Blogg

I bokskogen på Medvednica

Bodil Z 4 kommentarer

Jag har inte riktigt hunnit få balans på tillvaron efter den senaste slovenska resan, så jag blickar tillbaka till en vandring på Medvednica i slutet av april. Vandringen sträckte sig genom ljusgröna bokskogar översköljda med ett nästan bländande solljus. Vi hade ett mål som vi inte nådde, men ”vägen var mödan värd”.

Här ser ni det strävsamma vandrarparet Buba och Londi och lite längre fram anar ni kanske ljuspälsad hundperson. Kan det vara Larisas Lu? Eller är det bara en tillfälligt förbipasserande vandrare?

Så här grön är skogen. Så här grön är tillvaron, tänker man där inne.

Aber Jakob ist immer quer über die Gleise gegangen…

Bodil Z 2 kommentarer

När jag går och handlar på Mercator som ligger fem minuter härifrån på andra sidan Vukovarska brukar jag inte gå över vid övergångsstället. I stället brukar jag gå över spårvagnsspåren ungefär mitt emot den livaktiga zigenska biltvätten ”Leko”.


blick mot "hemsidan"

När jag går över spåren och åt båda hållen håller utkik efter de snabbt framrusande spårvagnarna kommer alltid samma citat ur Uwe Johnsons Mutmaßungen über Jakob för mig: ”Aber Jakob ist immer quer über die Gleise gegangen.” Jakob blev överkörd av ett lok där i novemberdimman. Var det en olycka? Var det självmord? Eller var det Stasi som låg bakom?

Här är det just nu så långt ifrån novemberdimma som man kan tänka sig, men det ändrar ingenting. När jag går över spåren tänker jag det här.

°°
Londi och jag ger oss ut på en liten resa igen, så pausträdet vilar några dagar.

I stället för ”jat”

Bodil Z

Egentligen hade jag tänkt underhålla er lite med det gåtfulla sydslaviska ljudet (om det nu verkligen bara är ett ljud) ”jat” och kanske till och med skriva en liten historia med ”jat” som subliminal huvudperson, men jag orkar inte för gårdagens kväll mötte morgonen på Londis och min hemväg. Igår var Janicas disputation och kvällen började med drinkar på Kino Europas uteservering i glada vänners lag och fortsatte sedan stilenligt och lyckligt.

Nå, jag ska berätta om en liten språklig upptäckt jag gjorde under ett samtal ganska tidigt på kvällen. Maria, en väninna till festföremålet, berättade om ett tärningsspel hon spelade i sin barndoms Mostar. Till spelets regler hörde att man inte sa talen på vanligt sätt: jedan, dva, tri, četeri, pet, šest. I stället använde barnen ett magiskt språk som de föreställde sig var turkiska. Så här: jek, du, se, ?, penj, sjesj. Namnet för ”fyra” hade för tillfället fallit bort ur Marias minne. Jag lyssnade överraskad för jag kände ju igen de där orden. Jag har ett persiskt/iranskt kapitel i mitt livs historia och jag har ännu något hundratal ord kvar i minnet och räkna till sex kan jag förstås fortfarande: jek, do, se, tjahaar, panj, sjisj. (Min trranskribering är lite egenvillig, ”o” och ”u” har tyskt mönster, men resten har svenskan som mall.)


vi strök förbi ett hörn av Trg bana Jelačića på vägen mot Kino Europa

Gammalt porslin

Bodil Z 5 kommentarer

Vi går in här över en lånad – blåmålad – porslinsbro:

Gammalt porslin

En kung i Sachsen samlade porslin,

Men samlingsvurmen blef en riktig sjuka.

Han bytte bort till kungen i Berlin.

Sitt garde — tänk — mot en kinesisk kruka!

Femhundra man med sabel och karbin,

Som preussarn visste att förträffligt bruka,

I exercisen smidiga och mjuka,

I krig en mur, tänk, mot — en blå terrin!

Femhundra man med hårpung och med puder!

Slikt dårhusdåd allt vanvett öfverbjuder

Från världens början — ja, så tycker ni.

Se’n bytet gjordes, har ett sekel svunnit:

Femhundra tappra hjärtan brista hunnit,
Den gamla krukan — hon står ännu bi.

Carl Snoilsky


från Röhsska museet

Det här ansiktet som tittar genom tiderna får här stå som en bild av diktens kruka.

Förbi låsta öppna dörrar

Bodil Z 4 kommentarer

(Ni får stå ut med ännu en runda i vårt allra närmaste närområde.) Londi hade ingen lust att gå någon längre promenad denna morgon, så vi slog en lov om det ”kvarter” som innehåller en länga av slitna garage från jugotiden, ett hus som ända sedan vi kom hit varit till hälften rivet, en fallfärdig bondgård och några ultramoderna höghus. Ena sidan av kvarteret kantas av en privat väg som leder fram till ett hus – eller flera – jag aldrig sett på nära håll.

Här kastar vi en blick över axeln utmed garageraderna. Jag tycker mig känna igen de här garagen från min tid i Greifswald, DDR – samma material, samma färger, samma stämning (det lilla ägandet saltat med en längtan bort):

Jag försöker smygfotografera Londi i någon naturlig pose, men hon har sett kameran och intar därför raskt den ställning som får henne att påminna om ett svart litet tält oåtkomligt för allt personligt:

De flesta av garagedörrarna är ordentligt låsta, men en del av dem är öppna ändå: