellan svenskan och finskan. Svenskan är ett i huvudsak analytiskt språk medan finskan är ett syntetiskt språk. (I analytiska språk uttrycks grammatiska funktioner med separata ord och ordföljden är av stor betydelse. I syntetiska språk uttrycks dessa funktioner främst med hjälpa av böjningar och ändelser.) Detta kan föra till en viss typ av översättningsproblem:
Ett annat problem när man översätter från ett analytiskt språk till ett syntetiskt är att man riskerar att förlora all den lekfullhet som bygger på bruket av prepositioner.
Så säger han något om finskan, som i mina öron låter mycket suggestivt: ”Finskan har en dragning till det konkreta, och tar inte emot abstraktioner hur lätt som helst.” Det ni, ett språk som inte tar emot abstraktioner utan vidare!
En annan olikhet mellan språken som gör passagen från det ena till det andra besvärlig är att orden har olika lätt för att röra sig över ordklassgränserna. Så här skriver Kiiskinen om detta:
Sonnevis rader ”det nedersta / kan inte förnedras” riskerade att förvandlas till fikonspråk, så det gällde att ha is i magen. Det fick bli: ”sitä mikä on alimpana / ei voi häväistä”, vilket bokstavligen betyder: ”det som befinner sig längst nere / kan man inte skända”.
Om det vanskliga i att översätta eller tolka ett så omfattande verk som ”Oceanen” skriver Kiiskinen bland annat detta:
Ju längre arbetet framskred, desto tyngre blev det att gå vilse i stoffet, eftersom det innehåller alla mänsklighetens fasor staplade på varandra under näktergalars sång.
Alldeles i slutet av artikeln låter Kiiskinen läsaren få en inblick i de oerhört dramatiska moment som en lyriköversättares värv kan bära i sig:
När jag en dag körde på en hög bro över ett havssund ville jag plötsligt styra bilen ut från bron rakt ner i det glittrande havet. Jag gjorde det inte, eftersom jag förstod att jag bara befann mig i kärnan av den process som lyriköversättningen är.
Under Kiiskinens text finns ett litet utdrag från sidan 413 i Sonnevis original:
Allt djupare in i det strömmande blodet och vitheten Medan samtidigt
humaniteten växer, mänskligheten växer, ut över all gräns
Det är också den glasklara ytan Tankarnas finförgrenade spegel
bländande, bländande Havet, i den tidiga havsmorgonen
Prismatiska dagrar Blått Grått Vitt Innan solen stiger, stiger
Och därunder finns Kiiskinens översättning av detta textställe:
Yhä syvemmälle virtaavaan vereen ja valkoisuuteen Sillä välin
ihmiskunta kasvaa, ihmisyys kasvaa, kaikkien rajojen yli
Sekin on lasinkirkas pinta Ajatusten hienojakoinen peili
sokaiseva, sokaiseva Meri, varhaisena meriaamuna
Prismaattisia sarastuksia Sinistä Harmaata Valkoista Ennen
kuin aurinko nousee, nousee
Jag läser och begrundar Kiiskinens text om översättandet, oceanutdraget på svenska och på finska och tänker att så länge sådant här finns så har vi ett stycke kvar till civilisationens undergång.
PS För er som i stället vill läsa Kiiskinens essä utan mina klipp och mellanstick – varsågoda här!
