På nytt är jag inne bland Else Lasker-Schülers dikter. Jag vrider på dem och tittar på dem från alla sidor, kanske också insidan, och jag försöker hitta nya sätt att säga dem, nya vägar för dem in i svenskan. Och Eva läser med och säger sitt och tiger sitt.
Här är en av dikterna.
°°
Den siste
Jag lutar mig mot nattens slutna ögonlock
Och lyssnar in i ron.
Alla stjärnor drömmer om mig,
Och deras strålar blir mer gyllene,
Och mitt fjärran växer sig allt tätare.
Åh, hur månen vandrar runt mig,
Ständigt mumlande sitt blinda skimmer,
Han är en dervisch i sin förvandlingsdans.
Vitgulungt gled hans sken
Skumlätt längs natten,
Och plötsligt ovan molnen hans lavindån
Grått lod,
Förbi mig strök hans guld.
Mitt hemlandshav lyssnar stilla i mitt sköte,
Ljus sömn – dunkel vaka…
I min hand ligger tungt mitt folk begravet,
Och skygga vandrar vindar över mig.
Jag lutar mig mot nattens slutna ögonlock
Och lyssnar in i ron.
°°
Det Letzte
Ich lehne am geschlossenen Lid der Nacht
Und horche in die Ruhe.
Alle Sterne träumen von mir,
Und ihre Strahlen werden goldener,
Und meine Ferne undurchdringlicher.
Wie mich der Mond umwandelt,
Immer blindes Geschimmer murmelnd,
Ein Derwisch ist er in seinem Wandeltanz.
Weißgelbenjung hing sein Schein
Schaumleicht an der Nacht,
Und jäh über die Wolken sein Lawinengedröhn
Immer grauab,
Mir zur Seite streifte sein Gold.
Mein Heimatmeer lauscht still in meinem Schoß,
Helles Schlafen – dunkles Wachen …
In meiner Hand liegt schwer mein Volk begraben,
Und Wetter ziehen schüchtern über mich.
Ich lehne am geschlossenen Lid der Nacht
Und horche in die Ruhe.