Blogg

ett stick

Bodil Z

Vad händer här under dessa heta dagar? Lite och mycket. Nyss försökte jag beställa medicin hos den som vikarierar för min läkare på Dom zdravlja; detta inför den långa tågresan norrut som Miki och jag sannolikt kommer att påbörja om en vecka. Jag band Miki i gräset – nej, nu ser det ut som om jag band honom i gräset! – vid ett träd på en skuggig plats och gick fram mot byggnaden över gräs och vitklöver. Just när jag satte ner foten kände jag hur det högg till i ena stortån. En geting eller ett bi hade stuckit mig, jag såg en randig varelse men orkade inte hålla på med den. Med inte helt säkra steg gick jag in på läkarstationen. Där var det flera före mig och den ena frågade den andra vem de skulle till. Ja, jag blev också frågad. Jag satte mig och tittade på tån och pillade ut något svart från insidan av den, kanske skräp, kanske en gadd. Det var varmt därinne även om eller just för att fönstren stod vidöppna. Inget hände mer än att det kom mer folk som spridde ut sig på ett obestämt sätt. Det stack och brände i tån och jag började undra om det var för varmt för Miki under trädet. Jag reste mig men innan jag gick över gräset till Miki slank jag in på apoteket vägg i vägg med läkarmottagningen för att fråga om vad man gör vid getingstick eller liknande. Farmaceuten tittade på tån och tyckte att det hela nog var ofarligt men att jag kanske skulle ta det lugnt en stund. Ja, det var väl ungefär vad jag hade sagt om jag varit hon, så jag gick ut till Miki, över gräset. Jag inbillade mig att jag hade koll på krypen där. Nå, jag hade i alla fall blicken riktad åt rätt håll. Och där var Miki och det syntes tydligt på honom att han väntade.

Jag knäppte loss öglan jag haft runt trädet och så gick vi hem. Och nu har vi vilat lite och jag funderar på om det kan ha blivit lite svalare. Kanske. Och hur ligger skuggan? Eller ska Miki stanna hemma? Fast det vill han nog inte. Ska vi gå över gräsplätten, det finns väl mest skugga där? Och inte kan det väl vara någon större risk att jag blir stucken igen? Fast det blir kanske lite spelteori över det. Slumpen eller ödet?

Den eviga jättebabyn

Bodil Z

Jag har råkat läsa en artikel i Aftonbladet som handlar om ungdomars konsumtion i förhållande till deras föreställningar om vad som är bra för miljön. Så här bland annat står det i ingressen:

”De är miljömedvetna men shoppar på fast fashion-sajter, är oroliga för privatekonomin men handlar på kredit.”

En som heter Evelina och är 22 år säger så här:

”Det är tråkigt att det påverkar klimatet. När jag var yngre var jag bättre på att försöka handla miljövänligt. Tyvärr har jag blivit mer krass ju äldre jag har blivit.”

Jag försöker låta bli att säga: Var ska detta sluta?

Sedan dyker en Johanna som är ”expert på konsumtions- och livsstilsfrågor” upp och säger: ”Evelinas inställning till shopping speglar den unga generationens kluvna hållning till konsumtion.”

Det kan man kanske säga, fast vad grundar hon sig på när hon påstår att Evelina är en typisk representant för sin generation? Fortsättningen är däremot rätt underlig, tycker jag. Så här säger den här experten:

”Å ena sidan är de miljömedvetna – enligt Ungdomsbarometerns senaste mätning uppger 50 procent att de varje vecka känner en oro kring att inte ha en tillräckligt hållbar livsstil.”

Här verkar det som om detta att vara miljömedveten inte betyder något annat än att man oroar sig. Man oroar sig men gör ingenting som skulle kunna sägas uttrycka miljömedvetenhet. Eller är det så att ”medvetenhet” här har blivit synonymt med ”oro”? Man kanske skulle använda termen ”miljöoro” i stället. Miljöoro betyder att man oroar sig för miljön men blir sittande där orolig med armarna i kors bedrivande nätshopping. Så här:

”Samtidigt har 72 procent vid sidan av sin klimatångest även handlat på en ”fast fashion”-sajt som Shein eller Amazon.”

Många unga shoppar på ”ultra fast fashion-sajter” (vad nu det är):

”Men trots att man gör det tycker man inte att det känns hållbart. De är rädda att de använder barnarbetare och att det är dåligt för miljön. Det känns oetiskt men man gör det ändå. Det finns en stark konsumtionskultur i generationen.”

Jaha, ännu mer till intet förpliktande oro. Saker ”känns” men för inte till handling. På mig verkar det rätt ohållbart att bara pladdra om vad som ”känns hållbart”.

Sedan kommer en intressant punkt som pekar ännu klarare i riktning mot ett ”passivitetsideal”:

”När det gäller klimatavtryck i förhållande till klädindustrin tycker en del unga att det främst är politiken som har skyldighet att sätta gränser.”

Visserligen bara ”en del” unga här, fast vem vet vad detta ”en del” baseras på. I alla fall verkar det som om individen inte har något ansvar, man ”känner”, pratar om ”hållbarhet” och ”klimatavtryck” och man tycker att någon annan, Storebror, ska fatta besluten för en. Här en smaskig fras:

”Vi hör att många unga känner att ansvaret bör ligga mer på politiker och företag.”

Artikeln fortsätter sedan i samma stil och vi får veta att unga oroar sig för ekonomin men handlar mer och mer på kredit, ofta rör det sig om impulsköp. Ja, här rör det sig om samma ansvarslösa jättebabyaktighet. Lån är visst inte heller något man ska betala tillbaka:

”Man ser det mer som just en betalningslösning än som att man tar ett lån.”

Någonstans i texten dyker det här besynnerliga påståendet upp:

”Det är paradoxalt eftersom att de både är researchande och duktiga på att hitta rabatter, 47 procent uppger att de inväntar rabattkoder innan de handlar. Men de är också impulsköpande.”

Vad ska detta ”researchande” betyda? Är det ett klent försök att ge något slags värdighet åt denna gränslösa slapphet? Ja, och ”duktiga på att hitta rabatter”, duktigt minsann. Och:

”Klimatet är också otroligt viktigt.” Ja, det verkar allt rätt otroligt.

Vad kan man då dra för slutsatser av den här artikeln, om man nu ska tro att det den säger är sant? Att unga rörande miljö, barnarbete etc känner diverse saker och oroar sig och att de säger ditt och datt som ska uttrycka medvetenhet, men att de handlar stick i stäv med de floskler de häver ur sig. Och – att de vill att politiker och företag ska bestämma åt dem. De känner att de vill vara en del av ett monument över den eviga jättebabyn.

Gårdagen

Bodil Z

Efter allt sökande, alla frågor och obegripliga svar, allt blickande från höga höjder ner i avgrunder for vi till Mrežnica, den underbara floden med alla de små vattenfallen. Vi, det var Toma, Miki och jag och platsen vid floden finns nära Donji Zvečaj vid en övergiven kvarn. Vi människor badade, Miki drack av flodens rena vatten och sedan satt vi strax ovanför, där kvarnhjulet en gång rullat mot strömmen, och åt vår medhavda mat: bröd, dinja (melon), tomater, nektariner och vallmokaka.

Om godhet

Bodil Z

Kan människor vara goda? Finns det goda människor? Om jag tittar in i mig själv så grips jag omedelbart av tvivel – alla dessa själviska bakgrundsavsikter också när jag utåt verkar visa min bästa sida. Redan detta att ”visa en sida” är ju något skumt och många av oss visar just sidor. Trots detta tror jag att det finns människor som har mycket godhet i sig, som faktiskt är goda. En sådan människa är Mamma Maria. Hon har ett liv som inte är lätt, hon har drabbats av svåra slag, men hon har en stor förmåga att glädja sig och sprida glädje. Hon berättar med ohöljd entusiasm om hur bra hon dansade som ung och att hon kunde över tjugo danser när hon var arton. När hon hör en sång hon tycker särskilt mycket om får hon gåshud – och berättar det, glatt ursäktande och ändå inte ursäktande. Härom dagen sörjde hon över de filippinska gästernas fattigdom, men hon beredde plats för alla och tog inte mer betalt än vad som gick ihop för dem. Hon suckade över deras smutsiga fötter som lämnade spår, men sedan hejdade hon sig och sa att, när har de kunnat tvätta sig. Och Mate, den gamle bosniern, som bor här gratis eller nästan, honom kan hon inte annat än hjälpa. Hon skrattar lite godmodigt åt hur bra han är på att äta kött och bröd trots att han inte har en enda tand i munnen. Och Miki älskar hon. Och han henne. ”Dragi moj”, kallar hon honom eller ”lijepi moj”. Och hon beundrar hans vackra ögon och alltid har hon något att bjuda honom på. Jag ser på hennes handrörelser hur naturligt och förbehållslöst generös hon är. Lite stolt berättar hon om hur det var på den tiden när hon arbetade på restaurangen vid Žabica, hur många timmar hon arbetade och hur snabb hon var och att hon aldrig aldrig gav någon gäst för svagt kaffe… även om chefen ibland gav henne en reprimand för detta.

Och om vi kommer hit i höst igen Miki och jag, så ska Maria och jag ta bussen till Opatija och promenera i parkerna och vid havet där. Miki får då vara med Slavica, hennes ena dotter, för han får ju inte åka buss.

Godhet, tror jag, är att av hjärtat vilja dela glädje också när livet är fullt av sorger.

Till Rijeka – i Rijeka

Bodil Z 2 kommentarer

Nu har Miki och jag varit här hos Mamma Maria i Rijeka en obestämd tid, fast kanske är det fem dagar sedan vi steg av tåget här, eller sex. Jag minns ännu tydligt den lille mannen med den välstrukna skjortan och den tunga väskan som satt tvärs över gången från oss räknat. Han hade rest ända från Vinkovci i östligaste Slavonien eller väl egentligen Srijem och hans resa tog tio timmar och inte fem som vår och ändå är fem timmar mycket. Tågresan från Zagreb till Rijeka följer ett krokigt spår och tåget stannar på över fyrtio stationer, en del nätt och jämnt antydda men förbluffande många har en uniformerad stins med ”spade”, fast inte den i Donje Dubrave, i alla fall såg jag ingen.

Vår medresenär bjöd mig på en banan och Miki fick en brödbit. När vi kom in i Gorski Kotar, Bergsområdet, började den lille mannen entusiastiskt prata för sig själv. Så väldiga berg och så höga träd fanns inte i hans trakter. Han tittade med kännarmin – eller med en min som han försökte göra till en kännares – på de stora virkesupplagen vid Moravice och mumlade menade att sådant här… Så ringde äntligen hans släkting från Rijeka och han klagade lite över att denne hörde av sig så sent, själv hade han ju försökt nå honom två gånger och han hade ”så här stora tomater hemifrån i väskan”. Sedan fick han syn på havet och det stod klart för mig att det var länge sedan han såg det. När vi slutligen kom fram till Rijeka hoppade den lille mannen av som en get med den tunga väskan. Miki och jag tog det lite lugnare och när vi kom av, ja, rätt brant steg, så såg vi honom just skaka hand med två poliser som han sedan frågade om vägen. Han såg mycket värdig ut och han hade en mycket lång resa bakom sig.

Men nu lever Miki och jag sedan ett tag här i vår Rijeka-värld. Vi bor hos Mamma Maria och om morgnarna dricker jag kaffe i hennes kök och om kvällarna bjuder hon på rakija och Miki får allt möjligt gott hon hittar i sitt kylskåp och ibland blir jag bjuden på mat. Idag fick jag fyllda paprikor. De första dagarna följde Miki med mig till den ”hemliga” badplatsen vid helikopterplattan mellan hamnarna.

Fast det har blivit varmare och varmare och allt svårare att hitta skugga, så Miki stannar numera hos Maria medan jag badar och det är han mer än nöjd med. Vi går tillsammans en morgonrunda till mitt kafé Batana vid marknaden nära hamnen och sedan köper jag lite frukt och kanske nötter. Någon gång tidigt på eftermiddagen tar vi en kort promenad i skuggan längs smågatorna uppåt. Sent eller ganska sent på kvällen strövar vi vid vattnet bort mot Žabica, det stora busstorget.

I huset där Maria bor är den första trappan av sten och den andra och den tredje av trä. Miki skuttar behändigt både uppför och nerför och ser liksom alltid fram mot något.

Hos Maria bor just nu en gammal bosnier som råkat illa ut på något sätt och jag tror han slipper betala, fast jag tänker inte ta reda på hur det är med den saken. Natten till den här dagen bodde det 13 filippinier i det ena rummet. Ja, de hittade ingen annanstans att bo som de hade råd med. Jag var ett slags tolk och jag fick säga att inte mer än fem-sex fick sova i sängen så att den inte skulle braka ihop. Maria suckade över fattigdomen. Men de sa att de hade hittat arbete i Zagreb.