Blogg

Språkfrågan – igen

Minns ni hur en del människor alldeles i början av Rysslands anfallskrig mot hela Ukraina tyckte sig finna ”förklaringar” till angreppet i språkfrågan eller den ukrainska språklagen. Det mesta som sades i den riktningen hade sin källor i den ryska propagandan. Men många i Väst ville ”förklara” eller ”förstå” våldet.

Här följer nu ett avsnitt av en bloggtext jag publicerade Under pausträdet den 4.5 2014. Textens helhet går lätt att hitta men jag vill inte trötta er med att skriva för långt här och nu:

Det dyker fortfarande upp uttalanden om att ryska språket skulle vara diskriminerat eller behöva försvaras i Ukraina och ibland tycker någon att detta – som alltså inte är sant – är en av orsakerna till Ukrainas förfärliga belägenhet idag.

Först något om språklagen från 2012, som kom under Janukovitj och i motsats till vad som gällt under perioden dessförinnan befriade denna lag tjänstemän i väsentligen ryskspråkiga områden från kravet att lära sig ukrainska, vilket gjorde att det i praktiken blev myndigheten och inte medborgaren som fick rätten att välja språk vid möten dem emellan. Till saken hör också att denna lag genomdrevs på ett rättsvidrigt sätt. Den 23 februari i år röstade det ukrainska parlamentet för ett upphävande av lagen. Efter detta gick den putinska propandan upp i högvarv och fick det inträffade att se ut som ett åsidosättande eller förtryck av ryskan i Ukraina, en del talade till och med om ett förbud. Följden blev att lagen inte undertecknades av tillförordnad president. Detta av försiktighet eller rädsla för ytterligare propagandaoffensiver.

När det gäller massmedia i Ukraina förhåller det sig så att ryskans ställning mångdubbelt starkare än ukrainskans. Till och med i Lviv, i västra Ukraina, kan det vara svårt att få tag i tidningar eller tidskrifter på ukrainska, medan det finns en uppsjö av publikationer på ryska. Detsamma gäller TV-kanaler.

Nyss läste jag en understreckare i SvD skriven av Lena Jonson (docent i statsvetenskap, f d Rysslandsforskare vid Utrikespolitiska institutet och kulturråd i Moskva, aktuell med boken ”Volga och inre Ryssland. En resa i tid och rum” [Dialogos Förlag]) som bär titeln ”Putins enhetsdröm kan få Ryssland att spricka”. I texten ingår ett intressant avsnitt om språkfrågan i Ryssland, som jag klipper in här:

En fråga med speciell sprängkraft är språkfrågan. Att så är fallet är inte konstigt mot bakgrund av att det ryska språket under Putin alltmer trängt undan de lokala språken. Därmed går ingången till den lokala nationella kulturen förlorad. 2018 antogs en federal lag som upphäver all obligatorisk undervisning i det lokala nationella språket i skolorna. De nationella republikerna införde obligatorisk undervisning av det egna språket under 1990-talet vid sidan av det ryska språket. Med 2018 års federala lag blev valet av språk frivilligt, det vill säga att avgöras av varje skolelev och föräldrar.

På ytan tycks denna lag medföra ett demokratiskt förfarande men kritikerna av språklagen menar att lagen är ett dråpslag mot republikernas nationella språk. Ryskan kommer att ta över helt och den lokala kulturen på sikt försvinna. För kritikerna gäller frågan om språket därmed också frågan om den egna kulturens överlevnad. När den finsk-ugriske udmurtiske filosofiprofessorn Albert Razin i Izjevsk i september 2019 tände eld på sig själv i protest mot lagen och avled fick denna händelse stor resonans i hela Volgaområdet.

En rad nationella organisationer gick i spetsen för motståndet mot språklagen. De har sedan lagen antogs klassats som ”extremistiska” och förbjudits. De hade oftast sina rötter i 80-talets glasnostperiod och spelade stor roll under 90-talet. De verkade för att stärka det lokala nationella språket och sprida kännedom om den egna kulturen och den egna nationens historia. Bland dessa förbjudna organisationer finns Basjkort (från Basjkortostan), U vij (Mari El) och Tots (Tatarstan). Deras ledare har gått i exil för att undkomma repression.

Om detta talade naturligtvis inte kritikerna av den ukrainska språklagen. Varför inte? Gissningsvis för att sådan information inte var användbar i arbetet för att förklara och försvara Rysslands orättfärdiga angrepp på Ukraina.

Redan under det beskäftiga babblets intensivaste dagar i slutet av februari och början av mars hade det varit lätt att inse att Ryssland inte har en enda legitim anledning till sitt överfall på Ukraina. Inte en enda! Och nu måste man vara blind i hjärta och själ för att kunna tro att det Ryssland gör mot Ukraina på något sätt är försvarbart. Eller ond.

Slava Ukraini!

Tvrđava Brod

En av dagarna i den där speciella förlängda tiden i Slavonski Brod gjorde Gabi, Miki och jag en liten vandring i och runt den mäktiga fästningen Tvrđava Brod. Den byggdes i slutet av 1700-talet för att försvara det österrikiska kejsardömet mot det osmanska riket och är eller var en del i den så kallade ”militärgränsen”. Dagen var het men på många ställen kunde man gå under träd – berusande lindar, plataner, kastanjer, katalpor och säkert också popplar –

eller genom de svala valven som löper genom murarna här och där. Kapellet Sankta Anna sitter milt ljusblå för sig själv långt inne i alltings mitt under sin spåntakshatt.

