Efter en förlängd förmiddag av idogt rättande, begav jag mig tillsammans med Londi upp till Gornji grad någon gång fram på eftermiddagen. Vi slog oss ner i ett ganska folktomt kafé vid Tkalčićeva för jag tänkte läsa och förbereda en recension. Jag beställde mitt kaffe och försjönk i min bok och Londi la sig ner bredvid mig efter att ha gått ett varv bland de få gästerna.
Den sista essän i Att bo i världen (översatt av Vibeke Emond och Gunnel Mittelman) av Natalia Ginzburg heter ”Porträtt av en författare” (Jag läser den på svenska eftersom det just är denna svenska version jag ska skriva om.) och den slutar så här:
Han tänker att han aldrig har gjort något annat än staplat misstag på misstag. Att han har varit dum. Han har också ställt sig många dumma frågor. Han har frågat sig själv om det för honom var plikt eller nöje att skriva. Dumt. Det var varken det ena eller det andra. I de bästa stunderna var det, och är det, för honom som att bo i världen.
Blick åt det ena hållet från vårt bord:
Och åt det andra:
Promenad tillbaka genom Tomislav Trg under blommande magnolior.
I fonden Glavni kolodvor och Tomislavstatyn. (Därifrån tog vi tvåans spårvagn hemåt.)
