I slutet av maj gav jag mig ut på en skenbart ganska kort resa tillsammans med min trogne krulltott till följeslagare, Miki. Vi kom till Trieste som jag hade tänkt och vi träffade dem vi hade velat där. Min lite svävande plan var att fortsätta till Chioggia, denna märkliga lilla stad på lagunen, som vi hade gjort ett kort besök i tidigt på våren. Chioggia är som en miniatyr av Venedig eller snarare av Venedigs bruna, lite skrovliga sida. Dit ville jag igen. På stationen eller kanske redan på vägen dit längs havet och förbi Molo Audace försköts planen lite inne i mitt huvud och så köpte jag två biljetter till Padua.
Dagen därpå gav vi oss av och på eftermiddagen var vi framme. Vi tog in vid Via del Santo inte långt från den mäktiga Basilica di Sant’Antonio. Länge vandrade vi längs sidorna på den oöverskådliga kyrkbyggnaden. Jag kämpade med att förstå hur byggnaden hängde ihop, Miki tog det lite lugnare och undersökte gathörnens lukter. Kyrkans enorma torn, dess svällande kupoler, verkade försöka tränga undan varandra, det var som om de rörde sig för att ta plats och ge plats åt sin svällande närvaro. Det var först när jag såg en modell av byggnaden som jag fick klart för mig att den är både regelbunden och orörlig, ja, den verkade plötsligt ha slagit sig till ro.
I Padua mötte jag systrar till flera för mig bekanta italienska städer. Det vidsträckta torget Prato della Valle med sin enorma blänkande ovala vattenring som omger den gröna ön Memmia tog mig med överraskning. Längs ringens båda sidor står en nästan oändlig rad av vita marmorstatyer, alla med ansiktena mot åskådaren. Även om det finns stora skillnader så dök Palmanova upp i mitt minne. Den där ringen av vatten runt hela torget talar samma språk, fastän Palmanovas torg är sten, vithet och kantighet där Paduas är gräs, grönska och rundning. Miki tyckte det var spännande med vattnet men som den torrkrull han är lät han förstås bli att hoppa i.
En eftermiddag regnade det och då fick vi gå mycket i de roströdbruna arkaderna, nästan överallt finns det arkader, precis som i Bologna och färgen är nästan densamma och lika glad blir man över skyddet de ger – mot regn och mot sol.
Jag låter de centrala delarna av staden ligga hemliga, för att det blir för mycket annars, för mig i alla fall. I stället vill jag i minnet vila lite vid kanalsidan och gå lite hit och dit över de små broarna. Den stad den här delen påminner mig om är Treviso. Kanalvärlden både här och där är grön och vit, ett slags grönlockigt vitt Venedig.
Så skulle vi då till Chioggia och jag hade tänkt att vi skulle ta tåget, men det gick inte, man reparerar ”just nu” den järnvägssträckan. Buss? Får hundar åka buss i Italien? Ja, i alla fall den här typen av landsvägsbuss är hundtillåten, visserligen med munkorg, men om man är lite smidig, så kan man ta av korgen efter förevisandet och så gjorde vi. Vi kom över bron nästan ända in i hjärtat av den lilla täta rödbruna staden.
Vi hade vårt bo inne i det labyrintiska gyttret och först så småningom hittade vi genvägar via pennsmala passager och då blev med ens alla vägar kortare. Rakt genom staden löper den breda Corso del Popolo, en bilgata där bilarna vackert får vänta på fotgängarnas oberäkneliga förflyttningar. Turisterna håller sig runt den ena kanalen med de många broarna, överallt annars är det lätt att hamna helt utanför de stråken, i hamnkvarteren och fisklukten eller i något vanligt bostadsområde mot landsidan. En gång på Corso del Popolo stötte vi på vad vi tyckte kunde vara en bekant, och nu talar jag för både Miki och mig; det var en svartkrullig hund av typen ”hrvatski ovčar” precis som Miki och som det visade sig också blandras precis som Miki, fast Miki är nog ännu intensivare blandad. Jag fick av hundens följeslagare veta att de var från Novigrad/Cittanova i Istrien. Landsmän.
Och så en dag började jag fundera på fortsättningen av vår färd. Skulle vi vända om mot Trieste eller vart kunde vägen ta oss? Var vi kanske tvungna att åka tillbaka till Padua? Jag tittade lite på kartan och hörde mig för om möjligheter och plötsligt märkte jag att jag hade bestämt mig för att åka till Venedig! Ibland verkar besluten finnas på en liten lapp i fickan, en lapp man slumpvis plockar upp när man letar efter något annat. Nå, jag var tvungen att välja mellan buss och båt. Jag tog buss eftersom risken att bli avvisad var mycket större med båt. Att resa med hund – utan bil – har sin egen dimension.
Till Venedig! På med munkorg, sedan snabbt av med den – i dunklet bakom ryggsäcken. Vi kom fram och gick från Piazzale Roma över en kanal och så var vi på Il Moro di Venezia, ett tvåstjärnigt hotell där alla utom Miki och jag var indier eller kanske mori, fast Miki är kanske ändå moro. Ganska snart insåg jag att vi bodde vid utkanten av Ghetto Ebraico och det var där i ghettot vi kom att vara mest. Ja, en förmiddag pressade vi oss visserligen ut till Piazza San Marco och Palazzo Ducale, men det var mest som en eftergift åt formen. Visst, också åt skönheten. Genom trängseln nådde vi skönheten, men sedan räckte det för oss.
Ghetto Ebraico har tre delar: Ghetto Vecchio, Ghetto Nuovo och Ghetto Nuovissimo. Vi höll oss mest kring eller på Campo del Ghetto Nuovo och när vi kom dit först var det lördag, sabbat, och till min överraskning kunde jag titta in genom den ena synagogans ganska stora fönster och se männen där inne gunga fram och åter inneslutna i sina ljusa bönesjalar. Kanske var det kvinnor där också, men jag såg nog inga. Utanför ingången i ett litet svalkande valv stod några stora fåtöljer uppställda. I dem satt omväxlande olika människor, mest äldre män, och pratade och läste eller vilade. En stund satt där en ung kvinna i brokig dräkt. Jag vet inte om det egentligen var något särskilt jag såg, men det hela gjorde ett djupt intryck på mig. Att detta judiska ghetto var så fullt av liv och liksom så öppet för omvärlden grep mig, fast sedan såg jag också de beväpnade vakterna i det ena hörnet och sedan också i Ghetto Vecchio. Det går tydligen inte att komma ifrån detta.
Vid den ena sidan av Campo del Ghetto Nuovo var det med ens något som fångade min blick, något jag kände igen. Både fönstervalven och portvalvet var mig bekanta men mest av allt texten ovanför: CASA ISRAELITICA DI RIPOSO. Var hade jag sett detta? Jo, på omslaget till Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften”, en bok jag läst på ett mer passionerat sätt än kanske någon annan. På baksidan av boken kan man läsa bland annat detta: ”Med judiska glasögon och med husgudarna Freud och Proust som sällskap resonerar författaren också kring läsandet och vårt inre som resonanslåda för textens möjligheter. Det är psykoanalytikern och filosemiten Enckell som talar, och han gör det med stor beläsenhet och skärpa.”
Framför huset sitter ett ungt judiskt par på en stenbänk. Jag såg att hon hade en liten tummad bok i ena handen och att de en stund läste något tillsammans i den. Nej, jag tittade inte länge på dem, men tiden komprimerades och jag såg hela världshistorien i dem där på stenbänken.