På den ena sidan av kapellet hittade vi djup skugga.

Vi gick lite längs vallgraven och Miki gjorde ett försök att smita ner mot vattnet. Varför kan man undra eftersom han ju inte vill bli våt. Men också hundar har sina hemligheter.

I en av sidobyggnaderna finns ett klassiskt gymnasium med mäktiga katalpor längs den ena väggen. Lite närmare ingången till fästningsområdet finns musikskolan och genom dess ena fönster strömmade toner när vi gick förbi.

I tusen år av drömtid

Det är en särskild dag idag, en särskild dag i mitt liv med Else Lasker-Schülers dikter, en särskild dag i mitt liv. Därför denna dikt på nytt:

Dann

…Dann kam die Nacht mit deinem Traum
Im stillen Sternebrennen.
Und der Tag zog lächelnd an mir vorbei
Und die wilden Rosen atmeten kaum.

Nun sehn ich mich nach Traumesmai,
Nach deinem Liebeoffenbaren.
Möchte an deinem Munde brennen
Eine Traumzeit von tausend Jahren.

°°°°°°°

…Då kom natten med din dröm
I stilla stjärnebrand.
Och dagen drog leende förbi mig
De vilda rosorna andades knappt.

Nu längtar jag till drömmens maj,
Till mötet med din kärlek.
Jag vill brinna vid din mun
I tusen år av drömtid.

Brod – Poloj – Brod

Sedan i oktober har jag med längtan tänkt på Slavonski Brod, nej inte hela tiden men nog så ofta och jag har förvånat människorna omkring mig med mitt envist återkommande prat om staden vid floden. Slavonski Brod är ingen plats man längtar till. För övrigt ligger Zagreb vid samma flod, så inte heller floden är något märkvärdigt. Men sådana saker har inget med något att göra – längtan är längtan. Staden är anspråkslös och ligger liksom nöjd ovanför Sava, människorna verkar också nöjda. Hur avgör jag det? Det får bli min hemlighet. Staden ligger verkligen och husen vilar sina grunder i marken. En underbar šetalište (promenad) löper ganska högt ovanför floden och den är speciellt hög på ett ställe där floden kröker – kanske inbillar jag mig detta. Om kvällarna och om söndagarna promenerar hela staden här, man går, man pratar man hälsar och stannar upp. På andra sidan vattnet finns Bosanski Brod i Bosnien men någon promenad ser man inte. Stadens största monument är fästningen Tvrđava Brod som är byggd till försvar mot turkarna. Ja. Men egentligen ville jag nu ta er på en vandring utmed floden österut (tror jag det blir) till Poloj, den där mycket speciella stranden i flodvärlden.

I förrgår – eller för hundra år sedan – packade Gabi och jag ryggsäckarna på vårt lilla pensionat och så gav vi oss av Gabi, Miki och jag. Första biten gick vi längs Splavarska ulica, en vattengata med husbåtar eller snarare båthus. Ja, det finns de som bor där året om, vid högvatten och lågvatten, i hetta och köld.

Jag visade stolt på husen för Gabi och runt om oss kvittrade fåglarna ljudligt. Miki spanade efter saker vi människor inte anade. Popplar, plataner, pilar och lindar. Ja, lindar, nu är det lipanj, lindens månad och blomningstid. Luften under träden är ett förvillande och lockande afrodisiakum. Man går och man vet bara doften, fast egentligen vet man ingenting. Och så nådde vi fram ur ruset och var plötsligt i Poloj, denna slavonska playa. Miki badar inte och egentligen inte Gabi heller men jag simmade omkring men inte över för vattnet är mycket strömt och det blir kanske inte så bra att ramla in i Republika Srpska, denna bundsförvant till Ryssland. Så jag simmade som en ilsnabb fisk österut och fick sedan slåss rejält för att komma västerut igen. Miki svalkade tassarna.

Dagen gick och vände blad på sig själv. Vi vältrade oss i solen eller skuggan och blev allt grönare på ögonens insidor. Detta är den grönaste världen.

Så tyckte vi med ens att det kanske lutade lite mot kväll och vi plockade ihop våra saker och så strosade vi tillbaka mot staden i den ljumma kvällen. Fågelsång, lindrus och fötter som går i gräset.

Splavarska ulica igen och drömmen om att bo på vattnet, fast jag vet att jag rätt snabbt skulle bli omöjlig där. Men det är det vi har drömmar till. Vi hörde röster under träden och nere vid vattnet.

Här lever man flodliv under höga träd och värmen ligger kvar också efter solnedgången.

Den här benstumpen

Var den här misshandlade människan! Först då har du rätt att säga något om hur ukrainarna ska göra i detta helvete som Ryssland är och har släppt loss över dem. Du är av moraliska skäl förbjuden att öppna din mun om "fred" och "förhandla med putin" tills du känner den här benstumpen som din egen, tills den här benstumpen är din egen. Men då kommer du nog ha annat att säga.