I Parma tog jag bara två bilder, men jag gick långa promenader genom och förbi vackra fotovyer med min väninna Daniela och så lagade vi mat i timmar och pratade så mycket som rymdes i tiden. Jag bodde i ett tonårsrum med nästan igenting utom datorer och datortillbehör. Vi talade om EFSA, om Nord- och Syditalien, om engelskans ställning där respektive där, om Parmas en gång planerade tunnelbana som – tack och lov – inte ska bli verklighet – det hade blivit alldeles för många hållplatser, om ”cultura” med stort och med litet ”c”, om mina senaste bokinköp, om skillnaden mellan att cykla och att ägna sig åt cykling. Jag fick höra historier om den numera nästan helt kinesiska staden Prato, om Napoleons hustru Maria Luigia d’Austria som övergavs av maken och fick bli hertiginna av Parma och som kom att bli mycket omtyckt bland invånarna i staden. Och så fick jag höra ett brandtal mot katolicismen som avslutades: ”Och förresten, om gud finns är han säkert inte så ynklig och småsint som människorna tänker sig honom.” Den ena rätten efter den andra hittades på och sattes ihop – ”så här har jag aldrig gjort förut, går det så går det” – och jag assisterade med enklare sysslor som att skära grönsaker, hugga flisor ur den stora parmesanklotsen och spritsa in crema i degrullarna. Vi åt sedan ute på terrassen med blick över en rödbrun vägg med avbrott för gröna jalusier.
Under våra stadsvandringar kom vi bland annat till Cittadella, en fästning vid stadsmuren ”som inte har stoppat någon erövrare”. Här ser man den magnifika ingången:
