Nu så här mitt i den heta zagrebska sensommaren har jag bestämt mig för att ge – kanske främst mig själv – en översikt över sommarens två stora resor, den norrut och den tillbaka hit igen. Så nu vänder jag mig bakåt till den tidiga morgonen den 15 juli. Jag hade satt väckarklockan på tre tider för att vara säker, alla nära kvart över fem. Vill man åka från Zagreb mot Wien finns det egentligen bara ett tåg att välja. Nå, Miki och jag kom iväg och så satt vi där i ett inte alltför fullt tåg och jag såg de välbekanta små slovenska städerna utmed Sava, Savinja, Drava och kanske någon mer flod och så korsade vi gränsen mot Österrike och efter kanske en timme var vi framme i Graz, vår första anhalt. Det var fortfarande förmiddag och jag ställde av ryggsäcken på Bahnhofshotel och så hade vi nästan en heldag i den vackra staden vid floden Mur. Ja, överallt floder, kanske kan man lika gärna ta sig fram med båt? Nej, det går nog inte. Redan på tåget hade vi stött på en väldigt rar holländsk flicka och under vår första stadsvandring sprang vi på henne igen, så jag tog en bild av henne och Miki nära bron över Mur i det vackra molnlockiga solskenet:
Jag åt en sallad på en skuggig uteservering för också här fanns hettan när morgontimmarna var förbi. Sedan gjorde vi ett hemligt besök på Maiffredygasse. Och så gick vi ungefär halvvägs upp på Schlossberg, och halvvägs fick räcka. Vi tog en lång eftermiddagslur på Bahnhofshotel och på kvällen strövade vi omkring i innerstaden och hängde lite vid broräcket och tittade på de lummiga flodstränder och den konstigt belysta Murinsel, om det nu var den som lyste i blått eller rött eller gult.
Det blev morgon igen och vi klev på direkttåget till Prag. Ja, årets resor har jag låtit gå i bekvämlighetens tecken, så långt möjligt. Man blir inte yngre och jag söker inte strapatser, strapatser kommer så lätt ändå eller man blir själv till strapats. Miki var lugn och brydde sig inte om att sitta på sitsarna eller titta ut genom fönstret. Han sov på golvet i den måttfulla luftkonditioneringen. Jag såg Bruck an der Mur, Mürzzuschlag och de andra bekantingarna, vi susade över Donau i Wien och lät Wien ligga där det låg. Och så for vi omärkligt över Thaya/Duje till Břeclav, den första staden i Tjeckien. När vi sedan passerade Brno tittade jag uppmärksamt på alla byggnader jag känner igen och lät tanken gå lite längre in i staden ända till Čápkova men också till Staré Brno. Någon gång på seneftermiddagen var vi så i Prag och Miki och jag blev mötta av Peter som lotsade oss till vårt mycket speciella hotell PurPur. Sista biten gick Miki och jag på egen hand för det var mycket varmt, så Peter väntade på oss på en plats han hade valt ut åt sig. När vi kom in i PurPur var luften tjock och trög, en tunn ung man med ett lätt förvirrat utseende tog emot oss och vi kommunicerade lite trevande på någon blandning av engelska, tjeckiska och kroatiska. En äldre kvinna med ett inlindat ben och stödd på en krycka kom ut från en skrubb. ”Det är min mamma”, sa ynglingen. Kvinnan försvann men kom strax tillbaka med vatten och morötter till Miki. Miki drack vattnet. Jag lämnade en depositionsavgift till den unge mannen, så kan det vara när man bor väldigt billigt. På en skylt på receptionsdisken stod det ”free coffee + desert”. Jag funderade lite över det här ”desert”. Fick man dessert till frukost? Eller var det något svårtytt ”ökenskämt”? Nå, det egentliga målet med stoppet i Prag var att träffa Peter så vi tassade snart uppför backen igen, hittade Peter och gick till en restaurang han valt ut. Ja, och så pratade vi oss genom kvällen och bytte plats från restaurang till bar.
Morgonen därpå fick jag min ”desert” som var en ganska normal frukost, lite knapp kanske och så var det dags att knata iväg till stationen och snart var vi där, jag lite svettig och Miki lite flåsig. Jag köpte biljetter till Dresden och så klev vi på och åkte norrut. Efter ett tag följde järnvägen Labe/Elbe och jag tog som vanligt många bilder på det vackra landskapet, men jag visar ingen här. Vi passerade gränsen till Tyskland och Elbsansteingebirge tornade upp sig i blickfältet. Miki låg lugnt och sov och krävde inte att få titta ut. Han kan den här sträckan och jag också – det är som om vi alltid åkte här. Det går som i sömnen. Och så var vi i Dresden, men vi gjorde inget av det den här gången. Jag köpte biljetter till Angermünde, som jag valt ut som mål. Angermünde ligger i Uckermark nordost om Berlin mitt för Schwedt ungefär. Till Berlin var resan lätt men redan på Hauptbahnhof där vi bytte blev det trångt och tåget till Angermünde var proppfullt och folk frågade sig varför man över huvud taget köpte biljetter. Nej, ingen konduktör vågade sig på att pressa sig igenom trängseln. Stämningen i vagnen var matt med små blixtar av humor. Miki och jag steg lättade av i Angermünde och lät tåget fortsätta dit det skulle. Det var varmt men inte längre hett och vi följde vägen från stationen någon kilometer ut ur staden. Där hade jag bokat en natt på Hotel Weiss för oss. Lite dyrt, men jaja, vackert och behagligt i det gröna. Vi gick sedan runt lite i staden bland korsvirkeshus och kyrkor i Backsteingotik och åt sedan kvällsmat på en indisk restaurang som verkade vara den plats där man skulle äta. Och så gick vi ner till Mündesee och Miki doppade tassarna.
Natten sov vi oss lugnt igenom i vårt ganska stora vackra rum och dagen därpå (den 18.7) gick vi runt i staden igen. Strax intill det lilla Heilig-Geist-Kapelle kom en pojke på kanske åtta-nio år över gatan mot oss med ivriga steg och hejdade mig och frågade: ”Was bedeutet ’neun am Nachmittag’?” Jag såg på hans ansikte att det var en viktig fråga och jag svarade att ”nej, det finns inte, nio på morgonen och nio på kvällen finns”. Han såg lättad på mig och gick vidare. Ja, sedan minns jag inte vad som hände mer men på eftermiddagen satt vi på tåget mot Saßnitz med byte i Stralsund. I Saßnitz ska man inte bo, det visste jag, det är onödigt dyrt och på kvällen är nästan allt stängt, men vad ska man göra när man måste över vattnet? Så jag hade bokat ett rum medan jag tänkte på det där med vatten och att ”Wasser scheidet” nog är sannare än ”Wasser verbindet”. I alla fall blev kvällspromenaden vacker. Vi gick längs havet på ett ställe där det gick att nå dit, mycket är avspärrat och på sätt och vis inte helt olikt hur det var på DDR-tiden. Jag stannade till på en höjd och tittade ut över havet och såg en mångata sträcka sig ut över vattnet. En man som stod en liten bit ifrån oss sa: ”So was sieht man nicht oft.” Jag nickade till svar.
Nästa morgon steg vi upp i svinottan och jag kom i ett mindre bråk om att Miki inte fick vara i frukostrummet, men jag vägrade att följa ordern för vi hade för lite tid och jag tänkte att detta med Saßnitz måste jag undvika nästa gång och så tog vi bussen ut till Mukran för att ta färjan till Trelleborg. I Trelleborg uteblev – det försvann bara – sedan det tåg vi skulle ha tagit, men så småningom tråcklade vi oss upp till Varberg där vi sedan tillbringade den svenska delen av sommaren. Här ser ni Miki i Mammas trädgård i en av de olika familjegrupperingar som uppstod under tiden där.
